(trasig) lista. på skivor. som kom 2005.

årsbästalistor är roliga att läsa och ger (i alla fall för mig, i alla fall i år¨) upphov till trevligt socialt postitionsbekräftande genom små "fel-låt-vann"-debatter. men nej, det är ett alldeles för stort och tungt åtagande att göra en årsbästalista. det blir så lätt vetenskapliga pretentioner över dem, och även om jag gillar det ena så har jag svårt för det andra, så det skippar jag. istället tänkte jag ta en walk down memory lane och kort diskutera skivor jag lyssnat på en del med hjälp av gamla goda iTunes, en smart playlist inställd på "år - är - 2005" och mina näst mest älskade hörlurar. för att göra det enkelt (för mig) så sorteras allt alfabetiskt och inte enligt preferens. för att göra det roligt (för dig) så länkar jag artistnamnen till recensioner på Pitchfork.

...and you will know us by the trail of dead - Worlds Apart

jag gillar tydligen pretentiös musik, för skivan har fått två 5:or (Worlds Apart och Let it Dive). lyssnade på den väldigt mycket i somras och var nästan på väg att gå och se Soundgarden 2 (jag kommer faktiskt inte på vad de heter, jo, Audioslave) bara för att få se Trail of dead. det kan debatteras huruvida den öppnande domedagskören är speciellt 2005, man kan ifrågasätta hur coolt det är att ropa "fuck you, man" till en barnkör (Worlds Apart), och man kan diskutera hur pass djuplodande analysen av Irakkriget är, men jag kommer alltid att tappa intresset och höja volymen när refrängen kommer. dessutom har man gjort en av Oasis bästa låtar med Let it Dive. De där jävla grymma trummorna (och det öppnande Woho!:et) träffar mig mitt i bredbent-rock-hjärtat.


50 cent - The Massacre

Get rich or Die Tryin' var helt jävla grym. jag minns en efterfest där vi lyssnade igenom hela skivan, räknade skotten i Many Men (Wish Death) och hade djuplodande diskussioner om huruvida Fiddy var schysst eller inte. The Massacre då? The Massacre känns som en bra sammanfattning på why hip-hop sucks in '05.


Animal Collective - Feels

jag har lyssnat en hel del på Feels. den är helt galen, väldigt vacker, ibland tråkig och den fick mig att tänka att "det här är framtidens musik". jag har aldrig tidigare tänkt det (tack och lov), men det här låter faktiskt som framtidens musik. det är organiskt och elektriskt som tar en promenad på en sommaräng, smetar in sig med målarfärg och dansar och skrattar och kryper på knä och tittar på insekter och långsamt flyter ner längs en å och berättar för varandra vad molnen ovanför ser ut som. det är melodier ibland och det är ljudnoveller ibland. det är otroligt vackert, som Loch Raven, och det är popeufori blandat med psykedelia och mer eufori ibland, som i Grass. det är hälften av alla klyschor om musik du har hört, fast på riktigt, och på en enda skiva. och sen är det Banshee Beat, som är ett soundtrack till åtta och en halv minut så perfekta att jag inte kunnat ge rättvisa åt dem än.

Antony and the Johnsons - I am a Bird Now

det är.... fint? jag såg Antony i början av november med Tove. jag hade en kass måndag och tyckte spelningen var OK. killen brevid Tove satt och storgrät, själv kände jag mig lite utanför och oengagerad. förutom i Cripple and the Starfish. då rös jag i hela kroppen. och det är väl en bra sak? rätt många sega låtar på skivan, när man tänker efter, och Cripple är ju från förra...


Architecture in Helsinki - I Case We Die

har jag skrivit om tidigare. och det kanske var årets skiva? nu har jag ju tröttnat lite förstås. men riktigt, riktigt bra.


Boards of Canada - Campfire Headphase

jag har inte lyssnat på den här skivan nästan alls. min höst har varit väldigt rörig och jobbig, och då passar inte riktigt Boards of Canada. eller så är den sämre än Music Has the Right to Children och Geogaddi, jag vet faktiskt inte.


Death Cab for Cutie - Plans

hm. det jag minns mest av den här skivan är att jag fick hem en fulripp på 192 kb/s som måste ha varit rippad från en 64 kb/s-stream, och att alla hade den. och att What Sarah Said lät jävligt fin. men sen vet jag inte... jag har aldrig använt uttrycket förut, men det är nog dags nu... Fadd Smak!

det är faktiskt för mesigt för mig. med titeln Soul meets body har man redan förlorat den låten. "Gay meets Ness" liksom. och det känns lite väl... äh, det är svårt att förklara, men den här smetiga romantiseringen av allt, iBooksvingande collegestudenter på Greyhoundbussar som är så kära och kanske äter lite för mycket E någon gång men inte fan kräks de... nej, det är Fadd Smak!


Doktor Kosmos - Ett Enkelt Svar

Natalia Kazmierska sågade skivan i en recension som använde sig av termen "blåbärsbajs" (vilket osökt får mig att tänka på bakfylla). jag höll på Uje.

...sen började vi flytta, och sen blev det februari, och nu känns det inte så hett med en 2005-lista längre. samtidigt känns det trist att slänga bort 2 timmars slit vid datorn. så listan slutar här. eller snart; The New Pornographers, Vitalic, Wolf Parade var också väldigt bra.