ledsen för den på något vis förutsägbara titeln, "advokat som ljuger allt vad han har för att tjäna mycket pengar" är väl egntligen mer korrekt, men jag jobbar med upplagor här. det handlar om en mod till Sims 2 som gör att alla karaktärer i spelet blir nakna, inklusive barn, och advokaten som påstår att detta förvandlar Sims 2 från ett familjespel till en pedofilsimulator. tidigare har det varit bråk om Hot Coffee-modden till Grand Theft Auto: San Andreas som låser upp ett inbyggt men "bortklippt" knullspel, och där har väl den moraliska majoriteten lite mer rätt i sak, eftersom Rockstar faktiskt byggt in knullandet från början. i sak, men sen är det naturligtvis det här problemet med att folk blir upprörda först när man börjar knulla i ett spel, medan det är lugnt så länge man bara går runt och skjuter sönder folk.
med nyfikenheten som en av mina laster har jag naturligtvis kört Hot Coffee-modden, vilken är rätt ofarlig. det är ganska kantiga polygonfigurer som rör sig i sexliknande ställningar utan att blotta så mycket som en bröstvårta. dock är positionerna ganska komplicerade (jag tror att en kan kallas "pile driver", men jag är inte säker (en googling senare - jo), och det kanske är det som är det egentliga problemet? en Vanilla Frappucino-mod, där positionerna består av mer kristna (där "kristna" naturligtvis betyder "den totala perversion av kristendom som nu utövas/tillbes/utnyttjas i USAs religiösa höger") positioner som "missionären, under täcket" och "inget sex alls, under täcket" kanske hade varit mer bekanta och därför OK.
men, för att gå tillbaka till pedofili-simulatorn; vilka otroligt referensironiroliga citat som advokat Jack Thompson bjuder på:
"[...]In other words, the game was released to the public by the manufacturer knowing that the full frontal nudity was resident on the game and would be accessed by use of a simple code widely provided on the Internet. Much to the delight, one can be sure, of paedophiles around the globe who can rehearse, in virtual reality, for their abuse."
full frontal nudity - resident! evil! delight! virtual reality! abuse! of the legal system! [vissa tillägg från min sida]
om Jack Thompson verkligen tror på sig själv så tror jag att han skulle göra sig otroligt bra i ett avsnitt av High Chaparall.
fredag, juli 29, 2005
onsdag, juli 27, 2005
medieteori
jag vet inte riktigt vad som har hänt (men jag tänker diskutera det ett tag), men något är det som har hänt. jag har nämligen slutat titta på film. eller, det är inte riktigt sant; jag tittar fortfarande på film, men jag slutar oftast runt halvtimmesstrecket. jag orkar helt enkelt inte kolla längre. ser jag klart en film så kollar jag åtminstone tre gånger hur lång tid det är kvar - och oftast inte för att jag undrar om de ska hinna reda upp allt innan filmen är slut, utan för att jag vill veta hur lång tid det är kvar tills jag kan göra något annat. TV-serier klarar jag av utan problem, jag kan t.o.m. bränna av 2-3 timmar av samma serie på ett bräde, men att kolla på en film känns som ett för stort åtagande.
but why?
allt beror på den jävla on-demand-värld vi lever i.
jag kan slanga hem vilken film, vilket spel, vilken skiva som helst och köra igång dem på en kvart. med denna enorma valfrihet kommer också, såklart, det förbannade ansvaret. tack och lov har man här ansvaret enbart inför sig själv, men det räcker ändå bra för att skapa ångest. om jag kan kolla på all världens filmer, varför ska jag då låsa mig vid den här? det har ju gått 20 minuter och jag är nästan säker på att 20 minuter med Batman Begins skulle kunna vara bättre! jag kanske skulle se om den kommit som DVD-rip än? och kolla mailen! och när jag ändå sitter vid tangentbordet så kan jag ju ändå svara på ICQ-messen som kommit...
här tappar jag visst spåret, men det skulle du också göra. det är inte bara det att man egentligen aldrig lämnar videoaffären efter att man laddat ner (stulit) sin film, och sålunda bara kan byta film i oändlighet om man tröttnar (eller om man är flera, börja om den socialt slitsamma processen att tillsammans enas om nästa film), dessutom så ser man på filmen med samma verktyg som man också arbetar, spelar och kommunicerar med. det ligger många femkronor på rälsen.
lägg dessutom till att du varken behövt anstränga dig eller betala för filmen. det finns ingen "vi har fan gått två kilometer och lagt femtio spänn på det här så nu jävlar följer vi 3000 miles to Graceland till botten"-känsla: man är alltid fri att stänga av (även om stoicism tagit mig igenom en hel del filmer jag laddat ner) utan att känna att investeringar i tid/pengar försvinner.
att TV-serier vinner över filmer beror naturligtvis till stor del på att de är kortare, men detta är långt från det enda skälet. som tittare vet man ungefär vad man ska få, redan innan man tittar på nästa episod. man känner karaktärerna, tempot, tematiken, etc. därför har jag börjat på andra varvet av Arrested Developments säsong ett, när jag inte ens vågat mig på Cecil B Demented. denna trygghetstanke återkommer också när jag, vid de få tillfällen det sker, ska välja film att titta på. i 8 fall av 10 så ser jag hellre en blek, medioker Den där Mary-klon, där jag kan förutse och invänta alla dramatiska kurvor, än Stalker, som är rysk och därför per definition knepig. och i 8 fall av 10 så tycker jag att filmen är rätt OK med tanke på sin genre och har haft det tråkigt i 90-98 minuter. everything-on-demand har gjort mig till ett ADHD-barn med stort trygghetsbehov.
det om film vs TV.
när det gäller musik så kan man enkelt säga så här:
but why?
allt beror på den jävla on-demand-värld vi lever i.
jag kan slanga hem vilken film, vilket spel, vilken skiva som helst och köra igång dem på en kvart. med denna enorma valfrihet kommer också, såklart, det förbannade ansvaret. tack och lov har man här ansvaret enbart inför sig själv, men det räcker ändå bra för att skapa ångest. om jag kan kolla på all världens filmer, varför ska jag då låsa mig vid den här? det har ju gått 20 minuter och jag är nästan säker på att 20 minuter med Batman Begins skulle kunna vara bättre! jag kanske skulle se om den kommit som DVD-rip än? och kolla mailen! och när jag ändå sitter vid tangentbordet så kan jag ju ändå svara på ICQ-messen som kommit...
här tappar jag visst spåret, men det skulle du också göra. det är inte bara det att man egentligen aldrig lämnar videoaffären efter att man laddat ner (stulit) sin film, och sålunda bara kan byta film i oändlighet om man tröttnar (eller om man är flera, börja om den socialt slitsamma processen att tillsammans enas om nästa film), dessutom så ser man på filmen med samma verktyg som man också arbetar, spelar och kommunicerar med. det ligger många femkronor på rälsen.
lägg dessutom till att du varken behövt anstränga dig eller betala för filmen. det finns ingen "vi har fan gått två kilometer och lagt femtio spänn på det här så nu jävlar följer vi 3000 miles to Graceland till botten"-känsla: man är alltid fri att stänga av (även om stoicism tagit mig igenom en hel del filmer jag laddat ner) utan att känna att investeringar i tid/pengar försvinner.
att TV-serier vinner över filmer beror naturligtvis till stor del på att de är kortare, men detta är långt från det enda skälet. som tittare vet man ungefär vad man ska få, redan innan man tittar på nästa episod. man känner karaktärerna, tempot, tematiken, etc. därför har jag börjat på andra varvet av Arrested Developments säsong ett, när jag inte ens vågat mig på Cecil B Demented. denna trygghetstanke återkommer också när jag, vid de få tillfällen det sker, ska välja film att titta på. i 8 fall av 10 så ser jag hellre en blek, medioker Den där Mary-klon, där jag kan förutse och invänta alla dramatiska kurvor, än Stalker, som är rysk och därför per definition knepig. och i 8 fall av 10 så tycker jag att filmen är rätt OK med tanke på sin genre och har haft det tråkigt i 90-98 minuter. everything-on-demand har gjort mig till ett ADHD-barn med stort trygghetsbehov.
det om film vs TV.
när det gäller musik så kan man enkelt säga så här:
- hiphop är den nya rock 'n rollen.
- båda är/var representanter för en farlig subkultur.
- genom att lyssna på och klä dig efter musiken tar du attribut från den farliga (och därför åtråvärda) kulturen.
- undrar vem som skulle vinna en fight to the death, Fiddy eller en ung Iggy?
- Paul Simenon åt affischklister gjort av vatten och mjöl när han var blev hungrig.
- rika som stjäl de fattigas attribut är vidriga.
- Master P är antagligen republikan.
- jag är jävligt medelklass.
- skivbolagen har konstant så jävla fel.
- jag tänker inte betala 90 kronor för en skiva jag laddar ner utan fodral, booklet, extramaterial och i ett hårdkomprimerat lossyformat.
- bleep.com säljer FLACar och är sålunda på helt rätt spår.
- eftersom man kan ladda hem skivor gratis och enkelt spela upp dem (i spellistor, t.o.m) utan att gå igenom en lång process (kortad redan då man gick över från LP till CD) så tappar man den emotionella kontakten med Skivan/Artisten, vilket skulle kunna ge upphov till en hitvärld där allt som inte är singelvärdigt försvinner. eftersom jag har ett större intresse av den musik jag lyssnar på än att få se så mycket hud som möjligt i de tillhörande videorna, och de artister jag lyssnar på oftast gör bra skivor, kommer inte jag att dra utvecklingen åt det hållet. jag tror att musiklyssnande - som intresse, och inte som ett sätt att klara sig från att bli en social paria - kommer att finnas kvar och därmed bevara artister och skivor.
söndag, juli 17, 2005
lösryckta
jojo, lång tid. sorry. en gång försökte jag skriva ett inlägg, hade massor att säga, men bloggersiten var nere. jag reloadade, provade i IE och allt! ...men eftersom jag hade inspirerats av aftonbladet.se så hade det antagligen blivit något otroligt förutsägbart om att medierna är skit och förgiftar oss med lögner om lycka i prylar och kött...
nå. jag vaknade just efter att sovit från 18 till 19:30. konstig tid att sova på, men jag har något slags virus som min kropp jobbar med. nå, jag vaknade och var väldigt seg - säkert virusrelaterat, det med - men gick upp direkt från sängen ändå och började att hänga in mina kläder i garderoben (jag har inte bara virus, utan tvättdag också) vilket, efter att jag drömt en halvkonstig dröm, kändes väldigt konstigt och annorlunda. har du inte sett Waking Life så kan jag inte stenhårt rekommendera den, men den är ganska cool... Richard Linklater (som också gjort fantastiska Before Sunrise/Before Sunset) har gjort den, en ganska konstig film som är en dröm där varenda filmruta först är filmad och sedan övermålad. och i den pratar de om medvetna drömmar, det riktiga svenska ordet hittar jag inte just nu, vilket påminde mig om att jag läst en del om det... och hursomhelst, jag står och hänger in mina kläder i garderoben och det är nästan så att jag måste prova att tända och släcka hallampan för att se om jag drömmer eller inte, för trots att vad jag gör är så otroligt vardagligt så känns det helt surrealistiskt.
läste i Popbitch för någon vecka sen att
"Paul Winchell, the voice of Tigger in the Disney
movies and John Fiedler, who was the voice of
Piglet, both died last week."
och jag började direkt tänka på en risig deckare. det börjar som en lustig slump, med två Nalle Puh-röster som dör samma vecka, men en hängiven kriminalare vägrar släppa slumpen och upptäcker att de visste för mycket och nu... äh.
så tänkte jag rekommendera en skiva också. skivan jag tänkte rekommendera heter "In Case We Die" och är gjord av en grupp som heter Architecture in Helsinki och kommer från Australien. den är också en av årets bästa skirvor. min syster sa något om att de var för bra för att komma från Finland, vilket antagligen är sant, trist och fördomsfullt men ändå okej eftersom vi är andra generationens invandrare. från Finland. (jag tror inte att jag får säga att Magnus Uggla är för bra för att komma från Polen, men det kan ha mer att göra med att argumentet är fullt av uppenbara logiska luckor än fördomsfullhet. jag skulle lika gärna kunna säga att Magnus Uggla är för bra för att komma från Jamaica. eller? Magnus Uggla kanske är precis så bra att han skulle kunna komma från Polen.) nå, IT'S 5! ropar de i en låt och trots att jag inte förstått vad de menar så ropar jag med ändå, och jag är säker på att det är ett tecken på att det är en otroligt bra låt. "Maybe You Can Owe Me" börjar med en hihat, sen ett piano, så går det ett tag och sen kommer en sån där refräng som är så bra att man måste lyssna på den en gång till innan man springer ner till taxin, och som man sen inte kan slita sig ifrån förrän folk börjar ringa efter en eftersom taxametern börjat ticka för länge sen. dessutom innehåller den en rad som jag förstår precis;
there's no way that i'll sleep when you're near me.
Architecture in Helsinki låter lite som Fiery Furnaces, fast med popmelodier. hur bra som helst.
det regnade hårt igår.
nå. jag vaknade just efter att sovit från 18 till 19:30. konstig tid att sova på, men jag har något slags virus som min kropp jobbar med. nå, jag vaknade och var väldigt seg - säkert virusrelaterat, det med - men gick upp direkt från sängen ändå och började att hänga in mina kläder i garderoben (jag har inte bara virus, utan tvättdag också) vilket, efter att jag drömt en halvkonstig dröm, kändes väldigt konstigt och annorlunda. har du inte sett Waking Life så kan jag inte stenhårt rekommendera den, men den är ganska cool... Richard Linklater (som också gjort fantastiska Before Sunrise/Before Sunset) har gjort den, en ganska konstig film som är en dröm där varenda filmruta först är filmad och sedan övermålad. och i den pratar de om medvetna drömmar, det riktiga svenska ordet hittar jag inte just nu, vilket påminde mig om att jag läst en del om det... och hursomhelst, jag står och hänger in mina kläder i garderoben och det är nästan så att jag måste prova att tända och släcka hallampan för att se om jag drömmer eller inte, för trots att vad jag gör är så otroligt vardagligt så känns det helt surrealistiskt.
läste i Popbitch för någon vecka sen att
"Paul Winchell, the voice of Tigger in the Disney
movies and John Fiedler, who was the voice of
Piglet, both died last week."
och jag började direkt tänka på en risig deckare. det börjar som en lustig slump, med två Nalle Puh-röster som dör samma vecka, men en hängiven kriminalare vägrar släppa slumpen och upptäcker att de visste för mycket och nu... äh.
så tänkte jag rekommendera en skiva också. skivan jag tänkte rekommendera heter "In Case We Die" och är gjord av en grupp som heter Architecture in Helsinki och kommer från Australien. den är också en av årets bästa skirvor. min syster sa något om att de var för bra för att komma från Finland, vilket antagligen är sant, trist och fördomsfullt men ändå okej eftersom vi är andra generationens invandrare. från Finland. (jag tror inte att jag får säga att Magnus Uggla är för bra för att komma från Polen, men det kan ha mer att göra med att argumentet är fullt av uppenbara logiska luckor än fördomsfullhet. jag skulle lika gärna kunna säga att Magnus Uggla är för bra för att komma från Jamaica. eller? Magnus Uggla kanske är precis så bra att han skulle kunna komma från Polen.) nå, IT'S 5! ropar de i en låt och trots att jag inte förstått vad de menar så ropar jag med ändå, och jag är säker på att det är ett tecken på att det är en otroligt bra låt. "Maybe You Can Owe Me" börjar med en hihat, sen ett piano, så går det ett tag och sen kommer en sån där refräng som är så bra att man måste lyssna på den en gång till innan man springer ner till taxin, och som man sen inte kan slita sig ifrån förrän folk börjar ringa efter en eftersom taxametern börjat ticka för länge sen. dessutom innehåller den en rad som jag förstår precis;
there's no way that i'll sleep when you're near me.
Architecture in Helsinki låter lite som Fiery Furnaces, fast med popmelodier. hur bra som helst.
det regnade hårt igår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)