film och psykologistuderande 12-åringar.

igår var jag och (för nytillkomna) min flickvän Tove och såg på Thank You for Smoking. den var bra, men vetskapen om att den är regisserad och skriven av (iofs. adapterad till film och inte från grunden) en 27-årig man (kille?) gjorde mig rätt stressad. tacka vet jag 90-talet! då kunde man göra ingenting och vara tacksamt ovetande om att de jämnåriga författarna, musikerna och filmarna satt och förberedde sin världserövring på små svettiga rum med blå eller rosa väggar. nu har de AC och väggar med fräscht, synligt tegel, och jag borde ta mig i kragen.

men, om filmen. den var bra. Aaron Eckhart har huvudrollen som en tobakslobbyist och han än perfekt. första gången man ser honom, en mänsklig Kendocka med precis samma grop i hakan, så vet man att han är helt oförstörbar, att han alltid har rätt och att han alltid kommer påpeka att du har fel...

och nu gjorde jag en bildsökning för att kolla om Ken verkligen har en grop i hakan, han borde ju naturligtvis ha det, men empiri är ju kejserligt så jag kollade. och hittade den här bilden. hoppsan. jag var under den, såhär i retrospekt, naiva uppfattningen att Ken sett likadan ut i alla tider (med vissa kostymbyten), men så visar det sig att Ken läst King sen 70-talet*!

*vilket är en anakronism som ursäktas eftersom plastdockor inte kan läsa in the first place.

tja, han spelar det perfekta svinet, helt enkelt. och gör det bra. dessutom lyckas filmen få mig att respektera honom. inte för den lögnare och manupilatör han är, utan för att han älskar utmaningen i att manupilera och ljuga så bra som möjligt (utan att någonsin ljuga). ibland kanske filmen förlitar sig lite väl på simpla poänger, ett enkelt skämt i manus som tar plats istället för rollfigurerna som skulle kunna vara roligare på egen hand, men ofast är Thank you... bra.

förutom när vi får det klassiska, och enligt resten av biopubliken fantastiskt roliga, kanske höjdpunkten i filmen-skämtet om barnet som pratar som en psykologstuderande 22-åring. jag hatar barn som är lillgamla på film. det blir buskis och så absurt att man plötsligt inser att man tittar på en film där skådespelarna bara säger vad någon annan skrivit åt dem. de här lillgamla barnen finns i olika varianter, bland annat har vi


Michelle
(här äldre, kokainberoende och celldelad)
i Huset Fullt,

och


Haley Joel Osment
(här äldre och kokainberoende, men utan mutationer)
- i alla hans roller innan 2004.
det finns naturligtvis mängder fler. ibland så är barnen tonåringar - man skulle egentligen skulle kunna klassa hela Dawson's Creek som en "titta vad roligt det blir när barn pratar som 50-åriga äktenskapsrådgivare!"-serie istället för att kalla det en dramaserie. hur det än görs är det alltid realismhämmande, onaturligt och egentligen precis lika sorgligt som den där affischen av en apa som borstar tänderna sittandes på en toalett, den som du bläddrade förbi i jakt på Metallica-planscher i ett köpcentrum utanför en småstad 1991.

nästa gång: varför det inte är roligt med roliga repliker, om de roliga replikerna består av tjugo ord som ska yttras på 2 sekunder. Gilmore Girls ligger illa till. Arrested Development? Knappast - Michael lider av temporär logorré, det är bara det att scenen där det förklaras ströks ur piloten.