Sopranosväder.

I Sopranosavsnittet "Isabella" går en deprimerad Tony runt i ett lithiumtöcken samtidigt som höstvindar blåser genom grannens äppelträd; i bakgrunden Tindersticks' "Tiny Tears". Jag har samma höstvind, med samma rasslande löv här utanför. Utan tvekan ett av mina fem bästa väder.

Vilket inte låter helt grammatiskt korrekt.

in limbo

det här är speciella dagar.

det är tillräckligt varmt för att man ska kunna gå och handla i t-shirt, men till kvällen blir det lagom svalt för att man ska kunna ha en jacka på sig.

jag vaknar vid 9, jag äter frukost och skriver lite. spenderar för mycket tid med internet, men det är också enda misstaget.

jag joggar med Andy. vi springer fortare och längre än jag vanligtvis springer, men jag hänger med.

Tove kommer hem. jag är väldigt glad att se henne och tror att jag kommer ihåg att säga det också.

jag skriver brev, till arbetsplatser och till vänner. det är en lyx att skriva brev. i känslosamma Hollywoodfilmer, antagligen med Morgan Freeman i en klok-svart-man-biroll, kan man tänka sig att man uppmanas att skriva ett brev. att det är viktigt. ibland kanske det är viktigt att skriva brev.

jag lyssnar och tittar på komiker. funderar på humor, hur den fungerar, varför inte, etc. jag lyssnar på Lewis Black, blir upprörd över uselheten. ser Jon Lovitz roasta Bob Saget, samma sak. Jon Lovitz ser för övrigt ut som att han borde kunna vara rolig. eller, egentligen kanske hans utseende skriver checkar som hans humor precis täcker. jo, så är det nog.

jag reviderar mina åsikter om Jon Lovitz utseende och tycker han ser ut som ett slibbigt Las Vegas-monster.

snart är det september.

web.

(påbörjat igår, postat idag)

eftersom jag inte har något att göra på jobbet så sysselsätter jag mig med Internet. nu börjar jag känna mig rätt klar med det. jag känner att jag är redo för en paus. för att kolla vad jag gjort idag tänkte jag gå igenom de sidor jag besökt. det här är antagligen lika intressant som om jag skulle gå igenom mitt skafferi, men det får gå; jag har konsumerat så mycket att jag måste producera någonting nu.

08:50 dev.lundberg-co.com bra början på dagen! jobbrelaterat, men tyvärr en besvikelse.
08:53-resten av dagen Gmail rimligt.
08:55-resten av dagen Google Reader en outtömlig källa av tidsfördriv!
09:00-09:11 Defamer en förlust för mitt överjag.
09:15 Resumé jobbrelaterat igen!
09:25-09:35 The best page in the universe här ungefär börjar ett slags uppgivenhet infinna sig.
09:42-resten av dagen Google Docs mappbyggande, dvs jobbrelaterat så det stänker om det.
09:43 Lian-Li Olle B tipsar om datorlådeföretag som snart släpper hemmapularlåda till Xbox 360.
09:50 Expressen Tove mailade om att våldtäktsmannen som hänger kring Gärdet slagit till igen.
09:52-09:59 DN äntligen något i närheten av intellektuellt!
10:04 Acceleratorfestivalen ska jag gå? näe, det ska jag nog inte.
10:06 Wikipedia börjar, av någon anledning jag glömt bort, att läsa om det gamla äventyrs/skräckspelet Phantasmagoria.
10:14 Piratebay hittar Phantasmagoria med seeders; tycker att Internet är rätt grymt.
10:39 New Yorker dagens kulturella alibi fixat, genom en 7-sidig artikel om en retuscheringsexpert.
10:53-resten av dagen Macfeber hetsar efter information om iPhone.
11:20 Engadget läser om möjligheten att göra min PC till en Mac.
11:34 Piratebay Hackintosh-läsandet fortsätter.
13:10-13:20 Facebook stugfest i augusti?
13:49-13:51 Rodeo vad är hippt idag då?
14:16 Intresseföreningen jag prenumererar på RSSen via Google Reader, så att jag går in där ändå tyder på att jag har väldigt, väldigt tråkigt.
14:32 Wikipedia här läser jag om iPhone på svenska wikipedia. pinsamt.
14:44 Scamp reklamblogg.
14:46 Petters blogg via DN hittar jag Petters bloggpost om Jay-Z-konserten. man kan säga en del om Petter, men han verkar vara en hyvens kille i alla fall.
14:56 Photoshop Disasters Kele skickar länk precis när jag börjar känna mig helt klar med Internet.
15:14-15:39 typ 10 olika siter om Alone in the dark (både 1992 och 2008).
15:45-53 Smallnetbuilder + Prisjakt man kanske skulle köpa en ny router?
15:55 Deconstruction on... reklamblogg.
16:14 Pitchfork vad är hippt idag då?
16:26 Blogger ja, här sätter jag alltså igång med det här "projektet".

Sammanfattning: Internet, den 25/6 2008, får två av fem "2.0". Det innehåller alldeles för mycket teknik och ytlig underhållning, medan mer djuplodande artiklar får ett väldigt litet utrymme. jag föreslår att Internet riktar sig mer in på journalistik i New Yorkers anda, samtidigt som man koncentrerar sig på att leverera det mer lättsamma materialet i form av videosekvenser.

sommar

Ungefär vid Bilman, på vägen hem från Josse, ökade regnet från "dugg" till "häll". Jag tog skydd vid ett hus, vilket fungerade hjälpligt tills vinden lugnade sig och regnet började falla lodrätt. Sprang för att ta skydd under bron vid Boulognern. När det var runt 50 meter kvar insåg jag att Parc Avenues "Bye, bye, bye" (Amazon bjuder på smakprov) som jag lyssnade på antagligen skulle sluta precis när jag nådde fram till bron. Det kanske förstörde ögonblicket en smula, den här självmedvetenheten, eller vad man ska kalla det, men det var rätt mäktigt ändå: crescendot svällde, regnet öste, och sen blev det tyst, lugnt och stilla. Och så stod jag under en bro och log brett åt de andra som också tagit skydd där. Det här livet, tänkte jag.

För övrigt såg jag "In Bruges" i lördags. Jag ångrar det, för den förtjänade så mycket mer än en bakfull Emil i en soffa. Den var värd en riktig biokväll.

återupplivat inlägg.

Var ute igår och såg Johan och Simon spela skivor och bära udda kläder. Det var en fin kväll.

Tidigare i veckan har Tove pratat om att hon vill börja spela tennis. Eftersom jag känner Tove rätt bra, och mig själv ännu bättre, så vet jag att det kommer att bli en hemsk upplevelse. Tove kommer att slå ut bollar, och jag kommer få gå och hämta dem (eftersom de kommer att flyga över nätet, mig och sedan ännu ett nät, fast av stål). Hon kommer att bli irriterad för att jag slår "för hårt", och jag kommer bli irriterad för att hon slår för långt. Efter en kvart kommer hobbyn tennis placeras på den allt trängre hyllan, brevid marmeladtillverkning (vi kokade 1,5 kg och åt av det en gång), grappa, crumpets och citronscones; och dessutom kommer vi att vara irriterade på varandra i två dagar. Därför frågade jag efter ett par öl om Danne kunde börja spela tennis med Tove. Han tyckte att det lät som en bra idé, eftersom han "är mer pedagogisk än mig". Då började vi debattera vem som var mest pedagogisk; en så fånig argumentation att dess enda kvalitet är att det är näst intill omöjligt att den slutar med slagsmål.

Tidigare på kvällen såg jag en kille med en skinnjacka. På skinnjackan stod det "racing" skrivet med stora, gula skinnbokstäver. Praktiskt. När man kommer ut i hallen och känner för att köra lite motorcykel, så är det bara att öppna garderoben, skjuta "rävjakt" och "blottning" åt sidan och plocka fram "racing". Någon slags självmotsägelse finns ändå i tanken att man är gammal nog att läsa, men inte gammal nog att veta vilket plagg som passar till vad.

Det här fenomenet med bruksmärkning har redan funnits ett tag inom heminredning, och i den kontexten är det genialiskt. Får man någon att köpa en skål som det står "popcorn" på, så kommer de antagligen att komma tillbaka för att köpa "soppa", "glass" och "fil" snart.

ex-klassis.

igår mötte jag Kristoffer, en gammal klasskamrat från högstadiet. eftersom vi inte känner varandra överdrivet väl, var det kanske lite oklokt av mig att stanna upp och skaka i hand i stället för att bara säga "hej!" och gå vidare, men så är det med sprit, på kvällen gör man stora sociala felsteg och dagen efter snavar man åtminstone litegrann. så jag sa "hej!" och skakade hand, och han sa "hej!" och skakade tillbaka. sen berättade han att han var bakfull, vilket är ett jättebra sätt att säga att man inte riktigt är taggad på att fortsätta prata. men jag hade liksom fått upp farten och fortsatte med att fråga vart han hade varit igår och yadayada, alltmedan han gav korta svar och långsamt gick iväg från samtalet. när han var två meter bort insåg jag vad som var på väg att hända och växlade från "jodå, jag drack ju också ett par öl..." rakt till "men du – vi ses!" samtidigt som jag raskt gick iväg.

en liten seger i en katastrofal social situation.

idag möttes vi igen. jag vinkade, trampade förbi i 25 km/h och tänkte att jag borde cykla oftare.

nästa vecka: Emil möter en klasskamrat från lågstadiet!

eko.

På väg hem, i den alldeles för långa gångtunneln från Gärdets tunnelbanestation, såg jag min gamla klasskompis Natalie. Hon såg exakt ut som på gymnasiet.

Jag har åtminstone skaffat skägg.

...och lite på temat – widget som har koll på SL's tidtabeller.

SEO

Sitter på jobbet och läser om sökmotorsoptimering. Kom på att den här sidan oförhappandes fått en riktigt fin placering på Google för ett sökord som ansvarar för ungefär en tredjedel av besökarna hit. Tråkigt nog är ordet "knullspel" (just nu ligger jag tvåa).

all right!

Igår en strålande Band of Horses-spelning, där inslagen av gubbrock var bäst och jag äntligen förstod varför jag harvat med CCR. Idag lyxkaffe till frukost och nu busstur med uppgående sol i ögonen och Beirut i lurarna. Det är vår, uppenbarligen.

bilder.

Idag har jag fyllt 28. Mina arbetskamrater gav mig presenter (samtliga giveaways utrivna ur tidningar).

Tvättmedel, Tallinn-guide och intimtvål (infoga
ditt eget Tallinn+intimtvål-skämt här).

I veckan har jag och Mattias agerat flygande reportrar. Sure beats att svettas över formuleringar. Här står Mattias och kritiserar formen på ett par lokala affischer. Jävligt moget.

Klubb Kompass behöver tänka över
sin formgivning.

För ett par veckor sen var jag och Tove i Uppsala. Tove tog ett kort, och jag tog ett kort av henne när hon tog ett kort. Detta kalla... (och här ropar Tove "Meta-fotografi!").

På gravstenen står det

"Borgarskapet i Uppsala".

I somras arbetade jag som droppåsemanufaktör. Arbetsklädseln såg ut så här:

När bilden togs var jag ensam i omklädnings-
rummet med fotografen. "Jag skulle kunna döda
dig nu utan att lämna ett enda DNA-spår",
tänkte jag.

Nu arbetar jag som (usch) "kreatör". Det innebär en ungefär lika strikt klädkod:

Nummer tre från vänster är en indivudalist.
Det är massmördare också.
(foto via Copyranter från AdAge)

genitalpasta.

Har du redan sett den här
bilden så blir du förhoppningsvis lika glad igen.

Fotat på Gran Canaria – ön med köttbullar, svenska pensionärer och generande tandväxt.

FYI

Hösten 2007 började jag använda iChat på jobbet (ärligt talat så började jag jobba då). Som iChat-ikon valde jag en panda. Jag har länge varit ett fan av pandor, faktiskt ända sedan jag som barn fick en panda som gosedjur. iChat-ikonen fixade jag genom att bildgoogla på ordet "panda", och välja den panda som såg sötast ut. Det blev "Babypanda".

Babypanda
– en väldigt söt panda

Jag var nöjd med Babypanda. Jag använde Babypanda i ungefär fem månader, under vilken tid Babypanda (tänker jag mig) förmedlade en bild av mig som en kille som inte har svårt att uttrycka känslor. Vi upplevde en synergieffekt, där babypanda gav mig mjuka värden, medan jag gav Babypanda en fräsch air av mediebransch (tänker jag mig). Allt fungerade väl.

Tills i tisdags. Daniel skickade en bild till mig, på mig, skapad av Vecko-Revyns frisyrgenerator. Jag tyckte att bilden var rolig, och böt, utan någon reflektion, ut babypanda mot den nya avataren "Hårdrocks-Emil". Till en början fungerade det bra. Jag fick glada tillrop från medarbetare som sa "men, vad är det där för bild?" och jag svarade lika glatt "det är jag, sommaren 2003!".

Hårdrocks-Emil
– en Emil som lever ett
miserabelt liv i ett parallellt universum

Men Hårdrocks-Emil håller inte längre. Ju mer jag ser honom (mig), desto fler likheter ser jag mellan honom (mig) och den orangefärgade brottaren King Slender i Pro Wrestling till NES. Dessutom upplever jag inga synergieffekter överhuvud taget. Vad kan Hårdrocks-Emil erbjuda mig – egentligen?

King Slender – en fribrottare med sitt
namn skrivet i hudfägad text strax under sig.

Samtidigt känns det inte bra att gå tillbaka till Babypanda. Det vore allt för... bakåtsträvande. Därför lanserar jag idag "Aggressiv stickad panda":

Aggressiv stickad panda
– en panda som inte är som andra pandor
(den är stickad).

Aggresiv stickad panda förmedlar värden som jag i mycket förknippar med mig själv 2008.

• Det är en mognare panda. Jag har blivit äldre!
• Den ber inte om ursäkt för sig själv. Knappt jag heller!
• Det är uppenbart att den tränar. Jag har köpt gymkort!

snor.

I fredags var jag ute. Det var en fin kväll; på O-baren var volymen tillräckligt låg för att det skulle gå att prata med varandra, jag var på sällsynt härligt humör, fick McDonald's som fyllekäk och avslutade kvällen med att vingla över det hala gräset på det gärde som gör att Gärdet heter "Gärdet" samtidigt som jag skreksjöng på Animal Collective's For Reverend Green (och frågar du mig, skrek jag inte en falsk ton).

AD-Mattias (mitten) visar vad InDesign
kan göra med en hand om man inte passar sig.

Idag, onsdag, är jag sjuk. Det irriterar, ofrånkomligen och som vanligt, men extra mycket eftersom jag blivit det just nu. Det enda jag gjort för att förtjäna förkylningen är att jag inte hade på mig mina hörlurar/öronmuffar i tisdags eftersom de glappade. Hade jag blivit sjuk i lördags hade det varit like, yeah, motherfucker, I'm fine!, för då hade det varit ett oundvikligt yang till mitt gin, så att säga (vafan, jag är förkyld), men nu är det bara en kass vecka som blir lite sämre.

Som smärtlindrande har jag i alla fall haft slutet på första säsongen av The Wire, som får en stark rekommendation för alla som gillar välskrivna TV-serier om knarkpoliser (och ändå missat serien), och King of Kong, en mycket underhållande liten dokumentär om två lätt störda mäns kamp om att bli världens främsta King Kong-spelare. Du behöver inte ens gilla TV-spel eller dokumentärer för att uppskatta den – har du en fetisch för star spangled banner-slipsar, Fabio-frisyrer eller autism är det en film för dig!

media

Islam behöver verkligen en ny PR-byrå.

state of the tubes

look

Söndag morgon somnade jag vid fem, måndag morgon gick jag upp vid halv sju. Jag var naturligtvis trött, men tänkte ändå att jag borde raka skägget innan jag åkte upp till Gävle. Det gäller att ligga före med såna grejer när man måste tänka i fyradagars-intervaller. Så jag rotade fram min skäggtrimmer och ställde in trimmeravståndet till 2.

Eftersom jag hade ganska bråttom klev jag in i duschen, så att jag inte skulle behöva rensa handfatet från skägg; hår är i allmänhet mycket sämre när det lämnat kroppen. Sen började jag raka mig. Massor av skägg regnade från trimmern, och jag funderade på hur länge det var sedan jag sist trimmade skägget. Sen tittade jag i spegeln (som jag klokt nog vinklat mot duschen), och upptäckte att jag blivit av med halva skägget, eftersom jag (oklokt nog) glömt bort att sätta på själva kammen som trimmeravståndet reglerar.

Halva längden hade varit helt OK, men nu hade jag ett halvt ansikte med skägg, och ett halvt ansikte utan skägg. Inget "glaset är halvfullt"-scenario. Tiden jag tänkt använda till att äta frukost gick åt till att raka av resten av skägget. Men inte mustaschen. Något ville jag ha kvar.

Det jobbigaste var att ju mindre skägg jag fick, desto mer tydligt blev det att huden under skägget levat i skugga i ungefär sex år. Jag är grå i ansiktet. Dessutom är mustaschen lite sned, eftersom jag hade rätt bråttom när jag rakade till den. Jag är alltså grå i ansiktet, med en lite sned mustasch. Men det är OK. Nya upplevelser är alltid bra, och jag är redan uppe i tre:

• fräschören av en kall bris över en slätrakad haka
• min kind len som en väloljad planka
• min kind sträv som ett sandpapper med 80 i grovlek

Ja, det där är alltså jag som gör mitt bästa

 för att få till en min värdig ett Facebook-foto.

Nej, fyra; jag har en 5 o'clock-shadow av Homerisk rang också.

imorgon

Matthew Fox sa just "because you're worth it" till mig, samtidigt som han log in i kameran. framtiden är här!

årets!

Det började som en helt vanlig dag. Lite ont i halsen, tvättid om trekvart och grus i ögonen. Sen, medan de sista kläderna rumlar runt i torktumlaren, så har livet helt plötsligt ändrat riktning. Jag har ett nytt jobb. Och jag är väldigt, väldigt glad. Så jag firar.

The suit squad

Det finns en hel del filmer och TV-serier om superhjältar som räddar oskyldiga från att dö. 2006 kom Dexter och började döda skyldiga. 2008 kommer jag vara i Los Angeles och pitcha The suit squad - en serie där en grupp kostymklädda åklagare (kanske är de fortfarande i law school?) åker runt och dödar folk som försöker få igenom orimliga stämningsansökningar. Tanten som fick tretusen miljarder av McDonald's för att hennes kaffe var varmt dör i första avsnittet, den här tjejen kommer sen.

This is Sweden

tittade på De Utvalda, en dokumentär om A Small World, ett slags Forbes-community grundat av ~50-årige finansmannen (?) Peter Wachtmeister, hans dotter Louise (trodde jag, men när de hånglade insåg jag att det var hans fru) och ~25-årige Peder Dinkelspiel. lite torr humor bjöds man på, inte så mycket, men en del... här ett par höjdpunkter i punktform eftersom jag inte orkar wrappa detaljerna i mer ord.

• Peter har sett att CNN har en animerad jordglob på sin sajt, och vill att Peder implementerar en likadan på A small world. Peder förklarar att en animerad GIF nog inte skulle ge så mycket mer för siten.
  
• Peder, som ser ut som Mike Skinner/Mon-chi-chi, har en naiv hopfullhet om att han ska få vara med som något slags chef om företaget kommer igång. hans förslag till utveckling sågas milt av Peter och hårt av den influgne IT-gurun från USA; till sist dumpas han när företaget flyttar till USA för att tjäna riktiga pengar.
  
• Peter förklarar hur en community fungerar för någon äldre finansmiljardär i NY (det är alltid roligt med människor över 40 som försöker förklara och förstå Internetfenomen).
• Peter använder Skype - det kostar ju bara en och femtio i minuten (jag borde tipsa honom om grindande på Internet-blackjack).
• Peter poserar på bild brevid Paris Hilton. jag hoppas att min far skulle avstå det.
• de blir bjudna på födelsedagskalas för Tommy Hilfigers fru. Illa Dold Stolthet ligger i luften. sen kommer Louise på att de är bjudna på Hillary Clinton's födelsedag samma dag och kommer att bli tvungna att välja mellan Hilfiger och Clinton. och då går det inte att hålla tillbaka längre, det där leendet som sitter kvar stenhårt hur mycket man än vet att det är fel och försöker få bort det genom att tänka på barnen i Afrika.

och under hela timslånga dokumentären, på alla möten och under alla samtal är det aldrig någon som säger något insiktsfullt, roligt eller ens smart (IT-gurun kommer närmast, men han placerar ett -ass efter). allting är genomsyrat av en så otroligt deprimerande känsla av att man inte har vänner, utan kontakter, att man går på födelsedagsfester för att man lämnat ett visitkort, att man går på bokreleaser utan att veta vad boken handlar om, allt är bara business, en fin, blank, yta av menlöshet.

jag började titta på programmet för att jag trodde jag skulle få något att skratta åt, men jag fick mest en oavsiktlig moralkaka serverad. vilket kanske är nyttigt ibland.

2

tydligen har vi just nu en handväskedebatt här i Sverige. jag skulle vilja återvända ett 90-talsuttryck.

redan?

uttalas alltså i nedlåtande syfte. samtidigt blev jag osäker... hade jag mötts av ett "redan?" om jag introducerat uttrycket "redan?" för någon på nittiotalet? eller är det tidlöst? jag hör inte så mycket "redan?" nu förtiden, men det kan ha att göra med att jag inte umgås med människor i puberteten längre.

hur som helst. handväskedebatt. hur mycket pengar kan du lägga ner på mode medan folk dör, eller medan du borde investera i ett nytt kök, eller medan din stereo låter som skit? The Sartorialist är i stan, folk blir fotade och deras dag är gjord, för de har blivit godkända, till och med hyllade, du klär dig snyggt, du har uttryckt din individualitet på ett sätt som jag upskattar! är det verkligen skithärligt? eller är det inte det? egentligen skiljer det sig inte så mycket från andra sociala tävlingar, även om det alltid är lite trist när det går att fuska med pengar.

men, jag kan vara OK med det. för fan!

allt går bra, tills jag via Poppius' blogg hittar en länk till Okee bike. Som på Nitty Gritty säljs som "en ”single-speed”-cykel med fokus på cyklisten och individens behov av att vara lite bättre, snyggare och snabbare än alla andra."

och där blir jag så jävla trött. i den där copyn läser jag inte om någon som vill ha en snygg, snabb cykel. jag läser om barnen som var utanför, lite skönt svenskt utanför, inte nog för att skjuta ihjäl folk, utan bara tillräckligt för att bli till livrädda vuxna, vuxna som lever med ett såpass starkt behov av att vara lite bättre, snyggare och snabbare än alla andra att de är beredda att bortse från den mycket praktiska möjligheten att bromsa sin cykel (single-speed-cyklar är direktdrivna och har därigenom ingen broms. alls.). Marc Jacobs måste börja göra cykelhjälmar snart, annars kommer Spy Bar få gå tillbaka till E-Type.

edit: Olle (han i högra kolumnen) upplyste mig om att jag blandat ihop single-speeds med fixies. single-speeds har bromsar, och därmed förlorar halva inlägget poängen. till dig som är sugen på en Okee kan jag dock bidra med ett tips: skippa Okee idag och spara ihop till en fixie istället, det är hippt i NY (dvs. bäst).

3

ibland, när jag isolerats tillräckligt länge från vanliga människor (t.ex. under mina studieår i Uppsala) får jag för mig att jag och mina vänner representerar genomsnittsmänniskan i Sverige. inte i ålder eller så, utan att våra värderingar och åsikter är gemensamma med den största delen av befolkningen. naturligtvis inte helt och fullt, men ändå, en känsla av att de flesta människor, åtmistone de i samma ålder, borde tycka ungefär likadant. jag är naturligtvis medveten om att Radio Rix fortfarande existerar, och att [valfri lördagsunderhållning] har en publik, men den blir liksom diffus och otydlig; även om jag kan tänka mig människor som gillar det så har jag svårt att tänka mig att det finns konkreta exempel på människor som faktiskt uppskattar dessa kulturyttringar.

det är rätt omvälvande när man upptäcker att man inte alls är så normal som man trott.

för ett par veckor sen fick jag (detta fastnade då som en draft som jag fortsatte idag), av min tremänning Andreas, en länk till vad jag man bara kan kalla för en "svenneblogg". jag fick ingen förklaring till varför jag borde kolla på länken, vilket man skulle kunna tänka sig behöva eftersom det var en helt normal blogg, skriven av Lelle, en kille som antagligen är så mycket normal som det går att bli. men just tack vare hans extrema normalitet så kunde jag snabbt identifiera vad som var poängen med länken. Lelle är så normal att det känns som en välskriven sitcom-figur; man sitter där och läser de sparsamma texterna där han beskriver sin vardag (uppblandat med lite fräckisar och bilder) och väntar bara på att man ska få ännu fler svensson-fördomar uppfyllda. vilket kanske låter elakt. men samtidigt är det något så otroligt charmigt och härligt roligt i den här nya 2000-talsmannen, som är känslig och grabbig och posetivt [sic] inställd till nya saker... jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att du ska förstå, så jag cut n' pastar in ett utdrag istället:

Godmorgon Sverige

Igår fredag åt vi en underbar middag; pepparbiff med potatisgratäng (faktiskt Findus färdiga - fryst?!) och bearnessås. Till det delade jag och Kattis en flaska rött från Chile. Castillo de Molina, Cabernet Sauvignon - Lontue Valley 2005 (står det på flaskan) Kollade upp det på systembolagets hemsida men hittade bara 2006:an. Men den är säkert lika god. Varunummer 85437. Kostar 87 kronor! Rekomenderar, den är riktigt, riktigt god! (speciellt till kött)

Sen gick vi på biopremiär Beck (Den svaga länken den får betyg 3 av 5 det var och den sista av alla Beck filmer nu är det slut filmat.(Synd tycker jag älskar Beck filmerna.

Lördag då är det match igen Mellan Gantofta-Nyhem från Halland kl 11.45 är det start ute på ett soligt Laröd IP.

Återkommer med fler rapporter från helgen.

/Lelle

En till punktlista:

• Kattis!
• Bearnaisesås!
• Beck!

det känns nästan som att Lelle ironiserar över sin normalitet.

samtidigt är bloggandet i sig, och vinrekommendationen - komplett med systembolagets varunummer - tecken på att något är på väg att hända med mansrollen. det här är Lelle, han är supernormal, och han skriver dagbok på nätet. visst, det heter blogg, men ändå: Lelle skriver dagbok och bryr sig om vin.

ännu roligare blir det när hans 2000-talsmanskompisar kommenterar bloggen.

Vad är din påskfavorit?

Påskkäringar
Ägg
Påskliljor
Påskgodis
Påskris
Påskledighet
Påskmust
Påskpyssla


Skriv en kommentar

PS glömde påsksnapsen :-)

2007-apr-03 @ 08:30 Allmänt Permalink

Kommentarer
Postat av: Pata

Jag anser att det enda det inte luktar fruktkaka om är ledigheten.
2007-apr-03 @ 13:26

Postat av: Loffe C

Vad hände med påsksnapsen?
2007-apr-03 @ 13:34

"Pata" tycker att de flesta påskattribut listade är bögiga, men är okej med påskledighet. "Loffe C" (det är så härligt att det finns människor som heter Loffe) gillar sprit.

OK, det här är väldigt smal humor, men fortfarande... det är något väldigt underhållande i detta upprätthållande av den traditionella mansbilden, speciellt som det sker i en kontext som är rätt ...omanlig, om vi ska utgå från den hockeybockska, spartanska mansbilden.

men om jag blev lite förvånad över Lelles metro-dragningar så lyckades den här YouTube-videon rasera otroligt många fler fördomar jag dragit på mig. här har vi vad jag tror är en ~50-årig redneck som snackar om förrymda grisar, besök på Hooters och öldrickande, samtidigt som hela monologen skiner av en otroligt rörande kärlek och omtanke för hans son (även om montaget på slutet är liiite over-the-top):