vårförkylning.

En gång om året kommer den, tror jag att jag minns. Och i ungefär en vecka tar den min kropp i anspråk, och lämnar skuggbilden åt mig. Min vårförkylning, ett (troligen) årligt återkommande töcken av borttappade tankar och snabbtänkt irritation över min manifesta tröghet. Och så lite snor, och en del hosta. Så att man ska veta att det är en förkylning ändå. Symptomen är en tröst; de försäkrar mig om att det här är faktiskt inte normen hädanefter. Eller så blir min tankeförmåga varje vår så pass märkbart nedsatt att jag stör mig på det i någon vecka innan jag acklimatiserat mig och tycker att fan det här duger, och tror gör man i kyrkan!

Nu börjar den ge med sig. Det känns friskt. Livet kan få lite mening och hopp igen.

(Det här låter ju löjligt. Jag måste ha ett fel.)


Utanför står en båt. Inte direkt utanför, men man ser den. Båten har plötsligt mening och hopp. Där borta står en, eller flyter, en båt, en väg någon annanstans. En väg till en gammal öststat. Nej, en ung öststat! Sovjetunionen dog i barnsäng för dig, Estland (eller Lettland, eller Lituaen)! Och i sommar ska jag, om allt går vägen, åka för att besöka dig och bli öststatsmobbad av dina ungdomar som är jämngamla med dig själv, och jag ska fråga dem vad, vad är det för fel på mig i din världsbild, fast på engelska, och de ska svara,