Idag har jag fyllt 28. Mina arbetskamrater gav mig presenter (samtliga giveaways utrivna ur tidningar).
Tvättmedel, Tallinn-guide och intimtvål (infoga ditt eget Tallinn+intimtvål-skämt här).
I veckan har jag och Mattias agerat flygande reportrar. Sure beats att svettas över formuleringar. Här står Mattias och kritiserar formen på ett par lokala affischer. Jävligt moget.
Klubb Kompass behöver tänka över sin formgivning.
För ett par veckor sen var jag och Tove i Uppsala. Tove tog ett kort, och jag tog ett kort av henne när hon tog ett kort. Detta kalla... (och här ropar Tove "Meta-fotografi!").
På gravstenen står det
"Borgarskapet i Uppsala".
I somras arbetade jag som droppåsemanufaktör. Arbetsklädseln såg ut så här:
När bilden togs var jag ensam i omklädnings- rummet med fotografen. "Jag skulle kunna döda dig nu utan att lämna ett enda DNA-spår", tänkte jag.
Nu arbetar jag som (usch) "kreatör". Det innebär en ungefär lika strikt klädkod:
Nummer tre från vänster är en indivudalist. Det är massmördare också. (foto via Copyranter från AdAge)
Hösten 2007 började jag använda iChat på jobbet (ärligt talat så började jag jobba då). Som iChat-ikon valde jag en panda. Jag har länge varit ett fan avpandor, faktiskt ända sedan jag som barn fick en panda som gosedjur. iChat-ikonen fixade jag genom att bildgoogla på ordet "panda", och välja den panda som såg sötast ut. Det blev "Babypanda".
Babypanda – en väldigt söt panda
Jag var nöjd med Babypanda. Jag använde Babypanda i ungefär fem månader, under vilken tid Babypanda (tänker jag mig) förmedlade en bild av mig som en kille som inte har svårt att uttrycka känslor. Vi upplevde en synergieffekt, där babypanda gav mig mjuka värden, medan jag gav Babypanda en fräsch air av mediebransch (tänker jag mig). Allt fungerade väl.
Tills i tisdags. Daniel skickade en bild till mig, på mig, skapad av Vecko-Revyns frisyrgenerator. Jag tyckte att bilden var rolig, och böt, utan någon reflektion, ut babypanda mot den nya avataren "Hårdrocks-Emil". Till en början fungerade det bra. Jag fick glada tillrop från medarbetare som sa "men, vad är det där för bild?" och jag svarade lika glatt "det är jag, sommaren 2003!".
Hårdrocks-Emil – en Emil som lever ett miserabelt liv i ett parallellt universum
Men Hårdrocks-Emil håller inte längre. Ju mer jag ser honom (mig), desto fler likheter ser jag mellan honom (mig) och den orangefärgade brottaren King Slender i Pro Wrestling till NES. Dessutom upplever jag inga synergieffekter överhuvud taget. Vad kan Hårdrocks-Emil erbjuda mig – egentligen?
King Slender – en fribrottare med sitt namn skrivet i hudfägad text strax under sig.
Samtidigt känns det inte bra att gå tillbaka till Babypanda. Det vore allt för... bakåtsträvande. Därför lanserar jag idag "Aggressiv stickad panda":
Aggressiv stickad panda – en panda som inte är som andra pandor (den är stickad).
Aggresiv stickad panda förmedlar värden som jag i mycket förknippar med mig själv 2008.
Det är en mognare panda. Jag har blivit äldre!
Den ber inte om ursäkt för sig själv. Knappt jag heller!
Det är uppenbart att den tränar. Jag har köpt gymkort!
I fredags var jag ute. Det var en fin kväll; på O-baren var volymen tillräckligt låg för att det skulle gå att prata med varandra, jag var på sällsynt härligt humör, fick McDonald's som fyllekäk och avslutade kvällen med att vingla över det hala gräset på det gärde som gör att Gärdet heter "Gärdet" samtidigt som jag skreksjöng på Animal Collective's For Reverend Green (och frågar du mig, skrek jag inte en falsk ton).
AD-Mattias (mitten) visar vad InDesign kan göra med en hand om man inte passar sig.
Idag, onsdag, är jag sjuk. Det irriterar, ofrånkomligen och som vanligt, men extra mycket eftersom jag blivit det just nu. Det enda jag gjort för att förtjäna förkylningen är att jag inte hade på mig mina hörlurar/öronmuffar i tisdags eftersom de glappade. Hade jag blivit sjuk i lördags hade det varit like, yeah, motherfucker, I'm fine!, för då hade det varit ett oundvikligt yang till mitt gin, så att säga (vafan, jag är förkyld), men nu är det bara en kass vecka som blir lite sämre.
Som smärtlindrande har jag i alla fall haft slutet på första säsongen av The Wire, som får en stark rekommendation för alla som gillar välskrivna TV-serier om knarkpoliser (och ändå missat serien), och King of Kong, en mycket underhållande liten dokumentär om två lätt störda mäns kamp om att bli världens främsta King Kong-spelare. Du behöver inte ens gilla TV-spel eller dokumentärer för att uppskatta den – har du en fetisch för star spangled banner-slipsar, Fabio-frisyrer eller autism är det en film för dig!
Söndag morgon somnade jag vid fem, måndag morgon gick jag upp vid halv sju. Jag var naturligtvis trött, men tänkte ändå att jag borde raka skägget innan jag åkte upp till Gävle. Det gäller att ligga före med såna grejer när man måste tänka i fyradagars-intervaller. Så jag rotade fram min skäggtrimmer och ställde in trimmeravståndet till 2.
Eftersom jag hade ganska bråttom klev jag in i duschen, så att jag inte skulle behöva rensa handfatet från skägg; hår är i allmänhet mycket sämre när det lämnat kroppen. Sen började jag raka mig. Massor av skägg regnade från trimmern, och jag funderade på hur länge det var sedan jag sist trimmade skägget. Sen tittade jag i spegeln (som jag klokt nog vinklat mot duschen), och upptäckte att jag blivit av med halva skägget, eftersom jag (oklokt nog) glömt bort att sätta på själva kammen som trimmeravståndet reglerar.
Halva längden hade varit helt OK, men nu hade jag ett halvt ansikte med skägg, och ett halvt ansikte utan skägg. Inget "glaset är halvfullt"-scenario. Tiden jag tänkt använda till att äta frukost gick åt till att raka av resten av skägget. Men inte mustaschen. Något ville jag ha kvar.
Det jobbigaste var att ju mindre skägg jag fick, desto mer tydligt blev det att huden under skägget levat i skugga i ungefär sex år. Jag är grå i ansiktet. Dessutom är mustaschen lite sned, eftersom jag hade rätt bråttom när jag rakade till den. Jag är alltså grå i ansiktet, med en lite sned mustasch. Men det är OK. Nya upplevelser är alltid bra, och jag är redan uppe i tre:
fräschören av en kall bris över en slätrakad haka
min kind len som en väloljad planka
min kind sträv som ett sandpapper med 80 i grovlek
Ja, det där är alltså jag som gör mitt bästa
för att få till en min värdig ett Facebook-foto.
Nej, fyra; jag har en 5 o'clock-shadow av Homerisk rang också.
Det började som en helt vanlig dag. Lite ont i halsen, tvättid om trekvart och grus i ögonen. Sen, medan de sista kläderna rumlar runt i torktumlaren, så har livet helt plötsligt ändrat riktning. Jag har ett nytt jobb. Och jag är väldigt, väldigt glad. Så jag firar.
Det finns en hel del filmer och TV-serier om superhjältar som räddar oskyldiga från att dö. 2006 kom Dexter och började döda skyldiga. 2008 kommer jag vara i Los Angeles och pitcha The suit squad - en serie där en grupp kostymklädda åklagare (kanske är de fortfarande i law school?) åker runt och dödar folk som försöker få igenom orimliga stämningsansökningar. Tanten som fick tretusen miljarder av McDonald's för att hennes kaffe var varmt dör i första avsnittet, den här tjejen kommer sen.
tittade på De Utvalda, en dokumentär om A Small World, ett slags Forbes-community grundat av ~50-årige finansmannen (?) Peter Wachtmeister, hans dotter Louise (trodde jag, men när de hånglade insåg jag att det var hans fru) och ~25-årige Peder Dinkelspiel. lite torr humor bjöds man på, inte så mycket, men en del... här ett par höjdpunkter i punktform eftersom jag inte orkar wrappa detaljerna i mer ord.
Peter har sett att CNN har en animerad jordglob på sin sajt, och vill att Peder implementerar en likadan på A small world. Peder förklarar att en animerad GIF nog inte skulle ge så mycket mer för siten.
Peder, som ser ut som Mike Skinner/Mon-chi-chi, har en naiv hopfullhet om att han ska få vara med som något slags chef om företaget kommer igång. hans förslag till utveckling sågas milt av Peter och hårt av den influgne IT-gurun från USA; till sist dumpas han när företaget flyttar till USA för att tjäna riktiga pengar.
Peter förklarar hur en community fungerar för någon äldre finansmiljardär i NY (det är alltid roligt med människor över 40 som försöker förklara och förstå Internetfenomen).
Peter använder Skype - det kostar ju bara en och femtio i minuten (jag borde tipsa honom om grindande på Internet-blackjack).
Peter poserar på bild brevid Paris Hilton. jag hoppas att min far skulle avstå det.
de blir bjudna på födelsedagskalas för Tommy Hilfigers fru. Illa Dold Stolthet ligger i luften. sen kommer Louise på att de är bjudna på Hillary Clinton's födelsedag samma dag och kommer att bli tvungna att välja mellan Hilfiger och Clinton. och då går det inte att hålla tillbaka längre, det där leendet som sitter kvar stenhårt hur mycket man än vet att det är fel och försöker få bort det genom att tänka på barnen i Afrika.
och under hela timslånga dokumentären, på alla möten och under alla samtal är det aldrig någon som säger något insiktsfullt, roligt eller ens smart (IT-gurun kommer närmast, men han placerar ett -ass efter). allting är genomsyrat av en så otroligt deprimerande känsla av att man inte har vänner, utan kontakter, att man går på födelsedagsfester för att man lämnat ett visitkort, att man går på bokreleaser utan att veta vad boken handlar om, allt är bara business, en fin, blank, yta av menlöshet.
jag började titta på programmet för att jag trodde jag skulle få något att skratta åt, men jag fick mest en oavsiktlig moralkaka serverad. vilket kanske är nyttigt ibland.
2
tydligen har vi just nu en handväskedebatt här i Sverige. jag skulle vilja återvända ett 90-talsuttryck.
redan?
uttalas alltså i nedlåtande syfte. samtidigt blev jag osäker... hade jag mötts av ett "redan?" om jag introducerat uttrycket "redan?" för någon på nittiotalet? eller är det tidlöst? jag hör inte så mycket "redan?" nu förtiden, men det kan ha att göra med att jag inte umgås med människor i puberteten längre.
hur som helst. handväskedebatt. hur mycket pengar kan du lägga ner på mode medan folk dör, eller medan du borde investera i ett nytt kök, eller medan din stereo låter som skit? The Sartorialist är i stan, folk blir fotade och deras dag är gjord, för de har blivit godkända, till och med hyllade, du klär dig snyggt, du har uttryckt din individualitet på ett sätt som jag upskattar! är det verkligen skithärligt? eller är det inte det? egentligen skiljer det sig inte så mycket från andra sociala tävlingar, även om det alltid är lite trist när det går att fuska med pengar.
men, jag kan vara OK med det. för fan!
allt går bra, tills jag via Poppius' blogg hittar en länk till Okee bike. Som på Nitty Gritty säljs som "en ”single-speed”-cykel med fokus på cyklisten och individens behov av att vara lite bättre, snyggare och snabbare än alla andra."
och där blir jag så jävla trött. i den där copyn läser jag inte om någon som vill ha en snygg, snabb cykel. jag läser om barnen som var utanför, lite skönt svenskt utanför, inte nog för att skjuta ihjäl folk, utan bara tillräckligt för att bli till livrädda vuxna, vuxna som lever med ett såpass starkt behov av att vara lite bättre, snyggare och snabbare än alla andra att de är beredda att bortse från den mycket praktiska möjligheten att bromsa sin cykel (single-speed-cyklar är direktdrivna och har därigenom ingen broms. alls.). Marc Jacobs måste börja göra cykelhjälmar snart, annars kommer Spy Bar få gå tillbaka till E-Type.
edit: Olle (han i högra kolumnen) upplyste mig om att jag blandat ihop single-speeds med fixies. single-speeds har bromsar, och därmed förlorar halva inlägget poängen. till dig som är sugen på en Okee kan jag dock bidra med ett tips: skippa Okee idag och spara ihop till en fixie istället, det är hippt i NY (dvs. bäst).
3
ibland, när jag isolerats tillräckligt länge från vanliga människor (t.ex. under mina studieår i Uppsala) får jag för mig att jag och mina vänner representerar genomsnittsmänniskan i Sverige. inte i ålder eller så, utan att våra värderingar och åsikter är gemensamma med den största delen av befolkningen. naturligtvis inte helt och fullt, men ändå, en känsla av att de flesta människor, åtmistone de i samma ålder, borde tycka ungefär likadant. jag är naturligtvis medveten om att Radio Rix fortfarande existerar, och att [valfri lördagsunderhållning] har en publik, men den blir liksom diffus och otydlig; även om jag kan tänka mig människor som gillar det så har jag svårt att tänka mig att det finns konkreta exempel på människor som faktiskt uppskattar dessa kulturyttringar.
det är rätt omvälvande när man upptäcker att man inte alls är så normal som man trott.
för ett par veckor sen fick jag (detta fastnade då som en draft som jag fortsatte idag), av min tremänning Andreas, en länk till vad jag man bara kan kalla för en "svenneblogg". jag fick ingen förklaring till varför jag borde kolla på länken, vilket man skulle kunna tänka sig behöva eftersom det var en helt normal blogg, skriven av Lelle, en kille som antagligen är så mycket normal som det går att bli. men just tack vare hans extrema normalitet så kunde jag snabbt identifiera vad som var poängen med länken. Lelle är så normal att det känns som en välskriven sitcom-figur; man sitter där och läser de sparsamma texterna där han beskriver sin vardag (uppblandat med lite fräckisar och bilder) och väntar bara på att man ska få ännu fler svensson-fördomar uppfyllda. vilket kanske låter elakt. men samtidigt är det något så otroligt charmigt och härligt roligt i den här nya 2000-talsmannen, som är känslig och grabbig och posetivt [sic] inställd till nya saker... jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att du ska förstå, så jag cut n' pastar in ett utdrag istället:
Godmorgon Sverige
Igår fredag åt vi en underbar middag; pepparbiff med potatisgratäng (faktiskt Findus färdiga - fryst?!) och bearnessås. Till det delade jag och Kattis en flaska rött från Chile. Castillo de Molina, Cabernet Sauvignon - Lontue Valley 2005 (står det på flaskan) Kollade upp det på systembolagets hemsida men hittade bara 2006:an. Men den är säkert lika god. Varunummer 85437. Kostar 87 kronor! Rekomenderar, den är riktigt, riktigt god! (speciellt till kött)
Sen gick vi på biopremiär Beck (Den svaga länken den får betyg 3 av 5 det var och den sista av alla Beck filmer nu är det slut filmat.(Synd tycker jag älskar Beck filmerna.
Lördag då är det match igen Mellan Gantofta-Nyhem från Halland kl 11.45 är det start ute på ett soligt Laröd IP.
Återkommer med fler rapporter från helgen.
/Lelle
En till punktlista:
Kattis!
Bearnaisesås!
Beck!
det känns nästan som att Lelle ironiserar över sin normalitet.
samtidigt är bloggandet i sig, och vinrekommendationen - komplett med systembolagets varunummer - tecken på att något är på väg att hända med mansrollen. det här är Lelle, han är supernormal, och han skriver dagbok på nätet. visst, det heter blogg, men ändå: Lelle skriver dagbok och bryr sig om vin.
ännu roligare blir det när hans 2000-talsmanskompisar kommenterar bloggen.
Jag anser att det enda det inte luktar fruktkaka om är ledigheten. 2007-apr-03 @ 13:26
Postat av: Loffe C
Vad hände med påsksnapsen? 2007-apr-03 @ 13:34
"Pata" tycker att de flesta påskattribut listade är bögiga, men är okej med påskledighet. "Loffe C" (det är så härligt att det finns människor som heter Loffe) gillar sprit.
OK, det här är väldigt smal humor, men fortfarande... det är något väldigt underhållande i detta upprätthållande av den traditionella mansbilden, speciellt som det sker i en kontext som är rätt ...omanlig, om vi ska utgå från den hockeybockska, spartanska mansbilden.
men om jag blev lite förvånad över Lelles metro-dragningar så lyckades den här YouTube-videon rasera otroligt många fler fördomar jag dragit på mig. här har vi vad jag tror är en ~50-årig redneck som snackar om förrymda grisar, besök på Hooters och öldrickande, samtidigt som hela monologen skiner av en otroligt rörande kärlek och omtanke för hans son (även om montaget på slutet är liiite over-the-top):
17:03 - "förfest" med Andy, bag-in-box-slattar och Tetris Attack.
23:30 - i ett desperat försök att finansiera en flytt till Göteborg, Malmö eller vilken annan stad som helst utan lattemorsor sätter sig Gabbe och Mats framför pokermaskinerna på Kingstown.
01:16 - Gabbe och Oscar chillar till "Emaho" med Stockholms vitvaruförsäljar- och programmerarelit på Metro.
vi satt och åt lunch idag, jag och Tove. började prata om de fina pastaskruvarna som Andy lämnat kvar (perfekt tjocklek och tuggmotstånd, samtidigt som deras makaron-ursprung innebär att de är ihåliga och därmed kan absorbera sås), och att vi borde be vår ICA-butik ta in dem. vilket påminde mig om något Seinfeld-avsnitt, eller om det var CYE.... att vi ber dem ta in pastaskruvarna, och de köper in massor, kanske låter de till och med lasagnen stryka på foten, men ingen vill ha dem. ingen utom oss, som varje vecka plikttroget kommer in och köper två nya paket, vilket är bra mer än vi i ärlighetens namn gör av med.
sen satt vi och diskuterade tänkbar dialog och vem som skulle säga vad (It's a carousel of flavor! känns som Kramer) ett tag. en smula anakronistiskt är att det var igår kväll vi diskuterade om det är sunt att använda en TV-serie som varm filt, inspirationskälla, evig referenspunkt och mingelmaterial.
vi firar jul. Josse ville att vi skulle göra mandelmassafigurer - just like old times - men jag var mer intresserad av att leta efter en bra ripp på The Band's grymma självbetitlade skiva (den The Band-CD från tidigt 90-tal jag har låter riktigt illa, så det borde ha kommit ut en bättre remaster). Tove sa åt mig att rycka upp mig, så OK, jag slutade vara gubbe ett tag (inte för att det är något fel med det) och gjorde en mandelmassarobot som kräks. det var roligt.
hela hösten har jag gått runt i ett massivt moln av ickekreativitet. jag har jobbat, komit hem, ätit och kollat på TV-serier. ibland har jag tänkt att jag borde ta tag i mitt liv och försöka skriva någonting, vad som helst, bara för att sätta igång de långsamt sönderrostande delarna av min hjärna där jag tänker mig att kreativiteten bor (på skisser över hjärnan från 1800-talet kan man se att kreativitet ligger granne med gudfruktighet), men det har, i stort sett, aldrig blivit av.
varför? visst är höst, trötthet, mörker, allt det gamla vanliga, en orsak, men det största skälet är att jag gått och väntat på att köpa en Macbook.
för är det något man blir efter att ha skaffat en notebook så är det kreativ. det vet man ju hur det är med folk som har bärbara datorer: de sitter på ett kafé, har en fräsch tidning brevid sig och skriver för fullt. tänk dig själv: man kan sitta var som helst - och skriva!
så, i onsdags, kom den äntligen. jag har levt mitt portabla liv i snart en vecka, och jag har inte gjort något som kan benämnas kreativt (om man bortser från ett par minuter spenderade med Photo Booth). visst, jag är besviken. onekligen känns det som att Studio 60 och Sex and the City givit en falsk bild av vad det hör med att äga notebook innebär. men det är OK. i det här stadiet av en datorrelation så finns det så mycket att göra att man faktiskt inte har tid att vara kreativ. jag har haft fullt upp med att ladda ner användbara program, ställa in mailkonton och föra över dokument från min Windowsmaskin. men nu. nu börjar det.
en TV-seriepilot inom tre månader, en bok klar inom ett år, första tre episoderna av funny web shorts uppe inom två månader, livsförändrande site i januari, ett blogginlägg i veckan och tre patent innan 2007 är över.
det borde funka. åtminstone en av dem. en enkel. "minst ett blogginlägg i veckan" får det bli. ett intressant blogginlägg i veckan.
Har läst Aftonbladets nöjessidor. Man skulle kalla nöjessidorna för ytligt skräp, och man skulle naturligtvis ha rätt, men faktum är att jag har lärt mig en hel del, och fått ompröva vad jag tidigare trodde var sant på grund av Aftonbladets nöjessrapportering.
Till exempel var jag helt säker på att Courtney Love tog LSD första gången när hon var fem. Men i samband med att hennes nya bok "Batshit crazy - and blonde" har Courtney outat sig, igen, men nu ändrat åldern till fyra år. När filmen väl görs handlar det antagligen om att hon fick i sig LSD via modersmjölken.
Kjell Bergqvist börjar kännas . Han börjar i mina ögon gå från att vara en skådespelare som är väldigt skicklig på att spela förvirrade alfahannar till att vara en (alltid mycket väl castad) förvirrad alfahanne. Tidigare i veckan lyckades han kläcka "schyssta lökar", den svenska motsvarigheten till "sugartits", till Carolina Gynning i Förkväll. Detta blåses naturligtvis upp till en slags sexchock i kvällstidningarna, en chock som han försöker dämpa genom att skriva ett öppet brev till Jan Scherman i vilket han förklarar att all skuld till i stort sett allt (men i synnerhet Kjells lök-komplimenterande, antar jag) ska läggas på TV-programmet Idol (och Jan Scherman, som är en "GUBBJÄVEL!"). dessutom bör TV4 betala skadestånd till Gynning, "för all den skit hon får utstå på grund av er dubbelmoral, ert hycklande och er girighet."
Vilken "skiten" är framgår inte riktigt, men det känns som att han menar något annat än hans egen kommentar.
Jag tycker att du ska ta och läsa hela brevet från Kjell Bergqvist till Jan Scherman, försöka hitta någon slags struktur, fundera på om Bergqvist vill förlöjliga, hångla med eller sjunga en vaggvisa för Gynning. När du är klar med det, blunda en stund och tänk dig Kjell Bergqvist mumla något om en judekonspiration.
skitgammalt inlägg som jag aldrig postade. det kanske finns skäl för det, men det får du ha överseende med.
var och såg en performance-föreställning som hette "I Apologize" och var regisserad av Giséle Vienne med Tove och Danne igår. jag har aldrig tidigare sett ett riktigt performance, även om Olle B ibland bjudit på upplevelser som nog faller inom begreppsramen...
...(verket ovanför heter "In reverse" och är en kommentar till sexhandeln i Thailand, myten om den lycklige sexköparen och koppel som uppfostringsredskap), så jag var ganska förväntansfull innan.
vi var inne i salongen rätt tidigt, men ju fler ringningar som ljöd, desto fler kulturtanter kom in. det var ganska roligt att titta ut över ett litet kulturlandskap, med runt 80 procent Gudrun Sjödén-koftor, 10 procent gråhåriga makar och resten en slags 20 plus-smet som jag har svårt att generalisera över eftersom jag själv är en del av den.
föreställningen började, en kille i svart hoodie och svarta jeans gick runt och placerade ut kvinnliga trädockor i 12-åringsstorlek på scenen, hällde ut blod lite varstans, och jag försökte på alla möjliga sätt förstå vad som hände, hitta metaforerna, förstå den bakvända kronologin och se hur den rakade, tatuerade mannen personifierade hans mörka sida eller hur den absurt dansande tjejen representerade sexualiteten, en docka eller ett kärleksintresse. till slut gav jag upp, slutade analysera och började titta på föreställningen. tänkte på det som Harmony Korine sa om Gummo, att det egentligen bara var ett gäng scener han ville göra utan att de egentligen hängde ihop. det hjälpte. om jag inte nödvändigtvis försökte hitta en logik och ett samband, utan såg vad som hände och uppskattade det för att det var vackert eller obehagligt eller konstigt, utan att behöva placera det i en kontext, så var det bra och berörande. eller berörande och därför bra, det kan bli en lång diskussion om det där.
visst, det fanns riktiga performance moments, där jag bara satt och tänkte att den här scenen lika gärna skulle kunna vara ur Family Guy, strax efter att Peter sagt "like the time i tried expressing myself artistically" (till exempel när den piercade kuken dök upp), men de var inte så många. två kanske.
vi gick ut från Dansens hus, jag kände mig rätt omskakad i huvudet, Danne sa att om man kallade det "intressant" så var man en idiot, vi pratade om föreställningen i 30 sekunder till, och sen kallade jag den intressant. jag letade efter en bild från föreställningen att lägga upp, men jag hittade ingen, så istället letade jag reda på en Realdoll-bild (Realdolls är högteknologiska knulldockor, kvinnliga och manliga, med priser från 6500 dollar - wikipedia berättar mer). med gårdagens föreställning i bakhuvudet så känns den helt logisk. Realdolls transcenderar konst och verklighet, de är väldesignade bruksföremål eller provocerande konstverk, uttrycket av sexualiteten som maktutövande eller av ensamhetens desperation, ett av marknadsekonomins mest bisarra resultat eller en bitter samhällskommentar, de är med i Howard Sterns radioshow och i seriösa fotoböcker samtidigt. The fuckability of the doll is in the eye of the beholder, som man säger.
nästa Lupe Fiasco-video borde utgöras av ihopklippta YuoTube-videor av folk som mimar till låten. jag vill ha 10K för idén, och det tycker jag ni kan betala (jo, jag känner till R.E.M.'s Crush with en eyeliner, men det här är nyare och därför bättre). cross-promotion så det stinker pengar om det.
...och Apple, jag har inte glömt bort er, fakturan för idén om den låsbara volymbegränsingen på iPods kommer snart.
igår var jag och (för nytillkomna) min flickvän Tove och såg på Thank You for Smoking. den var bra, men vetskapen om att den är regisserad och skriven av (iofs. adapterad till film och inte från grunden) en 27-årig man (kille?) gjorde mig rätt stressad. tacka vet jag 90-talet! då kunde man göra ingenting och vara tacksamt ovetande om att de jämnåriga författarna, musikerna och filmarna satt och förberedde sin världserövring på små svettiga rum med blå eller rosa väggar. nu har de AC och väggar med fräscht, synligt tegel, och jag borde ta mig i kragen.
men, om filmen. den var bra. Aaron Eckhart har huvudrollen som en tobakslobbyist och han än perfekt. första gången man ser honom, en mänsklig Kendocka med precis samma grop i hakan, så vet man att han är helt oförstörbar, att han alltid har rätt och att han alltid kommer påpeka att du har fel...
och nu gjorde jag en bildsökning för att kolla om Ken verkligen har en grop i hakan, han borde ju naturligtvis ha det, men empiri är ju kejserligt så jag kollade. och hittade den här bilden. hoppsan. jag var under den, såhär i retrospekt, naiva uppfattningen att Ken sett likadan ut i alla tider (med vissa kostymbyten), men så visar det sig att Ken läst King sen 70-talet*!
*vilket är en anakronism som ursäktas eftersom plastdockor inte kan läsa in the first place.
tja, han spelar det perfekta svinet, helt enkelt. och gör det bra. dessutom lyckas filmen få mig att respektera honom. inte för den lögnare och manupilatör han är, utan för att han älskar utmaningen i att manupilera och ljuga så bra som möjligt (utan att någonsin ljuga). ibland kanske filmen förlitar sig lite väl på simpla poänger, ett enkelt skämt i manus som tar plats istället för rollfigurerna som skulle kunna vara roligare på egen hand, men ofast är Thank you... bra.
förutom när vi får det klassiska, och enligt resten av biopubliken fantastiskt roliga, kanske höjdpunkten i filmen-skämtet om barnet som pratar som en psykologstuderande 22-åring. jag hatar barn som är lillgamla på film. det blir buskis och så absurt att man plötsligt inser att man tittar på en film där skådespelarna bara säger vad någon annan skrivit åt dem. de här lillgamla barnen finns i olika varianter, bland annat har vi
Michelle (här äldre, kokainberoende och celldelad) i Huset Fullt,
och
Haley Joel Osment (här äldre och kokainberoende, men utan mutationer) - i alla hans roller innan 2004.
det finns naturligtvis mängder fler. ibland så är barnen tonåringar - man skulle egentligen skulle kunna klassa hela Dawson's Creek som en "titta vad roligt det blir när barn pratar som 50-åriga äktenskapsrådgivare!"-serie istället för att kalla det en dramaserie. hur det än görs är det alltid realismhämmande, onaturligt och egentligen precis lika sorgligt som den där affischen av en apa som borstar tänderna sittandes på en toalett, den som du bläddrade förbi i jakt på Metallica-planscher i ett köpcentrum utanför en småstad 1991.
nästa gång: varför det inte är roligt med roliga repliker, om de roliga replikerna består av tjugo ord som ska yttras på 2 sekunder. Gilmore Girls ligger illa till. Arrested Development? Knappast - Michael lider av temporär logorré, det är bara det att scenen där det förklaras ströks ur piloten.
Tvättmedel, Tallinn-guide och intimtvål (infoga
Klubb Kompass behöver tänka över
På gravstenen står det
När bilden togs var jag ensam i omklädnings-
Nummer tre från vänster är en indivudalist.
och nu gjorde jag en bildsökning för att kolla om Ken verkligen har en grop i hakan, han borde ju naturligtvis ha det, men empiri är ju kejserligt så jag kollade. och hittade den här bilden. hoppsan. jag var under den, såhär i retrospekt, naiva uppfattningen att Ken sett likadan ut i alla tider (med vissa kostymbyten), men så visar det sig att Ken läst King sen 70-talet*!
