medieteori

jag vet inte riktigt vad som har hänt (men jag tänker diskutera det ett tag), men något är det som har hänt. jag har nämligen slutat titta på film. eller, det är inte riktigt sant; jag tittar fortfarande på film, men jag slutar oftast runt halvtimmesstrecket. jag orkar helt enkelt inte kolla längre. ser jag klart en film så kollar jag åtminstone tre gånger hur lång tid det är kvar - och oftast inte för att jag undrar om de ska hinna reda upp allt innan filmen är slut, utan för att jag vill veta hur lång tid det är kvar tills jag kan göra något annat. TV-serier klarar jag av utan problem, jag kan t.o.m. bränna av 2-3 timmar av samma serie på ett bräde, men att kolla på en film känns som ett för stort åtagande.

but why?

allt beror på den jävla on-demand-värld vi lever i.

jag kan slanga hem vilken film, vilket spel, vilken skiva som helst och köra igång dem på en kvart. med denna enorma valfrihet kommer också, såklart, det förbannade ansvaret. tack och lov har man här ansvaret enbart inför sig själv, men det räcker ändå bra för att skapa ångest. om jag kan kolla på all världens filmer, varför ska jag då låsa mig vid den här? det har ju gått 20 minuter och jag är nästan säker på att 20 minuter med Batman Begins skulle kunna vara bättre! jag kanske skulle se om den kommit som DVD-rip än? och kolla mailen! och när jag ändå sitter vid tangentbordet så kan jag ju ändå svara på ICQ-messen som kommit...

här tappar jag visst spåret, men det skulle du också göra. det är inte bara det att man egentligen aldrig lämnar videoaffären efter att man laddat ner (stulit) sin film, och sålunda bara kan byta film i oändlighet om man tröttnar (eller om man är flera, börja om den socialt slitsamma processen att tillsammans enas om nästa film), dessutom så ser man på filmen med samma verktyg som man också arbetar, spelar och kommunicerar med. det ligger många femkronor på rälsen.

lägg dessutom till att du varken behövt anstränga dig eller betala för filmen. det finns ingen "vi har fan gått två kilometer och lagt femtio spänn på det här så nu jävlar följer vi 3000 miles to Graceland till botten"-känsla: man är alltid fri att stänga av (även om stoicism tagit mig igenom en hel del filmer jag laddat ner) utan att känna att investeringar i tid/pengar försvinner.

att TV-serier vinner över filmer beror naturligtvis till stor del på att de är kortare, men detta är långt från det enda skälet. som tittare vet man ungefär vad man ska få, redan innan man tittar på nästa episod. man känner karaktärerna, tempot, tematiken, etc. därför har jag börjat på andra varvet av Arrested Developments säsong ett, när jag inte ens vågat mig på Cecil B Demented. denna trygghetstanke återkommer också när jag, vid de få tillfällen det sker, ska välja film att titta på. i 8 fall av 10 så ser jag hellre en blek, medioker Den där Mary-klon, där jag kan förutse och invänta alla dramatiska kurvor, än Stalker, som är rysk och därför per definition knepig. och i 8 fall av 10 så tycker jag att filmen är rätt OK med tanke på sin genre och har haft det tråkigt i 90-98 minuter. everything-on-demand har gjort mig till ett ADHD-barn med stort trygghetsbehov.

det om film vs TV.

när det gäller musik så kan man enkelt säga så här:

• hiphop är den nya rock 'n rollen.
• båda är/var representanter för en farlig subkultur.
• genom att lyssna på och klä dig efter musiken tar du attribut från den farliga (och därför åtråvärda) kulturen.
• undrar vem som skulle vinna en fight to the death, Fiddy eller en ung Iggy?
• Paul Simenon åt affischklister gjort av vatten och mjöl när han var blev hungrig.
• rika som stjäl de fattigas attribut är vidriga.
• Master P är antagligen republikan.
• jag är jävligt medelklass.
• skivbolagen har konstant så jävla fel.
• jag tänker inte betala 90 kronor för en skiva jag laddar ner utan fodral, booklet, extramaterial och i ett hårdkomprimerat lossyformat.
• bleep.com säljer FLACar och är sålunda på helt rätt spår.
• eftersom man kan ladda hem skivor gratis och enkelt spela upp dem (i spellistor, t.o.m) utan att gå igenom en lång process (kortad redan då man gick över från LP till CD) så tappar man den emotionella kontakten med Skivan/Artisten, vilket skulle kunna ge upphov till en hitvärld där allt som inte är singelvärdigt försvinner. eftersom jag har ett större intresse av den musik jag lyssnar på än att få se så mycket hud som möjligt i de tillhörande videorna, och de artister jag lyssnar på oftast gör bra skivor, kommer inte jag att dra utvecklingen åt det hållet. jag tror att musiklyssnande - som intresse, och inte som ett sätt att klara sig från att bli en social paria - kommer att finnas kvar och därmed bevara artister och skivor.

...slutligen lite mervärde i form av ett indietest (i xls-format, så du behöver Excel. Openoffice kanske också funkar?). skriv i artistnamnen under skivomslagen och skippa åäö!? och "the". jag fick 37, och är därmed novis-indie. vilket är OK. jag har tagit bort alla indie-taggar i iTunes. jag är post-indie.