En halv dag på Dragon Gate

Matsalen på Dragon Gate är stor som en simhall. Bristen på akustisk behandling, mattor, eller inredning utöver bord, stolar och en enorm båt gjuten i betong gör att den ekar ungefär lika mycket. Båten, med bog i form av en drake och med avancerade snickerier i kinesisk stil, är på två våningar och klarar runt fyrtio matgäster. Vi äter på undre däck, i skenet av lågenergilampor som lyser både dunkelt och kallt samtidigt. Bordet bredvid är upptaget av en asiatisk familj, vilket jag tolkar som ett bevis på att maten måste vara bra. Det är den inte. Det är helt vanlig kinabuffé som man själv slevar upp på sin tallrik. Men man får i alla fall äta den på en båt. Och dessutom är hovmästaren/kassaoperatören så pass entusiastisk att man inte riktigt har hjärta att vara besviken.

Johannes Brost går förbi. Han ser ut som vanligt: fast i ett tillstånd av evig bakfylla är han en av få människor som antagligen är som mest fotogeniska vid fyratiden på morgonen, lutade mot en bardisk. De spelar in en film på hotellet. Den har något att göra med svarta börsen, berättar min far som pratat med en produktionsassistent. Johannes Brost i en svensk film om svarta börsen, med scener från Dragon Gate – det framstår som en paradoxal strävan efter ett tillstånd av fulländad mediokritet. Ingen i filmteamet ler någonsin, och det gör de antagligen helt rätt i.

Efter lunchen möter vi vår guide. Han talar mycket, mycket snabbt, i galopperande meningar vars nersaktade sista ord fungerar som en anfang till nästa menings staccatoattack. Vi får höra om Mr. Li, affärsmannen som skapat Dragon Gate. Om hur han gjort sig en förmögenhet på myggmedel i Kina, och hur han fick en vision om att bygga en mötesplats för kinesiska och västerländska affärsmän någonstans i norden. Om hur han länge letade efter rätt plats innan han hittade – vad som måste vara det slutgiltiga monumentet för kommunal hybris – nedlagda Hotell Älvkarlen. Vår guide tvekar inte en sekund när han mitt i en mening går från att berätta om Mr. Lis visioner till att fråga ett par vilsna birakillar om han kan hjälpa till med något, i så fall så tar ni vänster i entrén, och sen tillbaka i en takt som är så hög att man hypnotiseras; dels för att den är imponerande i sig, och dels för att det han berättar, oavsett om det handlar om kinesisk historia, Dragon Gate eller Mr. Li är väldigt intressant. Ord som planer, tankar eller idéer används aldrig. Allt är visioner. Det passar.

Vi följer vår guide över gårdsplanen, till museiavdelningen. Muren som omringar Dragon Gate är ihålig där, och formar en avlång korridor. Han förklarar att när vi gått genom porten och in i muren, så ska vi ta till vänster och gå femtio meter framåt; sedan följer vi efter honom när han går den beskrivna vägen. Ena väggen är ett imponerande hantverk i trä: för hand har man skurit fram och målat en enorm widescreentavla som avbildar olika delar och epoker ur den kinesiska historien. På den andra väggen hänger skrynkliga fotoaffischer av dagens Kina, inköpta i souvenirshopen på något museum. Vår guide har ett tungt lass att dra, men han gör det utan problem. Vi lyssnar koncentrerat, och tittar lika intresserat, ömsom på väggmålningen, ömsom på affischerna.

(sen slutade jag att skriva och nu känns det för sent att ta upp tråden)

vårförkylning.

En gång om året kommer den, tror jag att jag minns. Och i ungefär en vecka tar den min kropp i anspråk, och lämnar skuggbilden åt mig. Min vårförkylning, ett (troligen) årligt återkommande töcken av borttappade tankar och snabbtänkt irritation över min manifesta tröghet. Och så lite snor, och en del hosta. Så att man ska veta att det är en förkylning ändå. Symptomen är en tröst; de försäkrar mig om att det här är faktiskt inte normen hädanefter. Eller så blir min tankeförmåga varje vår så pass märkbart nedsatt att jag stör mig på det i någon vecka innan jag acklimatiserat mig och tycker att fan det här duger, och tror gör man i kyrkan!

Nu börjar den ge med sig. Det känns friskt. Livet kan få lite mening och hopp igen.

(Det här låter ju löjligt. Jag måste ha ett fel.)


Utanför står en båt. Inte direkt utanför, men man ser den. Båten har plötsligt mening och hopp. Där borta står en, eller flyter, en båt, en väg någon annanstans. En väg till en gammal öststat. Nej, en ung öststat! Sovjetunionen dog i barnsäng för dig, Estland (eller Lettland, eller Lituaen)! Och i sommar ska jag, om allt går vägen, åka för att besöka dig och bli öststatsmobbad av dina ungdomar som är jämngamla med dig själv, och jag ska fråga dem vad, vad är det för fel på mig i din världsbild, fast på engelska, och de ska svara,

bok.

Boktipset.se är fantastiskt. Genom algoritmernas magi (eller medelklass-profiling) får jag direkt reda på vad jag tycker om litterära klassiker som jag ännu inte läst. Som en mikro-cliffnotes (mikro* är extremt hett), där de enda tre svar man behöver för att klara sig på en middag finns med:

1)
"Ah, den är fantastisk!"

2)
"Jo, den är helt ok."

3)
"Nej, jag vet att den ska vara så bra, men jag gillar den faktiskt inte."

- är det verkligen den bästa?
- jo... bortsett Idioten förstås!
- "1)"