bild.

mat.

Idag har varit en riktig söndag. En sån som börjar med tomt huvud och vetskap om alltings meningslöshet.

Men idag har också varit en liten triumf. Även om Toves och min stadspromenad inte var särskilt rolig, så tog vi oss för den. Och väl hemma så både diskade och städade vi. Och jag gjorde ett storkok – en sysselsättning som när den väl var igång kändes så självklar för dagen att den borde vara ännu djupare kodad i kulturen än min första association, söndagssteken.

Alltså: har du en dålig söndag, laga väldigt mycket mat. Det hjälper (och räcker förhoppningsvis veckan ut).

3 liter Andys linsgryta.

sommar

Ungefär vid Bilman, på vägen hem från Josse, ökade regnet från "dugg" till "häll". Jag tog skydd vid ett hus, vilket fungerade hjälpligt tills vinden lugnade sig och regnet började falla lodrätt. Sprang för att ta skydd under bron vid Boulognern. När det var runt 50 meter kvar insåg jag att Parc Avenues "Bye, bye, bye" (Amazon bjuder på smakprov) som jag lyssnade på antagligen skulle sluta precis när jag nådde fram till bron. Det kanske förstörde ögonblicket en smula, den här självmedvetenheten, eller vad man ska kalla det, men det var rätt mäktigt ändå: crescendot svällde, regnet öste, och sen blev det tyst, lugnt och stilla. Och så stod jag under en bro och log brett åt de andra som också tagit skydd där. Det här livet, tänkte jag.

För övrigt såg jag "In Bruges" i lördags. Jag ångrar det, för den förtjänade så mycket mer än en bakfull Emil i en soffa. Den var värd en riktig biokväll.

all right!

Igår en strålande Band of Horses-spelning, där inslagen av gubbrock var bäst och jag äntligen förstod varför jag harvat med CCR. Idag lyxkaffe till frukost och nu busstur med uppgående sol i ögonen och Beirut i lurarna. Det är vår, uppenbarligen.

bilder.

Idag har jag fyllt 28. Mina arbetskamrater gav mig presenter (samtliga giveaways utrivna ur tidningar).

Tvättmedel, Tallinn-guide och intimtvål (infoga
ditt eget Tallinn+intimtvål-skämt här).

I veckan har jag och Mattias agerat flygande reportrar. Sure beats att svettas över formuleringar. Här står Mattias och kritiserar formen på ett par lokala affischer. Jävligt moget.

Klubb Kompass behöver tänka över
sin formgivning.

För ett par veckor sen var jag och Tove i Uppsala. Tove tog ett kort, och jag tog ett kort av henne när hon tog ett kort. Detta kalla... (och här ropar Tove "Meta-fotografi!").

På gravstenen står det

"Borgarskapet i Uppsala".

I somras arbetade jag som droppåsemanufaktör. Arbetsklädseln såg ut så här:

När bilden togs var jag ensam i omklädnings-
rummet med fotografen. "Jag skulle kunna döda
dig nu utan att lämna ett enda DNA-spår",
tänkte jag.

Nu arbetar jag som (usch) "kreatör". Det innebär en ungefär lika strikt klädkod:

Nummer tre från vänster är en indivudalist.
Det är massmördare också.
(foto via Copyranter från AdAge)

genitalpasta.

Har du redan sett den här
bilden så blir du förhoppningsvis lika glad igen.

Fotat på Gran Canaria – ön med köttbullar, svenska pensionärer och generande tandväxt.

TGI Friday

17:03 - "förfest" med Andy, bag-in-box-slattar och Tetris Attack.

23:30 - i ett desperat försök att finansiera en flytt till Göteborg, Malmö eller vilken annan stad som helst utan lattemorsor sätter sig Gabbe och Mats framför pokermaskinerna på Kingstown.

01:16 - Gabbe och Oscar chillar till "Emaho" med Stockholms vitvaruförsäljar- och programmerarelit på Metro.

Grinding

Dödsmetall mot våld i Göteborgs största galleria, Nordstan. Dagens ord: motsägelsefullt.

Julbot

Do androids puke electronic ham?

vi firar jul. Josse ville att vi skulle göra mandelmassafigurer - just like old times - men jag var mer intresserad av att leta efter en bra ripp på The Band's grymma självbetitlade skiva (den The Band-CD från tidigt 90-tal jag har låter riktigt illa, så det borde ha kommit ut en bättre remaster). Tove sa åt mig att rycka upp mig, så OK, jag slutade vara gubbe ett tag (inte för att det är något fel med det) och gjorde en mandelmassarobot som kräks. det var roligt.

performance!

var och såg en performance-föreställning som hette "I Apologize" och var regisserad av Giséle Vienne med Tove och Danne igår. jag har aldrig tidigare sett ett riktigt performance, även om Olle B ibland bjudit på upplevelser som nog faller inom begreppsramen...


...(verket ovanför heter "In reverse" och är en kommentar till sexhandeln i Thailand, myten om den lycklige sexköparen och koppel som uppfostringsredskap), så jag var ganska förväntansfull innan.

vi var inne i salongen rätt tidigt, men ju fler ringningar som ljöd, desto fler kulturtanter kom in. det var ganska roligt att titta ut över ett litet kulturlandskap, med runt 80 procent Gudrun Sjödén-koftor, 10 procent gråhåriga makar och resten en slags 20 plus-smet som jag har svårt att generalisera över eftersom jag själv är en del av den.

föreställningen började, en kille i svart hoodie och svarta jeans gick runt och placerade ut kvinnliga trädockor i 12-åringsstorlek på scenen, hällde ut blod lite varstans, och jag försökte på alla möjliga sätt förstå vad som hände, hitta metaforerna, förstå den bakvända kronologin och se hur den rakade, tatuerade mannen personifierade hans mörka sida eller hur den absurt dansande tjejen representerade sexualiteten, en docka eller ett kärleksintresse. till slut gav jag upp, slutade analysera och började titta på föreställningen. tänkte på det som Harmony Korine sa om Gummo, att det egentligen bara var ett gäng scener han ville göra utan att de egentligen hängde ihop. det hjälpte. om jag inte nödvändigtvis försökte hitta en logik och ett samband, utan såg vad som hände och uppskattade det för att det var vackert eller obehagligt eller konstigt, utan att behöva placera det i en kontext, så var det bra och berörande. eller berörande och därför bra, det kan bli en lång diskussion om det där.

visst, det fanns riktiga performance moments, där jag bara satt och tänkte att den här scenen lika gärna skulle kunna vara ur Family Guy, strax efter att Peter sagt "like the time i tried expressing myself artistically" (till exempel när den piercade kuken dök upp), men de var inte så många. två kanske.

vi gick ut från Dansens hus, jag kände mig rätt omskakad i huvudet, Danne sa att om man kallade det "intressant" så var man en idiot, vi pratade om föreställningen i 30 sekunder till, och sen kallade jag den intressant.

jag letade efter en bild från föreställningen att lägga upp, men jag hittade ingen, så istället letade jag reda på en Realdoll-bild (Realdolls är högteknologiska knulldockor, kvinnliga och manliga, med priser från 6500 dollar - wikipedia berättar mer). med gårdagens föreställning i bakhuvudet så känns den helt logisk. Realdolls transcenderar konst och verklighet, de är väldesignade bruksföremål eller provocerande konstverk, uttrycket av sexualiteten som maktutövande eller av ensamhetens desperation, ett av marknadsekonomins mest bisarra resultat eller en bitter samhällskommentar, de är med i Howard Sterns radioshow och i seriösa fotoböcker samtidigt. The fuckability of the doll is in the eye of the beholder, som man säger.

och jävlar vad jag kommer att få hits nu.

lösryckta

jojo, lång tid. sorry. en gång försökte jag skriva ett inlägg, hade massor att säga, men bloggersiten var nere. jag reloadade, provade i IE och allt! ...men eftersom jag hade inspirerats av aftonbladet.se så hade det antagligen blivit något otroligt förutsägbart om att medierna är skit och förgiftar oss med lögner om lycka i prylar och kött...

nå. jag vaknade just efter att sovit från 18 till 19:30. konstig tid att sova på, men jag har något slags virus som min kropp jobbar med. nå, jag vaknade och var väldigt seg - säkert virusrelaterat, det med - men gick upp direkt från sängen ändå och började att hänga in mina kläder i garderoben (jag har inte bara virus, utan tvättdag också) vilket, efter att jag drömt en halvkonstig dröm, kändes väldigt konstigt och annorlunda. har du inte sett Waking Life så kan jag inte stenhårt rekommendera den, men den är ganska cool... Richard Linklater (som också gjort fantastiska Before Sunrise/Before Sunset) har gjort den, en ganska konstig film som är en dröm där varenda filmruta först är filmad och sedan övermålad. och i den pratar de om medvetna drömmar, det riktiga svenska ordet hittar jag inte just nu, vilket påminde mig om att jag läst en del om det... och hursomhelst, jag står och hänger in mina kläder i garderoben och det är nästan så att jag måste prova att tända och släcka hallampan för att se om jag drömmer eller inte, för trots att vad jag gör är så otroligt vardagligt så känns det helt surrealistiskt.


läste i Popbitch för någon vecka sen att

"Paul Winchell, the voice of Tigger in the Disney
movies and John Fiedler, who was the voice of
Piglet, both died last week."

och jag började direkt tänka på en risig deckare. det börjar som en lustig slump, med två Nalle Puh-röster som dör samma vecka, men en hängiven kriminalare vägrar släppa slumpen och upptäcker att de visste för mycket och nu... äh.


så tänkte jag rekommendera en skiva också. skivan jag tänkte rekommendera heter "In Case We Die" och är gjord av en grupp som heter Architecture in Helsinki och kommer från Australien. den är också en av årets bästa skirvor. min syster sa något om att de var för bra för att komma från Finland, vilket antagligen är sant, trist och fördomsfullt men ändå okej eftersom vi är andra generationens invandrare. från Finland. (jag tror inte att jag får säga att Magnus Uggla är för bra för att komma från Polen, men det kan ha mer att göra med att argumentet är fullt av uppenbara logiska luckor än fördomsfullhet. jag skulle lika gärna kunna säga att Magnus Uggla är för bra för att komma från Jamaica. eller? Magnus Uggla kanske är precis så bra att han skulle kunna komma från Polen.) nå, IT'S 5! ropar de i en låt och trots att jag inte förstått vad de menar så ropar jag med ändå, och jag är säker på att det är ett tecken på att det är en otroligt bra låt. "Maybe You Can Owe Me" börjar med en hihat, sen ett piano, så går det ett tag och sen kommer en sån där refräng som är så bra att man måste lyssna på den en gång till innan man springer ner till taxin, och som man sen inte kan slita sig ifrån förrän folk börjar ringa efter en eftersom taxametern börjat ticka för länge sen. dessutom innehåller den en rad som jag förstår precis;

there's no way that i'll sleep when you're near me.

Architecture in Helsinki låter lite som Fiery Furnaces, fast med popmelodier. hur bra som helst.

det regnade hårt igår.