vårförkylning.

En gång om året kommer den, tror jag att jag minns. Och i ungefär en vecka tar den min kropp i anspråk, och lämnar skuggbilden åt mig. Min vårförkylning, ett (troligen) årligt återkommande töcken av borttappade tankar och snabbtänkt irritation över min manifesta tröghet. Och så lite snor, och en del hosta. Så att man ska veta att det är en förkylning ändå. Symptomen är en tröst; de försäkrar mig om att det här är faktiskt inte normen hädanefter. Eller så blir min tankeförmåga varje vår så pass märkbart nedsatt att jag stör mig på det i någon vecka innan jag acklimatiserat mig och tycker att fan det här duger, och tror gör man i kyrkan!

Nu börjar den ge med sig. Det känns friskt. Livet kan få lite mening och hopp igen.

(Det här låter ju löjligt. Jag måste ha ett fel.)


Utanför står en båt. Inte direkt utanför, men man ser den. Båten har plötsligt mening och hopp. Där borta står en, eller flyter, en båt, en väg någon annanstans. En väg till en gammal öststat. Nej, en ung öststat! Sovjetunionen dog i barnsäng för dig, Estland (eller Lettland, eller Lituaen)! Och i sommar ska jag, om allt går vägen, åka för att besöka dig och bli öststatsmobbad av dina ungdomar som är jämngamla med dig själv, och jag ska fråga dem vad, vad är det för fel på mig i din världsbild, fast på engelska, och de ska svara,

snor.

I fredags var jag ute. Det var en fin kväll; på O-baren var volymen tillräckligt låg för att det skulle gå att prata med varandra, jag var på sällsynt härligt humör, fick McDonald's som fyllekäk och avslutade kvällen med att vingla över det hala gräset på det gärde som gör att Gärdet heter "Gärdet" samtidigt som jag skreksjöng på Animal Collective's For Reverend Green (och frågar du mig, skrek jag inte en falsk ton).

AD-Mattias (mitten) visar vad InDesign
kan göra med en hand om man inte passar sig.

Idag, onsdag, är jag sjuk. Det irriterar, ofrånkomligen och som vanligt, men extra mycket eftersom jag blivit det just nu. Det enda jag gjort för att förtjäna förkylningen är att jag inte hade på mig mina hörlurar/öronmuffar i tisdags eftersom de glappade. Hade jag blivit sjuk i lördags hade det varit like, yeah, motherfucker, I'm fine!, för då hade det varit ett oundvikligt yang till mitt gin, så att säga (vafan, jag är förkyld), men nu är det bara en kass vecka som blir lite sämre.

Som smärtlindrande har jag i alla fall haft slutet på första säsongen av The Wire, som får en stark rekommendation för alla som gillar välskrivna TV-serier om knarkpoliser (och ändå missat serien), och King of Kong, en mycket underhållande liten dokumentär om två lätt störda mäns kamp om att bli världens främsta King Kong-spelare. Du behöver inte ens gilla TV-spel eller dokumentärer för att uppskatta den – har du en fetisch för star spangled banner-slipsar, Fabio-frisyrer eller autism är det en film för dig!