Vi åker bil. Det är så vi umgås nu för tiden. Vi bestämde att vi skulle göra saker tillsammans, så vi tog bilen och åkte till ett museum. Sen var det klart. Vi försökte spela badminton. Hon var för dålig. Jag slog för hårt. Vi slutade spela badminton, klarade av alla museer och fick slut på idéer. Men vi fortsatte åka bil. Hon trycker ner fönsterrutan och tänder en cigarett. Räcker en till mig. Det är snällt. En av ytterst få vänliga saker hon har gjort för mig på länge. Och tvärtom, förstås.
Så nu är vi den sortens människor som röker i bilen. Ett dystert sällskap. En gång i tiden, kanske ända in på 80-talet, så kunde man möjligtvis vara en livsnjutare om man rökte en cigarett i bilen. Det går inte längre. Vi som röker i bilen nu, vi gör det inte för att vi vill, för att vi unnar oss något. Vi gör det för att vi måste.
Det börjar regna. Det är klart det börjar regna. Det är slutet på oktober, och vi sitter ett par centimeter isär och röker för att glömma bort att vi är ungefär så långt borta från varandra som vi någonsin kommer att komma. Det är klart det ska regna. Geografiskt kommer vi förstås snart, när någon vågar ta tag i det här och nämna att det råkar står en elefant i rummet, att komma ifrån varandra, men vi är resonliga människor. Vi kommer att kunna sakna varandra, vara vänliga, bry oss igen. Men inte än. Det här är rimligen så sorgligt vårt förhållande kommer att bli. Och eftersom vi inte gråter så måste det regna.
Runt oss finns det sämsta jävla Sverige man kan få tag på. Kanske kan det vara vackert med en annan blick, men allt jag ser är ett landskap som ekar livet. Gulnade åkrar, träd med kala grenar och den grå himlen. Sen ett rött hus med vita knutar och en jävla gubbjävel som tittar efter bilen när vi åker förbi. Solblekt studsmatta utanför. Säkert ungjävlar med Crocskopior och vidriga schlagerhits på usla mobiler, och bredvid mig nynnar hon på en låt jag inte känner igen.
Runt oss finns det sämsta jävla Sverige man kan få tag på. Kanske kan det vara vackert med en annan blick, men allt jag ser är ett landskap som ekar livet. Gulnade åkrar, träd med kala grenar och den grå himlen. Sen ett rött hus med vita knutar och en jävla gubbjävel som tittar efter bilen när vi åker förbi. Solblekt studsmatta utanför. Säkert ungjävlar med Crocskopior och vidriga schlagerhits på usla mobiler, och bredvid mig nynnar hon på en låt jag inte känner igen.
Jag försöker se det här, allt, objektivt. Kanske vill hon nynna på den här låten, kanske hjälper den henne att orka med elefanten och hösten och regnet och gubbjäveln. Men hon nynnar för högt, för mekaniskt, det finns inget annat skäl, det måste vara enbart för att irritera mig. – Du?, säger jag, och jag försöker att inte låta arg men i stället låter jag alldeles för allvarlig, sammanbiten, och det märker hon. Förstås. – Ja?, säger hon i samma tonfall och fanns det någon tvekan inser jag direkt att den där rösten fanemig inte är något vidare sätt att öppna ett samtal. – Vad vacker du är. Hon skrattar till.
Det är alldeles sant. Hon är vacker. Men det hjälper inte. Jag vet att hon är vacker, jag kan se det, men det hjälper inte. Det är snart slut, och just nu önskar jag att hon vore lite fulare, för hennes skönhet hjälper mig inte nu och kommer bara göra att det värker mer efteråt. Och det är inget tal om att det är slut, det enda som fattas är att orden uttalas, det är så självklart slut för vi känner varandra så väl, på ett sätt som skulle kunna vara vackert, men istället är så fult. För att hon vet att jag tänkte be henne att vara tyst. Det är därför hon skrattar, för att hon såg vad som skulle komma, för att hon vet vilka mekanismer som istället får mig att säga att hon är vacker när hon vet att inget längre hjälper. Vi känner varandra så väl.
Det är alldeles sant. Hon är vacker. Men det hjälper inte. Jag vet att hon är vacker, jag kan se det, men det hjälper inte. Det är snart slut, och just nu önskar jag att hon vore lite fulare, för hennes skönhet hjälper mig inte nu och kommer bara göra att det värker mer efteråt. Och det är inget tal om att det är slut, det enda som fattas är att orden uttalas, det är så självklart slut för vi känner varandra så väl, på ett sätt som skulle kunna vara vackert, men istället är så fult. För att hon vet att jag tänkte be henne att vara tyst. Det är därför hon skrattar, för att hon såg vad som skulle komma, för att hon vet vilka mekanismer som istället får mig att säga att hon är vacker när hon vet att inget längre hjälper. Vi känner varandra så väl.
Sen bromsar jag för sent. Och rådjuret har slutat försöka resa på sig, det ligger vid sidan av vägen och rör bara på huvudet. På hennes sida av vindrutan är glaset krossat till ett halvmeterstort spindelnät. Hon sitter på huk och gråter vid rådjuret. Stryker det längs sidan, säger oavbrutet förlåtförlåtförlåtförlåt för min räkning. Jag sitter på marken en bit bort, blir blöt igenom byxorna, tänker att jag borde fråga om hon tror att det är klokt, om hon tror att rådjuret verkligen vill att hon ska klappa det, men jag törs inte, jag klarar inte att förstöra ännu mer. Och det verkar faktiskt lugnare, det ser ut att se henne i ögonen. Kanske håller det bara på att dö.
Jag tänder en cigarett, tar ett bloss och äcklas plötsligt över mig själv, vet inte om jag upprepar någon filmscen jag sett, eller om det är en banal tröst jag letar, hur som helst är det så... fegt. Jag stryker cigaretten längs asfalten så den smulas sönder. – Det är slut, va?, säger jag med vek röst. – Va?, fräser hon, fortsätter sitt förlåtförlåtförlåtförlåt. Jag spänner rösten, får precis ut sista ordet. – Det är slut, eller hur? Sen börjar jag äntligen gråta.
