bild.

Ett gapskratt, med lite desperation som bränsle.

Så här sa Tove:

"[chokladbiten] Japp är väl kul, men det är inte kul med horor!"

frälsning.

Klockan var strax före fyra på lördagen och det ringde på dörren. Eftersom oanmälda besök i 95% utgörs av TV-kontrollanter stängde jag dörren till TV-rummet och gick för att öppna. Utanför stod två blonda unga män i kritstrecksrandiga kostymer, med något slags kyrko-ID i bröstsfickorna. Den ene frågade mig på nervös finlandssvenska om jag var troende. Jag svarade nej, och då berättade han, fortfarande lite stapplande, att han hade en bok (inte bibeln, kanske något slags greatest hits-samling, jag frågade inte) som skulle leda till frälsning om man läste den. Det hade det gjort för honom, och nu undrade han om jag var intresserad av att få ett exemplar. Jag tackade nej, och sa att om jag skulle upptäcka gud så skulle det nog ske på något annat sätt, om det var okej. Det var det. De tackade för att jag lyssnat, jag önskade dem lycka till och stängde dörren.

Synen av dem var rörande. Nervositeten, kostymerna, finlandssvenskan, viljan att osjälviskt arbeta för att rädda någon annans själ.* De kändes anakronistiska, som att de hörde hemma på 50-talet. Och även om jag vanligtvis – och fortsättningsvis – avfärdar religion som en enkel lösning på svåra frågor så kände jag att de här unga männen förtjänade bättre än så. Jag skulle kanske kunnat ställa dem mot väggen, diskutera politiska/religiösa frågor eller håna deras förenklade världssyn, men det hade varit fel. De tror på något som ska rädda dem, och om det är okej så vill de gärna rädda mig också. Det är inget att se ner på.

* Om motiven verkligen är helt osjälviska kan man kanske diskutera, men det är jag inte så intresserad av att göra just nu.

afton.

under två veckors tid har jag bara interagerat med två människor. ikväll var det gamla nya människor och öl, vilket var förjävla trevligt, och på vägen hem så halkade jag till på en stålplatta i trottoaren, någonstans mellan "To hide a little thought" och "Let the beat build", men jag föll inte; jag gled, säkert en och en halv meter, och har du bara hört någon av de låtarna så kan du tänka dig ungefär hur fantastiskt det var. heja, världen, heja!

obehagliga minne.

Jag står och torkar rent sophinken när ett minne plötsligt kryper fram ur det undermedvetna.

Runt 1999-2000 så jobbade jag som lärarvikarie. Det var oftast roligt. En gång lät jag en specialklass bestående av tre väldigt snälla högstadieklasskillar som hade halkat efter i matte och engelska översätta Britney Spears "Hit me baby one more time". De protesterade naturligtvis, mest för att de som tonåriga killar var tvungna att göra det, men när de väl satte igång tyckte de att det var nästan lika ironiroligt som jag. Men det här var en annan gång.

Jag jobbade på en liten landsortsskola utanför Gävle där dagis och lågstadie satt ihop. Minns jag rätt så jobbade jag på dagiset. En dag, vid stängningsdags, så hade jag spelat bandy på asfaltsplanen utanför skolan med ett gäng småkillar. De flesta hade sprungit iväg, och jag började plocka ihop de klubbor och bollar som låg kvar. En av killarna hade stannat, och hjälpte mig att plocka ihop grejerna. Så stannade han upp.

Min mamma slår mig, sa han.

Det är ett stort förtroende från en liten pojke som är fem-sex år gammal. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag minns inte om jag sa något överhuvudtaget, och i nästa sekund så dök pojkens mamma upp och han sprang iväg till henne. Och där stod jag och hoppades att det bara var något som han hört, något han ville säga för att se vad som hände.

Jag var 20 år och hade vikarierat där i två dagar, vilket kanske kan vara en ursäkt till varför jag aldrig berättade något för personalen, men det är en ynklig ursäkt. Så jag skäms.

mat.

Idag har varit en riktig söndag. En sån som börjar med tomt huvud och vetskap om alltings meningslöshet.

Men idag har också varit en liten triumf. Även om Toves och min stadspromenad inte var särskilt rolig, så tog vi oss för den. Och väl hemma så både diskade och städade vi. Och jag gjorde ett storkok – en sysselsättning som när den väl var igång kändes så självklar för dagen att den borde vara ännu djupare kodad i kulturen än min första association, söndagssteken.

Alltså: har du en dålig söndag, laga väldigt mycket mat. Det hjälper (och räcker förhoppningsvis veckan ut).

3 liter Andys linsgryta.

Sopranosväder.

I Sopranosavsnittet "Isabella" går en deprimerad Tony runt i ett lithiumtöcken samtidigt som höstvindar blåser genom grannens äppelträd; i bakgrunden Tindersticks' "Tiny Tears". Jag har samma höstvind, med samma rasslande löv här utanför. Utan tvekan ett av mina fem bästa väder.

Vilket inte låter helt grammatiskt korrekt.

in limbo

det här är speciella dagar.

det är tillräckligt varmt för att man ska kunna gå och handla i t-shirt, men till kvällen blir det lagom svalt för att man ska kunna ha en jacka på sig.

jag vaknar vid 9, jag äter frukost och skriver lite. spenderar för mycket tid med internet, men det är också enda misstaget.

jag joggar med Andy. vi springer fortare och längre än jag vanligtvis springer, men jag hänger med.

Tove kommer hem. jag är väldigt glad att se henne och tror att jag kommer ihåg att säga det också.

jag skriver brev, till arbetsplatser och till vänner. det är en lyx att skriva brev. i känslosamma Hollywoodfilmer, antagligen med Morgan Freeman i en klok-svart-man-biroll, kan man tänka sig att man uppmanas att skriva ett brev. att det är viktigt. ibland kanske det är viktigt att skriva brev.

jag lyssnar och tittar på komiker. funderar på humor, hur den fungerar, varför inte, etc. jag lyssnar på Lewis Black, blir upprörd över uselheten. ser Jon Lovitz roasta Bob Saget, samma sak. Jon Lovitz ser för övrigt ut som att han borde kunna vara rolig. eller, egentligen kanske hans utseende skriver checkar som hans humor precis täcker. jo, så är det nog.

jag reviderar mina åsikter om Jon Lovitz utseende och tycker han ser ut som ett slibbigt Las Vegas-monster.

snart är det september.

web.

(påbörjat igår, postat idag)

eftersom jag inte har något att göra på jobbet så sysselsätter jag mig med Internet. nu börjar jag känna mig rätt klar med det. jag känner att jag är redo för en paus. för att kolla vad jag gjort idag tänkte jag gå igenom de sidor jag besökt. det här är antagligen lika intressant som om jag skulle gå igenom mitt skafferi, men det får gå; jag har konsumerat så mycket att jag måste producera någonting nu.

08:50 dev.lundberg-co.com bra början på dagen! jobbrelaterat, men tyvärr en besvikelse.
08:53-resten av dagen Gmail rimligt.
08:55-resten av dagen Google Reader en outtömlig källa av tidsfördriv!
09:00-09:11 Defamer en förlust för mitt överjag.
09:15 Resumé jobbrelaterat igen!
09:25-09:35 The best page in the universe här ungefär börjar ett slags uppgivenhet infinna sig.
09:42-resten av dagen Google Docs mappbyggande, dvs jobbrelaterat så det stänker om det.
09:43 Lian-Li Olle B tipsar om datorlådeföretag som snart släpper hemmapularlåda till Xbox 360.
09:50 Expressen Tove mailade om att våldtäktsmannen som hänger kring Gärdet slagit till igen.
09:52-09:59 DN äntligen något i närheten av intellektuellt!
10:04 Acceleratorfestivalen ska jag gå? näe, det ska jag nog inte.
10:06 Wikipedia börjar, av någon anledning jag glömt bort, att läsa om det gamla äventyrs/skräckspelet Phantasmagoria.
10:14 Piratebay hittar Phantasmagoria med seeders; tycker att Internet är rätt grymt.
10:39 New Yorker dagens kulturella alibi fixat, genom en 7-sidig artikel om en retuscheringsexpert.
10:53-resten av dagen Macfeber hetsar efter information om iPhone.
11:20 Engadget läser om möjligheten att göra min PC till en Mac.
11:34 Piratebay Hackintosh-läsandet fortsätter.
13:10-13:20 Facebook stugfest i augusti?
13:49-13:51 Rodeo vad är hippt idag då?
14:16 Intresseföreningen jag prenumererar på RSSen via Google Reader, så att jag går in där ändå tyder på att jag har väldigt, väldigt tråkigt.
14:32 Wikipedia här läser jag om iPhone på svenska wikipedia. pinsamt.
14:44 Scamp reklamblogg.
14:46 Petters blogg via DN hittar jag Petters bloggpost om Jay-Z-konserten. man kan säga en del om Petter, men han verkar vara en hyvens kille i alla fall.
14:56 Photoshop Disasters Kele skickar länk precis när jag börjar känna mig helt klar med Internet.
15:14-15:39 typ 10 olika siter om Alone in the dark (både 1992 och 2008).
15:45-53 Smallnetbuilder + Prisjakt man kanske skulle köpa en ny router?
15:55 Deconstruction on... reklamblogg.
16:14 Pitchfork vad är hippt idag då?
16:26 Blogger ja, här sätter jag alltså igång med det här "projektet".

Sammanfattning: Internet, den 25/6 2008, får två av fem "2.0". Det innehåller alldeles för mycket teknik och ytlig underhållning, medan mer djuplodande artiklar får ett väldigt litet utrymme. jag föreslår att Internet riktar sig mer in på journalistik i New Yorkers anda, samtidigt som man koncentrerar sig på att leverera det mer lättsamma materialet i form av videosekvenser.

sommar

Ungefär vid Bilman, på vägen hem från Josse, ökade regnet från "dugg" till "häll". Jag tog skydd vid ett hus, vilket fungerade hjälpligt tills vinden lugnade sig och regnet började falla lodrätt. Sprang för att ta skydd under bron vid Boulognern. När det var runt 50 meter kvar insåg jag att Parc Avenues "Bye, bye, bye" (Amazon bjuder på smakprov) som jag lyssnade på antagligen skulle sluta precis när jag nådde fram till bron. Det kanske förstörde ögonblicket en smula, den här självmedvetenheten, eller vad man ska kalla det, men det var rätt mäktigt ändå: crescendot svällde, regnet öste, och sen blev det tyst, lugnt och stilla. Och så stod jag under en bro och log brett åt de andra som också tagit skydd där. Det här livet, tänkte jag.

För övrigt såg jag "In Bruges" i lördags. Jag ångrar det, för den förtjänade så mycket mer än en bakfull Emil i en soffa. Den var värd en riktig biokväll.

återupplivat inlägg.

Var ute igår och såg Johan och Simon spela skivor och bära udda kläder. Det var en fin kväll.

Tidigare i veckan har Tove pratat om att hon vill börja spela tennis. Eftersom jag känner Tove rätt bra, och mig själv ännu bättre, så vet jag att det kommer att bli en hemsk upplevelse. Tove kommer att slå ut bollar, och jag kommer få gå och hämta dem (eftersom de kommer att flyga över nätet, mig och sedan ännu ett nät, fast av stål). Hon kommer att bli irriterad för att jag slår "för hårt", och jag kommer bli irriterad för att hon slår för långt. Efter en kvart kommer hobbyn tennis placeras på den allt trängre hyllan, brevid marmeladtillverkning (vi kokade 1,5 kg och åt av det en gång), grappa, crumpets och citronscones; och dessutom kommer vi att vara irriterade på varandra i två dagar. Därför frågade jag efter ett par öl om Danne kunde börja spela tennis med Tove. Han tyckte att det lät som en bra idé, eftersom han "är mer pedagogisk än mig". Då började vi debattera vem som var mest pedagogisk; en så fånig argumentation att dess enda kvalitet är att det är näst intill omöjligt att den slutar med slagsmål.

Tidigare på kvällen såg jag en kille med en skinnjacka. På skinnjackan stod det "racing" skrivet med stora, gula skinnbokstäver. Praktiskt. När man kommer ut i hallen och känner för att köra lite motorcykel, så är det bara att öppna garderoben, skjuta "rävjakt" och "blottning" åt sidan och plocka fram "racing". Någon slags självmotsägelse finns ändå i tanken att man är gammal nog att läsa, men inte gammal nog att veta vilket plagg som passar till vad.

Det här fenomenet med bruksmärkning har redan funnits ett tag inom heminredning, och i den kontexten är det genialiskt. Får man någon att köpa en skål som det står "popcorn" på, så kommer de antagligen att komma tillbaka för att köpa "soppa", "glass" och "fil" snart.

ex-klassis.

igår mötte jag Kristoffer, en gammal klasskamrat från högstadiet. eftersom vi inte känner varandra överdrivet väl, var det kanske lite oklokt av mig att stanna upp och skaka i hand i stället för att bara säga "hej!" och gå vidare, men så är det med sprit, på kvällen gör man stora sociala felsteg och dagen efter snavar man åtminstone litegrann. så jag sa "hej!" och skakade hand, och han sa "hej!" och skakade tillbaka. sen berättade han att han var bakfull, vilket är ett jättebra sätt att säga att man inte riktigt är taggad på att fortsätta prata. men jag hade liksom fått upp farten och fortsatte med att fråga vart han hade varit igår och yadayada, alltmedan han gav korta svar och långsamt gick iväg från samtalet. när han var två meter bort insåg jag vad som var på väg att hända och växlade från "jodå, jag drack ju också ett par öl..." rakt till "men du – vi ses!" samtidigt som jag raskt gick iväg.

en liten seger i en katastrofal social situation.

idag möttes vi igen. jag vinkade, trampade förbi i 25 km/h och tänkte att jag borde cykla oftare.

nästa vecka: Emil möter en klasskamrat från lågstadiet!

eko.

På väg hem, i den alldeles för långa gångtunneln från Gärdets tunnelbanestation, såg jag min gamla klasskompis Natalie. Hon såg exakt ut som på gymnasiet.

Jag har åtminstone skaffat skägg.

...och lite på temat – widget som har koll på SL's tidtabeller.

SEO

Sitter på jobbet och läser om sökmotorsoptimering. Kom på att den här sidan oförhappandes fått en riktigt fin placering på Google för ett sökord som ansvarar för ungefär en tredjedel av besökarna hit. Tråkigt nog är ordet "knullspel" (just nu ligger jag tvåa).

all right!

Igår en strålande Band of Horses-spelning, där inslagen av gubbrock var bäst och jag äntligen förstod varför jag harvat med CCR. Idag lyxkaffe till frukost och nu busstur med uppgående sol i ögonen och Beirut i lurarna. Det är vår, uppenbarligen.

bilder.

Idag har jag fyllt 28. Mina arbetskamrater gav mig presenter (samtliga giveaways utrivna ur tidningar).

Tvättmedel, Tallinn-guide och intimtvål (infoga
ditt eget Tallinn+intimtvål-skämt här).

I veckan har jag och Mattias agerat flygande reportrar. Sure beats att svettas över formuleringar. Här står Mattias och kritiserar formen på ett par lokala affischer. Jävligt moget.

Klubb Kompass behöver tänka över
sin formgivning.

För ett par veckor sen var jag och Tove i Uppsala. Tove tog ett kort, och jag tog ett kort av henne när hon tog ett kort. Detta kalla... (och här ropar Tove "Meta-fotografi!").

På gravstenen står det

"Borgarskapet i Uppsala".

I somras arbetade jag som droppåsemanufaktör. Arbetsklädseln såg ut så här:

När bilden togs var jag ensam i omklädnings-
rummet med fotografen. "Jag skulle kunna döda
dig nu utan att lämna ett enda DNA-spår",
tänkte jag.

Nu arbetar jag som (usch) "kreatör". Det innebär en ungefär lika strikt klädkod:

Nummer tre från vänster är en indivudalist.
Det är massmördare också.
(foto via Copyranter från AdAge)

genitalpasta.

Har du redan sett den här
bilden så blir du förhoppningsvis lika glad igen.

Fotat på Gran Canaria – ön med köttbullar, svenska pensionärer och generande tandväxt.

FYI

Hösten 2007 började jag använda iChat på jobbet (ärligt talat så började jag jobba då). Som iChat-ikon valde jag en panda. Jag har länge varit ett fan av pandor, faktiskt ända sedan jag som barn fick en panda som gosedjur. iChat-ikonen fixade jag genom att bildgoogla på ordet "panda", och välja den panda som såg sötast ut. Det blev "Babypanda".

Babypanda
– en väldigt söt panda

Jag var nöjd med Babypanda. Jag använde Babypanda i ungefär fem månader, under vilken tid Babypanda (tänker jag mig) förmedlade en bild av mig som en kille som inte har svårt att uttrycka känslor. Vi upplevde en synergieffekt, där babypanda gav mig mjuka värden, medan jag gav Babypanda en fräsch air av mediebransch (tänker jag mig). Allt fungerade väl.

Tills i tisdags. Daniel skickade en bild till mig, på mig, skapad av Vecko-Revyns frisyrgenerator. Jag tyckte att bilden var rolig, och böt, utan någon reflektion, ut babypanda mot den nya avataren "Hårdrocks-Emil". Till en början fungerade det bra. Jag fick glada tillrop från medarbetare som sa "men, vad är det där för bild?" och jag svarade lika glatt "det är jag, sommaren 2003!".

Hårdrocks-Emil
– en Emil som lever ett
miserabelt liv i ett parallellt universum

Men Hårdrocks-Emil håller inte längre. Ju mer jag ser honom (mig), desto fler likheter ser jag mellan honom (mig) och den orangefärgade brottaren King Slender i Pro Wrestling till NES. Dessutom upplever jag inga synergieffekter överhuvud taget. Vad kan Hårdrocks-Emil erbjuda mig – egentligen?

King Slender – en fribrottare med sitt
namn skrivet i hudfägad text strax under sig.

Samtidigt känns det inte bra att gå tillbaka till Babypanda. Det vore allt för... bakåtsträvande. Därför lanserar jag idag "Aggressiv stickad panda":

Aggressiv stickad panda
– en panda som inte är som andra pandor
(den är stickad).

Aggresiv stickad panda förmedlar värden som jag i mycket förknippar med mig själv 2008.

• Det är en mognare panda. Jag har blivit äldre!
• Den ber inte om ursäkt för sig själv. Knappt jag heller!
• Det är uppenbart att den tränar. Jag har köpt gymkort!

snor.

I fredags var jag ute. Det var en fin kväll; på O-baren var volymen tillräckligt låg för att det skulle gå att prata med varandra, jag var på sällsynt härligt humör, fick McDonald's som fyllekäk och avslutade kvällen med att vingla över det hala gräset på det gärde som gör att Gärdet heter "Gärdet" samtidigt som jag skreksjöng på Animal Collective's For Reverend Green (och frågar du mig, skrek jag inte en falsk ton).

AD-Mattias (mitten) visar vad InDesign
kan göra med en hand om man inte passar sig.

Idag, onsdag, är jag sjuk. Det irriterar, ofrånkomligen och som vanligt, men extra mycket eftersom jag blivit det just nu. Det enda jag gjort för att förtjäna förkylningen är att jag inte hade på mig mina hörlurar/öronmuffar i tisdags eftersom de glappade. Hade jag blivit sjuk i lördags hade det varit like, yeah, motherfucker, I'm fine!, för då hade det varit ett oundvikligt yang till mitt gin, så att säga (vafan, jag är förkyld), men nu är det bara en kass vecka som blir lite sämre.

Som smärtlindrande har jag i alla fall haft slutet på första säsongen av The Wire, som får en stark rekommendation för alla som gillar välskrivna TV-serier om knarkpoliser (och ändå missat serien), och King of Kong, en mycket underhållande liten dokumentär om två lätt störda mäns kamp om att bli världens främsta King Kong-spelare. Du behöver inte ens gilla TV-spel eller dokumentärer för att uppskatta den – har du en fetisch för star spangled banner-slipsar, Fabio-frisyrer eller autism är det en film för dig!