Do androids puke electronic ham?
vi firar jul. Josse ville att vi skulle göra mandelmassafigurer - just like old times - men jag var mer intresserad av att leta efter en bra ripp på The Band's grymma självbetitlade skiva (den The Band-CD från tidigt 90-tal jag har låter riktigt illa, så det borde ha kommit ut en bättre remaster). Tove sa åt mig att rycka upp mig, så OK, jag slutade vara gubbe ett tag (inte för att det är något fel med det) och gjorde en mandelmassarobot som kräks. det var roligt.
hela hösten har jag gått runt i ett massivt moln av ickekreativitet. jag har jobbat, komit hem, ätit och kollat på TV-serier. ibland har jag tänkt att jag borde ta tag i mitt liv och försöka skriva någonting, vad som helst, bara för att sätta igång de långsamt sönderrostande delarna av min hjärna där jag tänker mig att kreativiteten bor (på skisser över hjärnan från 1800-talet kan man se att kreativitet ligger granne med gudfruktighet), men det har, i stort sett, aldrig blivit av.
varför? visst är höst, trötthet, mörker, allt det gamla vanliga, en orsak, men det största skälet är att jag gått och väntat på att köpa en Macbook.
för är det något man blir efter att ha skaffat en notebook så är det kreativ. det vet man ju hur det är med folk som har bärbara datorer: de sitter på ett kafé, har en fräsch tidning brevid sig och skriver för fullt. tänk dig själv: man kan sitta var som helst - och skriva!
så, i onsdags, kom den äntligen. jag har levt mitt portabla liv i snart en vecka, och jag har inte gjort något som kan benämnas kreativt (om man bortser från ett par minuter spenderade med Photo Booth). visst, jag är besviken. onekligen känns det som att Studio 60 och Sex and the City givit en falsk bild av vad det hör med att äga notebook innebär. men det är OK. i det här stadiet av en datorrelation så finns det så mycket att göra att man faktiskt inte har tid att vara kreativ. jag har haft fullt upp med att ladda ner användbara program, ställa in mailkonton och föra över dokument från min Windowsmaskin. men nu. nu börjar det.
en TV-seriepilot inom tre månader, en bok klar inom ett år, första tre episoderna av funny web shorts uppe inom två månader, livsförändrande site i januari, ett blogginlägg i veckan och tre patent innan 2007 är över.
det borde funka. åtminstone en av dem. en enkel. "minst ett blogginlägg i veckan" får det bli. ett intressant blogginlägg i veckan.
äh, ett i veckan.
övriga nyheter:
Asiatisk ladyboy inte man nog att ta guld (Aftonbladet)
Steve Ballmer konfronterades med genusneutral varelse - agerade värdigt (Google video)
Har läst Aftonbladets nöjessidor. Man skulle kalla nöjessidorna för ytligt skräp, och man skulle naturligtvis ha rätt, men faktum är att jag har lärt mig en hel del, och fått ompröva vad jag tidigare trodde var sant på grund av Aftonbladets nöjessrapportering.
Till exempel var jag helt säker på att Courtney Love tog LSD första gången när hon var fem. Men i samband med att hennes nya bok "Batshit crazy - and blonde" har Courtney outat sig, igen, men nu ändrat åldern till fyra år. När filmen väl görs handlar det antagligen om att hon fick i sig LSD via modersmjölken.
Kjell Bergqvist börjar kännas . Han börjar i mina ögon gå från att vara en skådespelare som är väldigt skicklig på att spela förvirrade alfahannar till att vara en (alltid mycket väl castad) förvirrad alfahanne. Tidigare i veckan lyckades han kläcka "schyssta lökar", den svenska motsvarigheten till "sugartits", till Carolina Gynning i Förkväll. Detta blåses naturligtvis upp till en slags sexchock i kvällstidningarna, en chock som han försöker dämpa genom att skriva ett öppet brev till Jan Scherman i vilket han förklarar att all skuld till i stort sett allt (men i synnerhet Kjells lök-komplimenterande, antar jag) ska läggas på TV-programmet Idol (och Jan Scherman, som är en "GUBBJÄVEL!"). dessutom bör TV4 betala skadestånd till Gynning, "för all den skit hon får utstå på grund av er dubbelmoral, ert hycklande och er girighet."
Vilken "skiten" är framgår inte riktigt, men det känns som att han menar något annat än hans egen kommentar.
Jag tycker att du ska ta och läsa hela brevet från Kjell Bergqvist till Jan Scherman, försöka hitta någon slags struktur, fundera på om Bergqvist vill förlöjliga, hångla med eller sjunga en vaggvisa för Gynning. När du är klar med det, blunda en stund och tänk dig Kjell Bergqvist mumla något om en judekonspiration.
skitgammalt inlägg som jag aldrig postade. det kanske finns skäl för det, men det får du ha överseende med.
var och såg en performance-föreställning som hette "I Apologize" och var regisserad av Giséle Vienne med Tove och Danne igår. jag har aldrig tidigare sett ett riktigt performance, även om Olle B ibland bjudit på upplevelser som nog faller inom begreppsramen...
...(verket ovanför heter "In reverse" och är en kommentar till sexhandeln i Thailand, myten om den lycklige sexköparen och koppel som uppfostringsredskap), så jag var ganska förväntansfull innan.
vi var inne i salongen rätt tidigt, men ju fler ringningar som ljöd, desto fler kulturtanter kom in. det var ganska roligt att titta ut över ett litet kulturlandskap, med runt 80 procent Gudrun Sjödén-koftor, 10 procent gråhåriga makar och resten en slags 20 plus-smet som jag har svårt att generalisera över eftersom jag själv är en del av den.
föreställningen började, en kille i svart hoodie och svarta jeans gick runt och placerade ut kvinnliga trädockor i 12-åringsstorlek på scenen, hällde ut blod lite varstans, och jag försökte på alla möjliga sätt förstå vad som hände, hitta metaforerna, förstå den bakvända kronologin och se hur den rakade, tatuerade mannen personifierade hans mörka sida eller hur den absurt dansande tjejen representerade sexualiteten, en docka eller ett kärleksintresse. till slut gav jag upp, slutade analysera och började titta på föreställningen. tänkte på det som Harmony Korine sa om Gummo, att det egentligen bara var ett gäng scener han ville göra utan att de egentligen hängde ihop. det hjälpte. om jag inte nödvändigtvis försökte hitta en logik och ett samband, utan såg vad som hände och uppskattade det för att det var vackert eller obehagligt eller konstigt, utan att behöva placera det i en kontext, så var det bra och berörande. eller berörande och därför bra, det kan bli en lång diskussion om det där.
visst, det fanns riktiga performance moments, där jag bara satt och tänkte att den här scenen lika gärna skulle kunna vara ur Family Guy, strax efter att Peter sagt "like the time i tried expressing myself artistically" (till exempel när den piercade kuken dök upp), men de var inte så många. två kanske.
vi gick ut från Dansens hus, jag kände mig rätt omskakad i huvudet, Danne sa att om man kallade det "intressant" så var man en idiot, vi pratade om föreställningen i 30 sekunder till, och sen kallade jag den intressant.
jag letade efter en bild från föreställningen att lägga upp, men jag hittade ingen, så istället letade jag reda på en Realdoll-bild (Realdolls är högteknologiska knulldockor, kvinnliga och manliga, med priser från 6500 dollar - wikipedia berättar mer). med gårdagens föreställning i bakhuvudet så känns den helt logisk. Realdolls transcenderar konst och verklighet, de är väldesignade bruksföremål eller provocerande konstverk, uttrycket av sexualiteten som maktutövande eller av ensamhetens desperation, ett av marknadsekonomins mest bisarra resultat eller en bitter samhällskommentar, de är med i Howard Sterns radioshow och i seriösa fotoböcker samtidigt. The fuckability of the doll is in the eye of the beholder, som man säger.
och jävlar vad jag kommer att få hits nu.
nästa Lupe Fiasco-video borde utgöras av ihopklippta YuoTube-videor av folk som mimar till låten. jag vill ha 10K för idén, och det tycker jag ni kan betala (jo, jag känner till R.E.M.'s Crush with en eyeliner, men det här är nyare och därför bättre). cross-promotion så det stinker pengar om det.
...och Apple, jag har inte glömt bort er, fakturan för idén om den låsbara volymbegränsingen på iPods kommer snart.
igår var jag och (för nytillkomna) min flickvän Tove och såg på Thank You for Smoking. den var bra, men vetskapen om att den är regisserad och skriven av (iofs. adapterad till film och inte från grunden) en 27-årig man (kille?) gjorde mig rätt stressad. tacka vet jag 90-talet! då kunde man göra ingenting och vara tacksamt ovetande om att de jämnåriga författarna, musikerna och filmarna satt och förberedde sin världserövring på små svettiga rum med blå eller rosa väggar. nu har de AC och väggar med fräscht, synligt tegel, och jag borde ta mig i kragen.
men, om filmen. den var bra. Aaron Eckhart har huvudrollen som en tobakslobbyist och han än perfekt. första gången man ser honom, en mänsklig Kendocka med precis samma grop i hakan, så vet man att han är helt oförstörbar, att han alltid har rätt och att han alltid kommer påpeka att du har fel...
och nu gjorde jag en bildsökning för att kolla om Ken verkligen har en grop i hakan, han borde ju naturligtvis ha det, men empiri är ju kejserligt så jag kollade. och hittade den här bilden. hoppsan. jag var under den, såhär i retrospekt, naiva uppfattningen att Ken sett likadan ut i alla tider (med vissa kostymbyten), men så visar det sig att Ken läst King sen 70-talet*!
*vilket är en anakronism som ursäktas eftersom plastdockor inte kan läsa in the first place.
tja, han spelar det perfekta svinet, helt enkelt. och gör det bra. dessutom lyckas filmen få mig att respektera honom. inte för den lögnare och manupilatör han är, utan för att han älskar utmaningen i att manupilera och ljuga så bra som möjligt (utan att någonsin ljuga). ibland kanske filmen förlitar sig lite väl på simpla poänger, ett enkelt skämt i manus som tar plats istället för rollfigurerna som skulle kunna vara roligare på egen hand, men ofast är Thank you... bra.
förutom när vi får det klassiska, och enligt resten av biopubliken fantastiskt roliga, kanske höjdpunkten i filmen-skämtet om barnet som pratar som en psykologstuderande 22-åring. jag hatar barn som är lillgamla på film. det blir buskis och så absurt att man plötsligt inser att man tittar på en film där skådespelarna bara säger vad någon annan skrivit åt dem. de här lillgamla barnen finns i olika varianter, bland annat har vi
Michelle
(här äldre, kokainberoende och celldelad)
i Huset Fullt,
och
Haley Joel Osment
(här äldre och kokainberoende, men utan mutationer)
- i alla hans roller innan 2004.
det finns naturligtvis mängder fler. ibland så är barnen tonåringar - man skulle egentligen skulle kunna klassa hela Dawson's Creek som en "titta vad roligt det blir när barn pratar som 50-åriga äktenskapsrådgivare!"-serie istället för att kalla det en dramaserie. hur det än görs är det alltid realismhämmande, onaturligt och egentligen precis lika sorgligt som den där affischen av en apa som borstar tänderna sittandes på en toalett, den som du bläddrade förbi i jakt på Metallica-planscher i ett köpcentrum utanför en småstad 1991.
nästa gång: varför det inte är roligt med roliga repliker, om de roliga replikerna består av tjugo ord som ska yttras på 2 sekunder. Gilmore Girls ligger illa till. Arrested Development? Knappast - Michael lider av temporär logorré, det är bara det att scenen där det förklaras ströks ur piloten.
jaha, det blev inte så roligt som man tänkt sig.
första felet är att det inte är en ren MS-produkt. istället bygger olika tillverkare ihop sina UMPC's lite efter tycke och smak. jag tycker inte om det. jag gillar att bygga ihop min hemdator, visst, men när det blir bärbart kan jag skippa prestandpressande och konfigurerbarhet för stabilitet och något som verkligen sitter ihop. jag gillar inte tanken på att det finns olika UMPC's med olika maskinvaror i, med olika funktioner, med olika drivers, med olika fel. när det kommer till bärbara maskiner så gillar jag Applemodellen: "vi väljer delarna. vi plockar ihop den. vi skriver OS:et. " det eliminerar chansen för strul. jag hade gillat en MS Origami med ett hårdoptimerat Vista Origami. skär ner på lite funktionalitet, skär ner på strömkonsumtionen och se till att den klarar 10h+. istället kör den vanliga XP och slut på batteriet fortare än du hinner säga "två filmer".*
för det är väl det värsta; den där framtidsmaskinen jag drömde om visade sig fungera ungefär så rolig som man kan vänta sig 2006. 3 timmars batteritid. jaha.
nå, iPod var inte heller så fantastisk när den kom.
men den såg i alla fall bra ut.
Origami/UltraMobilePC ser inte bra ut. de första modellerna kommer från Samsung och ett par andra PC-afiniciados. och det märks att de inspirerats av PC-designens spännande utveckling. svart är tydligen det nya vitt (jag måste ha rört ihop det). den här sidan sammanfattar snabbt och löjeväckande hur otroligt trötta designers som jobbar på det här med UMPC. svart! silver! plastiga knappar! LED! (svart och silver är så 1990, LED är så 1970).
på frågan vad de ville kommunicera med designen svarade samtliga VD:ar på en presskonferens unisont "we all want to communicate. communication is what the UMPC is all about. therefore we wanted the design to communicate our unique personalities and views on life: that we're straight men in our late forties who subscribe to the Swedish magazine "Slitz", wear bad suits, enjoy the odd prostitute and have no taste other than "expensive". we're told we really hit the spot."
ibland roas jag av att ett storföretag som Apple lyckas hålla sin image av att vara underdogs och rebeller vid liv. tittar man på vilka de tävlar med så inser man att de inte behöver jobba särskilt hårt.
just nu är Origami lite för mycket PC, både i strömkonsumtion och design. och jag är ändå rätt glad att den inte blev så där underbar. jag har inte råd att kommunicera hur mycket jag gillar att vara 40 och utan smak för priser runt 800$. jag ger det 1-2 år så kan det nog bli intressant igen. eller när Apple släpper sin, helt enkelt.
* iofs. finns det många födelar med att den gör XP och inget mini-OS, iom. att man kan köra vad man vill på den...
jag har inte gillat Microsoft särskilt mycket på ett bra tag. det är liksom det som gäller när man hyser ett rätt stort teknikintresse och läser nya hemskheter om DRM och Palladium ett par gånger i veckan. det där vände dock rätt hårt när jag igår upptäckte Microsofts Origami (film här, text och bilder på Engadget här). Origami verkar vara den apparat jag drömt om sen 2001 ungefär, fast liksom trivsamt uppdaterad efter vad dagens teknik kan erbjuda. Origami är, kort sagt, en Tablet PC med tangentbord, GPS (och WLAN, men det är väl standard nowadays). eller en stor PDA. eller något som Apple borde varit först med. Origami lyckas nämligen, på ett sätt som annars är förbehållet Apple, skapa den där känslan av att bara jag hade x så skulle mitt liv vara så skulle mitt liv vara så underbart och se ut som en reklamfilm.
jag kan redan tänka mig hur jag sitter på ett café i Barcelona och skriver otroligt insiktsfulla (och välbetalda) krönikor på min Origami för att sedan sätta mig på en Vespa och åka iväg in i solnedgången. med Origami kan jag dåsa på en tänkt balkong där solen alltid skiner, dricka en Vodka Sunrise, slösurfa och lyssna på väldigt, väldigt bra musik. med en Origami kan jag kolla på en livestreamad VM-final i fotboll som Sverige vinner.
okej, det kanske inte blir riktigt så, men Origami är, som sagt, precis vad jag vill ha. med en sån tar man bort alla krav på mobiltelefonen av att vara webläsare och videospelare, och kan istället låta den göra vad den är byggd för, dvs. att vara kamera och mp3-spelare. och att den kommer med tangentbord är pricken över i:et och samtidigt livsnödvändigt. en microlaptop som - förhoppningsvis, annars är den körd - kostar hälften av en riktig laptop, har all nödvändig funktionalitet och lämnar storleken, tyngden, elkonsumtionen och processorkraften åt den stationära. perfekt.
vi kommer att bli så lyckliga.
nej, jag är inte sponsrad: det finns en hel del om: batteritid! pris! operativsystem! prestanda (dvs. att den är responsiv, inte att den fixar Doom 3)!
och förresten...
du vet hur politiker egentligen är maktgalningar som ljuger så mycket de kan för att få opinionen på sin sida? med det i bakhuvudet är det ganska intressant att deschiffrera varför Reinfeldt väljer att polisanmäla förtalsmailen från socialdemokraterna. eller inte... det är väl så enkelt som att han gör det för att antyda att han misstänker en enorm sossekonspiration mot honom. well, Fredrik, jag tror att det finns en sån. jag misstänker också att de flesta socialdemokrater inte vill att du ska få makten. sen är frågan om han vinner många sympatipoäng på att springa till polisen för att någon har skrivit att han smygfilmat illegalt invandrad svart arbetskaft som lägger golv hemma hos honom, editerat ihop det till en softcorefilm och sedan sålt det på internet (hittar tyvärr ingen länk till mailet). nej, S vinner istället mina sympatier då det visar sig att den som författat breven ifråga inte är någon SSU-praktikant gone haywire utan en en partianställd som jobbat för S sen 1999: jag tycker faktiskt att det är lite charmigt att någon kastar masken och verkligen definierar vad politk handlar om. större, bättre lögner åt folket!
att denna "affär" sedan fått sån uppmärksamhet att en karikatyrteckning där Reinfeldt "liknas vid ett djur" också dras upp gör i parallell med Muhammedteckningarna att allting blir så underbart bisarrt... Reinfeldt lyckas på något vis surfa på antikarikatyrvågen och får känna sig kränkt och upprörd och S-aporna måste respektfullt be om ursäkt och det är bara löjligt, löjligt, löjligt. okej för att ett foto på Reinfeldt med texten "Pedofil" under är lite över gränsen, men så är det med humor, ibland går man lite för långt.
Do androids puke electronic ham?
