bok.

Boktipset.se är fantastiskt. Genom algoritmernas magi (eller medelklass-profiling) får jag direkt reda på vad jag tycker om litterära klassiker som jag ännu inte läst. Som en mikro-cliffnotes (mikro* är extremt hett), där de enda tre svar man behöver för att klara sig på en middag finns med:

1)
"Ah, den är fantastisk!"

2)
"Jo, den är helt ok."

3)
"Nej, jag vet att den ska vara så bra, men jag gillar den faktiskt inte."

- är det verkligen den bästa?
- jo... bortsett Idioten förstås!
- "1)"

performance!

var och såg en performance-föreställning som hette "I Apologize" och var regisserad av Giséle Vienne med Tove och Danne igår. jag har aldrig tidigare sett ett riktigt performance, även om Olle B ibland bjudit på upplevelser som nog faller inom begreppsramen...


...(verket ovanför heter "In reverse" och är en kommentar till sexhandeln i Thailand, myten om den lycklige sexköparen och koppel som uppfostringsredskap), så jag var ganska förväntansfull innan.

vi var inne i salongen rätt tidigt, men ju fler ringningar som ljöd, desto fler kulturtanter kom in. det var ganska roligt att titta ut över ett litet kulturlandskap, med runt 80 procent Gudrun Sjödén-koftor, 10 procent gråhåriga makar och resten en slags 20 plus-smet som jag har svårt att generalisera över eftersom jag själv är en del av den.

föreställningen började, en kille i svart hoodie och svarta jeans gick runt och placerade ut kvinnliga trädockor i 12-åringsstorlek på scenen, hällde ut blod lite varstans, och jag försökte på alla möjliga sätt förstå vad som hände, hitta metaforerna, förstå den bakvända kronologin och se hur den rakade, tatuerade mannen personifierade hans mörka sida eller hur den absurt dansande tjejen representerade sexualiteten, en docka eller ett kärleksintresse. till slut gav jag upp, slutade analysera och började titta på föreställningen. tänkte på det som Harmony Korine sa om Gummo, att det egentligen bara var ett gäng scener han ville göra utan att de egentligen hängde ihop. det hjälpte. om jag inte nödvändigtvis försökte hitta en logik och ett samband, utan såg vad som hände och uppskattade det för att det var vackert eller obehagligt eller konstigt, utan att behöva placera det i en kontext, så var det bra och berörande. eller berörande och därför bra, det kan bli en lång diskussion om det där.

visst, det fanns riktiga performance moments, där jag bara satt och tänkte att den här scenen lika gärna skulle kunna vara ur Family Guy, strax efter att Peter sagt "like the time i tried expressing myself artistically" (till exempel när den piercade kuken dök upp), men de var inte så många. två kanske.

vi gick ut från Dansens hus, jag kände mig rätt omskakad i huvudet, Danne sa att om man kallade det "intressant" så var man en idiot, vi pratade om föreställningen i 30 sekunder till, och sen kallade jag den intressant.

jag letade efter en bild från föreställningen att lägga upp, men jag hittade ingen, så istället letade jag reda på en Realdoll-bild (Realdolls är högteknologiska knulldockor, kvinnliga och manliga, med priser från 6500 dollar - wikipedia berättar mer). med gårdagens föreställning i bakhuvudet så känns den helt logisk. Realdolls transcenderar konst och verklighet, de är väldesignade bruksföremål eller provocerande konstverk, uttrycket av sexualiteten som maktutövande eller av ensamhetens desperation, ett av marknadsekonomins mest bisarra resultat eller en bitter samhällskommentar, de är med i Howard Sterns radioshow och i seriösa fotoböcker samtidigt. The fuckability of the doll is in the eye of the beholder, som man säger.

och jävlar vad jag kommer att få hits nu.

film och psykologistuderande 12-åringar.

igår var jag och (för nytillkomna) min flickvän Tove och såg på Thank You for Smoking. den var bra, men vetskapen om att den är regisserad och skriven av (iofs. adapterad till film och inte från grunden) en 27-årig man (kille?) gjorde mig rätt stressad. tacka vet jag 90-talet! då kunde man göra ingenting och vara tacksamt ovetande om att de jämnåriga författarna, musikerna och filmarna satt och förberedde sin världserövring på små svettiga rum med blå eller rosa väggar. nu har de AC och väggar med fräscht, synligt tegel, och jag borde ta mig i kragen.

men, om filmen. den var bra. Aaron Eckhart har huvudrollen som en tobakslobbyist och han än perfekt. första gången man ser honom, en mänsklig Kendocka med precis samma grop i hakan, så vet man att han är helt oförstörbar, att han alltid har rätt och att han alltid kommer påpeka att du har fel...

och nu gjorde jag en bildsökning för att kolla om Ken verkligen har en grop i hakan, han borde ju naturligtvis ha det, men empiri är ju kejserligt så jag kollade. och hittade den här bilden. hoppsan. jag var under den, såhär i retrospekt, naiva uppfattningen att Ken sett likadan ut i alla tider (med vissa kostymbyten), men så visar det sig att Ken läst King sen 70-talet*!

*vilket är en anakronism som ursäktas eftersom plastdockor inte kan läsa in the first place.

tja, han spelar det perfekta svinet, helt enkelt. och gör det bra. dessutom lyckas filmen få mig att respektera honom. inte för den lögnare och manupilatör han är, utan för att han älskar utmaningen i att manupilera och ljuga så bra som möjligt (utan att någonsin ljuga). ibland kanske filmen förlitar sig lite väl på simpla poänger, ett enkelt skämt i manus som tar plats istället för rollfigurerna som skulle kunna vara roligare på egen hand, men ofast är Thank you... bra.

förutom när vi får det klassiska, och enligt resten av biopubliken fantastiskt roliga, kanske höjdpunkten i filmen-skämtet om barnet som pratar som en psykologstuderande 22-åring. jag hatar barn som är lillgamla på film. det blir buskis och så absurt att man plötsligt inser att man tittar på en film där skådespelarna bara säger vad någon annan skrivit åt dem. de här lillgamla barnen finns i olika varianter, bland annat har vi


Michelle
(här äldre, kokainberoende och celldelad)
i Huset Fullt,

och


Haley Joel Osment
(här äldre och kokainberoende, men utan mutationer)
- i alla hans roller innan 2004.
det finns naturligtvis mängder fler. ibland så är barnen tonåringar - man skulle egentligen skulle kunna klassa hela Dawson's Creek som en "titta vad roligt det blir när barn pratar som 50-åriga äktenskapsrådgivare!"-serie istället för att kalla det en dramaserie. hur det än görs är det alltid realismhämmande, onaturligt och egentligen precis lika sorgligt som den där affischen av en apa som borstar tänderna sittandes på en toalett, den som du bläddrade förbi i jakt på Metallica-planscher i ett köpcentrum utanför en småstad 1991.

nästa gång: varför det inte är roligt med roliga repliker, om de roliga replikerna består av tjugo ord som ska yttras på 2 sekunder. Gilmore Girls ligger illa till. Arrested Development? Knappast - Michael lider av temporär logorré, det är bara det att scenen där det förklaras ströks ur piloten.

(trasig) lista. på skivor. som kom 2005.

årsbästalistor är roliga att läsa och ger (i alla fall för mig, i alla fall i år¨) upphov till trevligt socialt postitionsbekräftande genom små "fel-låt-vann"-debatter. men nej, det är ett alldeles för stort och tungt åtagande att göra en årsbästalista. det blir så lätt vetenskapliga pretentioner över dem, och även om jag gillar det ena så har jag svårt för det andra, så det skippar jag. istället tänkte jag ta en walk down memory lane och kort diskutera skivor jag lyssnat på en del med hjälp av gamla goda iTunes, en smart playlist inställd på "år - är - 2005" och mina näst mest älskade hörlurar. för att göra det enkelt (för mig) så sorteras allt alfabetiskt och inte enligt preferens. för att göra det roligt (för dig) så länkar jag artistnamnen till recensioner på Pitchfork.

...and you will know us by the trail of dead - Worlds Apart

jag gillar tydligen pretentiös musik, för skivan har fått två 5:or (Worlds Apart och Let it Dive). lyssnade på den väldigt mycket i somras och var nästan på väg att gå och se Soundgarden 2 (jag kommer faktiskt inte på vad de heter, jo, Audioslave) bara för att få se Trail of dead. det kan debatteras huruvida den öppnande domedagskören är speciellt 2005, man kan ifrågasätta hur coolt det är att ropa "fuck you, man" till en barnkör (Worlds Apart), och man kan diskutera hur pass djuplodande analysen av Irakkriget är, men jag kommer alltid att tappa intresset och höja volymen när refrängen kommer. dessutom har man gjort en av Oasis bästa låtar med Let it Dive. De där jävla grymma trummorna (och det öppnande Woho!:et) träffar mig mitt i bredbent-rock-hjärtat.


50 cent - The Massacre

Get rich or Die Tryin' var helt jävla grym. jag minns en efterfest där vi lyssnade igenom hela skivan, räknade skotten i Many Men (Wish Death) och hade djuplodande diskussioner om huruvida Fiddy var schysst eller inte. The Massacre då? The Massacre känns som en bra sammanfattning på why hip-hop sucks in '05.


Animal Collective - Feels

jag har lyssnat en hel del på Feels. den är helt galen, väldigt vacker, ibland tråkig och den fick mig att tänka att "det här är framtidens musik". jag har aldrig tidigare tänkt det (tack och lov), men det här låter faktiskt som framtidens musik. det är organiskt och elektriskt som tar en promenad på en sommaräng, smetar in sig med målarfärg och dansar och skrattar och kryper på knä och tittar på insekter och långsamt flyter ner längs en å och berättar för varandra vad molnen ovanför ser ut som. det är melodier ibland och det är ljudnoveller ibland. det är otroligt vackert, som Loch Raven, och det är popeufori blandat med psykedelia och mer eufori ibland, som i Grass. det är hälften av alla klyschor om musik du har hört, fast på riktigt, och på en enda skiva. och sen är det Banshee Beat, som är ett soundtrack till åtta och en halv minut så perfekta att jag inte kunnat ge rättvisa åt dem än.

Antony and the Johnsons - I am a Bird Now

det är.... fint? jag såg Antony i början av november med Tove. jag hade en kass måndag och tyckte spelningen var OK. killen brevid Tove satt och storgrät, själv kände jag mig lite utanför och oengagerad. förutom i Cripple and the Starfish. då rös jag i hela kroppen. och det är väl en bra sak? rätt många sega låtar på skivan, när man tänker efter, och Cripple är ju från förra...


Architecture in Helsinki - I Case We Die

har jag skrivit om tidigare. och det kanske var årets skiva? nu har jag ju tröttnat lite förstås. men riktigt, riktigt bra.


Boards of Canada - Campfire Headphase

jag har inte lyssnat på den här skivan nästan alls. min höst har varit väldigt rörig och jobbig, och då passar inte riktigt Boards of Canada. eller så är den sämre än Music Has the Right to Children och Geogaddi, jag vet faktiskt inte.


Death Cab for Cutie - Plans

hm. det jag minns mest av den här skivan är att jag fick hem en fulripp på 192 kb/s som måste ha varit rippad från en 64 kb/s-stream, och att alla hade den. och att What Sarah Said lät jävligt fin. men sen vet jag inte... jag har aldrig använt uttrycket förut, men det är nog dags nu... Fadd Smak!

det är faktiskt för mesigt för mig. med titeln Soul meets body har man redan förlorat den låten. "Gay meets Ness" liksom. och det känns lite väl... äh, det är svårt att förklara, men den här smetiga romantiseringen av allt, iBooksvingande collegestudenter på Greyhoundbussar som är så kära och kanske äter lite för mycket E någon gång men inte fan kräks de... nej, det är Fadd Smak!


Doktor Kosmos - Ett Enkelt Svar

Natalia Kazmierska sågade skivan i en recension som använde sig av termen "blåbärsbajs" (vilket osökt får mig att tänka på bakfylla). jag höll på Uje.

...sen började vi flytta, och sen blev det februari, och nu känns det inte så hett med en 2005-lista längre. samtidigt känns det trist att slänga bort 2 timmars slit vid datorn. så listan slutar här. eller snart; The New Pornographers, Vitalic, Wolf Parade var också väldigt bra.

film.

lyssnade på Lantz i P3, där Pontus Enhörning och en Cecilia B Jonson intervjuade en frälst Liam Norberg som är ute ur fängelset och promotar Sökarna 2, nej, Blodsbröder. Cecilia skrattade åt alla Pontus' skämt, hälften av vad Liam Norberg sa och mest åt ett eget skämt om att Liam förtjänat sina 6 år i fängelse på grund av sin vidriga page. visst, det var väl kul, men jag vet inte om jag skulle dra ett skämt som hånar den ex-fängelsekund som sitter brevid mig. när hon dessutom började skratta efter att Pontus frågat hur det kändes att vara frälst började jag misstänka att hon inte var där som en skarpsynt bisittare utan som en kvinnlig motsvarighet till David Brent (dvs. Maggie Jacobs i Extras). Liam var höll sig dock väldigt blid och var överlag en grym posterboy för dethär med att finna gud i fängelset.

efter att ha hört intervjun tog jag och läste Strages sågning av Blodsbröder (som nämndes i intervjun - återigen var Liam blid, t.om. ganska ärlig angående filmens kvaliteter, vilket verkar vara vara en vanlig dygd bland svenska skådisar som är med i svenska dyngfilmer - har för mig att någon eufemerade runt Medicinmannen värdelöshet tidigare i år) och efter lite klickande på DN fick jag veta att Magnus Härenstam ska sluta på Jeopardy för att ersättas av Adam "marsipangrodan" Alsing. Härenstam har dock mycket på G, fick man veta, bland annat har han en roll i Göta Kanal 2.

japp.

det var då jag kände att det här blir nog ett inlägg ändå. för liksom, nej, det är fan svårt att hitta ord... men varför? finns det inget bättre att filma än ett manus som heter Göta Kanal 2? vem behöver Göta Kanal 2? vilket intresse har SF av att förse sveriges 40- och 50-talister med smörja? räckte det inte med Hälsoresan? och isåfall - kan de inte bara köpa boxen (vilken f.ö. måste vara årets ironiska julklapp)?