måndag, maj 14, 2007
The suit squad
Det finns en hel del filmer och TV-serier om superhjältar som räddar oskyldiga från att dö. 2006 kom Dexter och började döda skyldiga. 2008 kommer jag vara i Los Angeles och pitcha The suit squad - en serie där en grupp kostymklädda åklagare (kanske är de fortfarande i law school?) åker runt och dödar folk som försöker få igenom orimliga stämningsansökningar. Tanten som fick tretusen miljarder av McDonald's för att hennes kaffe var varmt dör i första avsnittet, den här tjejen kommer sen.
måndag, maj 07, 2007
This is Sweden
tittade på De Utvalda, en dokumentär om A Small World, ett slags Forbes-community grundat av ~50-årige finansmannen (?) Peter Wachtmeister, hans dotter Louise (trodde jag, men när de hånglade insåg jag att det var hans fru) och ~25-årige Peder Dinkelspiel. lite torr humor bjöds man på, inte så mycket, men en del... här ett par höjdpunkter i punktform eftersom jag inte orkar wrappa detaljerna i mer ord.
jag började titta på programmet för att jag trodde jag skulle få något att skratta åt, men jag fick mest en oavsiktlig moralkaka serverad. vilket kanske är nyttigt ibland.
2
tydligen har vi just nu en handväskedebatt här i Sverige. jag skulle vilja återvända ett 90-talsuttryck.
redan?
uttalas alltså i nedlåtande syfte. samtidigt blev jag osäker... hade jag mötts av ett "redan?" om jag introducerat uttrycket "redan?" för någon på nittiotalet? eller är det tidlöst? jag hör inte så mycket "redan?" nu förtiden, men det kan ha att göra med att jag inte umgås med människor i puberteten längre.
hur som helst. handväskedebatt. hur mycket pengar kan du lägga ner på mode medan folk dör, eller medan du borde investera i ett nytt kök, eller medan din stereo låter som skit? The Sartorialist är i stan, folk blir fotade och deras dag är gjord, för de har blivit godkända, till och med hyllade, du klär dig snyggt, du har uttryckt din individualitet på ett sätt som jag upskattar! är det verkligen skithärligt? eller är det inte det? egentligen skiljer det sig inte så mycket från andra sociala tävlingar, även om det alltid är lite trist när det går att fuska med pengar.
men, jag kan vara OK med det. för fan!
allt går bra, tills jag via Poppius' blogg hittar en länk till Okee bike. Som på Nitty Gritty säljs som "en ”single-speed”-cykel med fokus på cyklisten och individens behov av att vara lite bättre, snyggare och snabbare än alla andra."
och där blir jag så jävla trött. i den där copyn läser jag inte om någon som vill ha en snygg, snabb cykel. jag läser om barnen som var utanför, lite skönt svenskt utanför, inte nog för att skjuta ihjäl folk, utan bara tillräckligt för att bli till livrädda vuxna, vuxna som lever med ett såpass starkt behov av att vara lite bättre, snyggare och snabbare än alla andra att de är beredda att bortse från den mycket praktiska möjligheten att bromsa sin cykel (single-speed-cyklar är direktdrivna och har därigenom ingen broms. alls.). Marc Jacobs måste börja göra cykelhjälmar snart, annars kommer Spy Bar få gå tillbaka till E-Type.
edit: Olle (han i högra kolumnen) upplyste mig om att jag blandat ihop single-speeds med fixies. single-speeds har bromsar, och därmed förlorar halva inlägget poängen. till dig som är sugen på en Okee kan jag dock bidra med ett tips: skippa Okee idag och spara ihop till en fixie istället, det är hippt i NY (dvs. bäst).
3
ibland, när jag isolerats tillräckligt länge från vanliga människor (t.ex. under mina studieår i Uppsala) får jag för mig att jag och mina vänner representerar genomsnittsmänniskan i Sverige. inte i ålder eller så, utan att våra värderingar och åsikter är gemensamma med den största delen av befolkningen. naturligtvis inte helt och fullt, men ändå, en känsla av att de flesta människor, åtmistone de i samma ålder, borde tycka ungefär likadant. jag är naturligtvis medveten om att Radio Rix fortfarande existerar, och att [valfri lördagsunderhållning] har en publik, men den blir liksom diffus och otydlig; även om jag kan tänka mig människor som gillar det så har jag svårt att tänka mig att det finns konkreta exempel på människor som faktiskt uppskattar dessa kulturyttringar.
det är rätt omvälvande när man upptäcker att man inte alls är så normal som man trott.
för ett par veckor sen fick jag (detta fastnade då som en draft som jag fortsatte idag), av min tremänning Andreas, en länk till vad jag man bara kan kalla för en "svenneblogg". jag fick ingen förklaring till varför jag borde kolla på länken, vilket man skulle kunna tänka sig behöva eftersom det var en helt normal blogg, skriven av Lelle, en kille som antagligen är så mycket normal som det går att bli. men just tack vare hans extrema normalitet så kunde jag snabbt identifiera vad som var poängen med länken. Lelle är så normal att det känns som en välskriven sitcom-figur; man sitter där och läser de sparsamma texterna där han beskriver sin vardag (uppblandat med lite fräckisar och bilder) och väntar bara på att man ska få ännu fler svensson-fördomar uppfyllda. vilket kanske låter elakt. men samtidigt är det något så otroligt charmigt och härligt roligt i den här nya 2000-talsmannen, som är känslig och grabbig och posetivt [sic] inställd till nya saker... jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att du ska förstå, så jag cut n' pastar in ett utdrag istället:
En till punktlista:
samtidigt är bloggandet i sig, och vinrekommendationen - komplett med systembolagets varunummer - tecken på att något är på väg att hända med mansrollen. det här är Lelle, han är supernormal, och han skriver dagbok på nätet. visst, det heter blogg, men ändå: Lelle skriver dagbok och bryr sig om vin.
ännu roligare blir det när hans 2000-talsmanskompisar kommenterar bloggen.
"Pata" tycker att de flesta påskattribut listade är bögiga, men är okej med påskledighet. "Loffe C" (det är så härligt att det finns människor som heter Loffe) gillar sprit.
OK, det här är väldigt smal humor, men fortfarande... det är något väldigt underhållande i detta upprätthållande av den traditionella mansbilden, speciellt som det sker i en kontext som är rätt ...omanlig, om vi ska utgå från den hockeybockska, spartanska mansbilden.
men om jag blev lite förvånad över Lelles metro-dragningar så lyckades den här YouTube-videon rasera otroligt många fler fördomar jag dragit på mig. här har vi vad jag tror är en ~50-årig redneck som snackar om förrymda grisar, besök på Hooters och öldrickande, samtidigt som hela monologen skiner av en otroligt rörande kärlek och omtanke för hans son (även om montaget på slutet är liiite over-the-top):
- Peter har sett att CNN har en animerad jordglob på sin sajt, och vill att Peder implementerar en likadan på A small world. Peder förklarar att en animerad GIF nog inte skulle ge så mycket mer för siten.
- Peder, som ser ut som Mike Skinner/Mon-chi-chi, har en naiv hopfullhet om att han ska få vara med som något slags chef om företaget kommer igång. hans förslag till utveckling sågas milt av Peter och hårt av den influgne IT-gurun från USA; till sist dumpas han när företaget flyttar till USA för att tjäna riktiga pengar.
- Peter förklarar hur en community fungerar för någon äldre finansmiljardär i NY (det är alltid roligt med människor över 40 som försöker förklara och förstå Internetfenomen).
- Peter använder Skype - det kostar ju bara en och femtio i minuten (jag borde tipsa honom om grindande på Internet-blackjack).
- Peter poserar på bild brevid Paris Hilton. jag hoppas att min far skulle avstå det.
- de blir bjudna på födelsedagskalas för Tommy Hilfigers fru. Illa Dold Stolthet ligger i luften. sen kommer Louise på att de är bjudna på Hillary Clinton's födelsedag samma dag och kommer att bli tvungna att välja mellan Hilfiger och Clinton. och då går det inte att hålla tillbaka längre, det där leendet som sitter kvar stenhårt hur mycket man än vet att det är fel och försöker få bort det genom att tänka på barnen i Afrika.
jag började titta på programmet för att jag trodde jag skulle få något att skratta åt, men jag fick mest en oavsiktlig moralkaka serverad. vilket kanske är nyttigt ibland.
2
tydligen har vi just nu en handväskedebatt här i Sverige. jag skulle vilja återvända ett 90-talsuttryck.
redan?
uttalas alltså i nedlåtande syfte. samtidigt blev jag osäker... hade jag mötts av ett "redan?" om jag introducerat uttrycket "redan?" för någon på nittiotalet? eller är det tidlöst? jag hör inte så mycket "redan?" nu förtiden, men det kan ha att göra med att jag inte umgås med människor i puberteten längre.
hur som helst. handväskedebatt. hur mycket pengar kan du lägga ner på mode medan folk dör, eller medan du borde investera i ett nytt kök, eller medan din stereo låter som skit? The Sartorialist är i stan, folk blir fotade och deras dag är gjord, för de har blivit godkända, till och med hyllade, du klär dig snyggt, du har uttryckt din individualitet på ett sätt som jag upskattar! är det verkligen skithärligt? eller är det inte det? egentligen skiljer det sig inte så mycket från andra sociala tävlingar, även om det alltid är lite trist när det går att fuska med pengar.
men, jag kan vara OK med det. för fan!
allt går bra, tills jag via Poppius' blogg hittar en länk till Okee bike. Som på Nitty Gritty säljs som "en ”single-speed”-cykel med fokus på cyklisten och individens behov av att vara lite bättre, snyggare och snabbare än alla andra."
och där blir jag så jävla trött. i den där copyn läser jag inte om någon som vill ha en snygg, snabb cykel. jag läser om barnen som var utanför, lite skönt svenskt utanför, inte nog för att skjuta ihjäl folk, utan bara tillräckligt för att bli till livrädda vuxna, vuxna som lever med ett såpass starkt behov av att vara lite bättre, snyggare och snabbare än alla andra att de är beredda att bortse från den mycket praktiska möjligheten att bromsa sin cykel (single-speed-cyklar är direktdrivna och har därigenom ingen broms. alls.). Marc Jacobs måste börja göra cykelhjälmar snart, annars kommer Spy Bar få gå tillbaka till E-Type.
edit: Olle (han i högra kolumnen) upplyste mig om att jag blandat ihop single-speeds med fixies. single-speeds har bromsar, och därmed förlorar halva inlägget poängen. till dig som är sugen på en Okee kan jag dock bidra med ett tips: skippa Okee idag och spara ihop till en fixie istället, det är hippt i NY (dvs. bäst).
3
ibland, när jag isolerats tillräckligt länge från vanliga människor (t.ex. under mina studieår i Uppsala) får jag för mig att jag och mina vänner representerar genomsnittsmänniskan i Sverige. inte i ålder eller så, utan att våra värderingar och åsikter är gemensamma med den största delen av befolkningen. naturligtvis inte helt och fullt, men ändå, en känsla av att de flesta människor, åtmistone de i samma ålder, borde tycka ungefär likadant. jag är naturligtvis medveten om att Radio Rix fortfarande existerar, och att [valfri lördagsunderhållning] har en publik, men den blir liksom diffus och otydlig; även om jag kan tänka mig människor som gillar det så har jag svårt att tänka mig att det finns konkreta exempel på människor som faktiskt uppskattar dessa kulturyttringar.
det är rätt omvälvande när man upptäcker att man inte alls är så normal som man trott.
för ett par veckor sen fick jag (detta fastnade då som en draft som jag fortsatte idag), av min tremänning Andreas, en länk till vad jag man bara kan kalla för en "svenneblogg". jag fick ingen förklaring till varför jag borde kolla på länken, vilket man skulle kunna tänka sig behöva eftersom det var en helt normal blogg, skriven av Lelle, en kille som antagligen är så mycket normal som det går att bli. men just tack vare hans extrema normalitet så kunde jag snabbt identifiera vad som var poängen med länken. Lelle är så normal att det känns som en välskriven sitcom-figur; man sitter där och läser de sparsamma texterna där han beskriver sin vardag (uppblandat med lite fräckisar och bilder) och väntar bara på att man ska få ännu fler svensson-fördomar uppfyllda. vilket kanske låter elakt. men samtidigt är det något så otroligt charmigt och härligt roligt i den här nya 2000-talsmannen, som är känslig och grabbig och posetivt [sic] inställd till nya saker... jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att du ska förstå, så jag cut n' pastar in ett utdrag istället:
Godmorgon Sverige
Igår fredag åt vi en underbar middag; pepparbiff med potatisgratäng (faktiskt Findus färdiga - fryst?!) och bearnessås. Till det delade jag och Kattis en flaska rött från Chile. Castillo de Molina, Cabernet Sauvignon - Lontue Valley 2005 (står det på flaskan) Kollade upp det på systembolagets hemsida men hittade bara 2006:an. Men den är säkert lika god. Varunummer 85437. Kostar 87 kronor! Rekomenderar, den är riktigt, riktigt god! (speciellt till kött)
Sen gick vi på biopremiär Beck (Den svaga länken den får betyg 3 av 5 det var och den sista av alla Beck filmer nu är det slut filmat.(Synd tycker jag älskar Beck filmerna.
Lördag då är det match igen Mellan Gantofta-Nyhem från Halland kl 11.45 är det start ute på ett soligt Laröd IP.
Återkommer med fler rapporter från helgen.
/Lelle
En till punktlista:
- Kattis!
- Bearnaisesås!
- Beck!
samtidigt är bloggandet i sig, och vinrekommendationen - komplett med systembolagets varunummer - tecken på att något är på väg att hända med mansrollen. det här är Lelle, han är supernormal, och han skriver dagbok på nätet. visst, det heter blogg, men ändå: Lelle skriver dagbok och bryr sig om vin.
ännu roligare blir det när hans 2000-talsmanskompisar kommenterar bloggen.
Vad är din påskfavorit?
Påskkäringar
Ägg
Påskliljor
Påskgodis
Påskris
Påskledighet
Påskmust
Påskpyssla
Skriv en kommentar
PS glömde påsksnapsen :-)
2007-apr-03 @ 08:30 Allmänt Permalink
Kommentarer
Postat av: Pata
Jag anser att det enda det inte luktar fruktkaka om är ledigheten.
2007-apr-03 @ 13:26
Postat av: Loffe C
Vad hände med påsksnapsen?
2007-apr-03 @ 13:34
"Pata" tycker att de flesta påskattribut listade är bögiga, men är okej med påskledighet. "Loffe C" (det är så härligt att det finns människor som heter Loffe) gillar sprit.
OK, det här är väldigt smal humor, men fortfarande... det är något väldigt underhållande i detta upprätthållande av den traditionella mansbilden, speciellt som det sker i en kontext som är rätt ...omanlig, om vi ska utgå från den hockeybockska, spartanska mansbilden.
men om jag blev lite förvånad över Lelles metro-dragningar så lyckades den här YouTube-videon rasera otroligt många fler fördomar jag dragit på mig. här har vi vad jag tror är en ~50-årig redneck som snackar om förrymda grisar, besök på Hooters och öldrickande, samtidigt som hela monologen skiner av en otroligt rörande kärlek och omtanke för hans son (även om montaget på slutet är liiite over-the-top):
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)