Jag står och torkar rent sophinken när ett minne plötsligt kryper fram ur det undermedvetna.
Runt 1999-2000 så jobbade jag som lärarvikarie. Det var oftast roligt. En gång lät jag en specialklass bestående av tre väldigt snälla högstadieklasskillar som hade halkat efter i matte och engelska översätta Britney Spears "Hit me baby one more time". De protesterade naturligtvis, mest för att de som tonåriga killar var tvungna att göra det, men när de väl satte igång tyckte de att det var nästan lika ironiroligt som jag. Men det här var en annan gång.
Jag jobbade på en liten landsortsskola utanför Gävle där dagis och lågstadie satt ihop. Minns jag rätt så jobbade jag på dagiset. En dag, vid stängningsdags, så hade jag spelat bandy på asfaltsplanen utanför skolan med ett gäng småkillar. De flesta hade sprungit iväg, och jag började plocka ihop de klubbor och bollar som låg kvar. En av killarna hade stannat, och hjälpte mig att plocka ihop grejerna. Så stannade han upp.
Min mamma slår mig, sa han.
Det är ett stort förtroende från en liten pojke som är fem-sex år gammal. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag minns inte om jag sa något överhuvudtaget, och i nästa sekund så dök pojkens mamma upp och han sprang iväg till henne. Och där stod jag och hoppades att det bara var något som han hört, något han ville säga för att se vad som hände.
Jag var 20 år och hade vikarierat där i två dagar, vilket kanske kan vara en ursäkt till varför jag aldrig berättade något för personalen, men det är en ynklig ursäkt. Så jag skäms.
Runt 1999-2000 så jobbade jag som lärarvikarie. Det var oftast roligt. En gång lät jag en specialklass bestående av tre väldigt snälla högstadieklasskillar som hade halkat efter i matte och engelska översätta Britney Spears "Hit me baby one more time". De protesterade naturligtvis, mest för att de som tonåriga killar var tvungna att göra det, men när de väl satte igång tyckte de att det var nästan lika ironiroligt som jag. Men det här var en annan gång.
Jag jobbade på en liten landsortsskola utanför Gävle där dagis och lågstadie satt ihop. Minns jag rätt så jobbade jag på dagiset. En dag, vid stängningsdags, så hade jag spelat bandy på asfaltsplanen utanför skolan med ett gäng småkillar. De flesta hade sprungit iväg, och jag började plocka ihop de klubbor och bollar som låg kvar. En av killarna hade stannat, och hjälpte mig att plocka ihop grejerna. Så stannade han upp.
Min mamma slår mig, sa han.
Det är ett stort förtroende från en liten pojke som är fem-sex år gammal. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag minns inte om jag sa något överhuvudtaget, och i nästa sekund så dök pojkens mamma upp och han sprang iväg till henne. Och där stod jag och hoppades att det bara var något som han hört, något han ville säga för att se vad som hände.
Jag var 20 år och hade vikarierat där i två dagar, vilket kanske kan vara en ursäkt till varför jag aldrig berättade något för personalen, men det är en ynklig ursäkt. Så jag skäms.
