Dagens...

Människor i bil

2011-01-09T20:51:00.004+01:00

Vi åker bil. Det är så vi umgås nu för tiden. Vi bestämde att vi skulle göra saker tillsammans, så vi tog bilen och åkte till ett museum. Sen var det klart. Vi försökte spela badminton. Hon var för dålig. Jag slog för hårt. Vi slutade spela badminton, klarade av alla museer och fick slut på idéer. Men vi fortsatte åka bil. Hon trycker ner fönsterrutan och tänder en cigarett. Räcker en till mig. Det är snällt. En av ytterst få vänliga saker hon har gjort för mig på länge. Och tvärtom, förstås.

Så nu är vi den sortens människor som röker i bilen. Ett dystert sällskap. En gång i tiden, kanske ända in på 80-talet, så kunde man möjligtvis vara en livsnjutare om man rökte en cigarett i bilen. Det går inte längre. Vi som röker i bilen nu, vi gör det inte för att vi vill, för att vi unnar oss något. Vi gör det för att vi måste.

Det börjar regna. Det är klart det börjar regna. Det är slutet på oktober, och vi sitter ett par centimeter isär och röker för att glömma bort att vi är ungefär så långt borta från varandra som vi någonsin kommer att komma. Det är klart det ska regna. Geografiskt kommer vi förstås snart, när någon vågar ta tag i det här och nämna att det råkar står en elefant i rummet, att komma ifrån varandra, men vi är resonliga människor. Vi kommer att kunna sakna varandra, vara vänliga, bry oss igen. Men inte än. Det här är rimligen så sorgligt vårt förhållande kommer att bli. Och eftersom vi inte gråter så måste det regna.
Runt oss finns det sämsta jävla Sverige man kan få tag på. Kanske kan det vara vackert med en annan blick, men allt jag ser är ett landskap som ekar livet. Gulnade åkrar, träd med kala grenar och den grå himlen. Sen ett rött hus med vita knutar och en jävla gubbjävel som tittar efter bilen när vi åker förbi. Solblekt studsmatta utanför. Säkert ungjävlar med Crocskopior och vidriga schlagerhits på usla mobiler, och bredvid mig nynnar hon på en låt jag inte känner igen.

Jag försöker se det här, allt, objektivt. Kanske vill hon nynna på den här låten, kanske hjälper den henne att orka med elefanten och hösten och regnet och gubbjäveln. Men hon nynnar för högt, för mekaniskt, det finns inget annat skäl, det måste vara enbart för att irritera mig. – Du?, säger jag, och jag försöker att inte låta arg men i stället låter jag alldeles för allvarlig, sammanbiten, och det märker hon. Förstås. – Ja?, säger hon i samma tonfall och fanns det någon tvekan inser jag direkt att den där rösten fanemig inte är något vidare sätt att öppna ett samtal. – Vad vacker du är. Hon skrattar till.
Det är alldeles sant. Hon är vacker. Men det hjälper inte. Jag vet att hon är vacker, jag kan se det, men det hjälper inte. Det är snart slut, och just nu önskar jag att hon vore lite fulare, för hennes skönhet hjälper mig inte nu och kommer bara göra att det värker mer efteråt. Och det är inget tal om att det är slut, det enda som fattas är att orden uttalas, det är så självklart slut för vi känner varandra så väl, på ett sätt som skulle kunna vara vackert, men istället är så fult. För att hon vet att jag tänkte be henne att vara tyst. Det är därför hon skrattar, för att hon såg vad som skulle komma, för att hon vet vilka mekanismer som istället får mig att säga att hon är vacker när hon vet att inget längre hjälper. Vi känner varandra så väl.

Sen bromsar jag för sent. Och rådjuret har slutat försöka resa på sig, det ligger vid sidan av vägen och rör bara på huvudet. På hennes sida av vindrutan är glaset krossat till ett halvmeterstort spindelnät. Hon sitter på huk och gråter vid rådjuret. Stryker det längs sidan, säger oavbrutet förlåtförlåtförlåtförlåt för min räkning. Jag sitter på marken en bit bort, blir blöt igenom byxorna, tänker att jag borde fråga om hon tror att det är klokt, om hon tror att rådjuret verkligen vill att hon ska klappa det, men jag törs inte, jag klarar inte att förstöra ännu mer. Och det verkar faktiskt lugnare, det ser ut att se henne i ögonen. Kanske håller det bara på att dö.

Jag tänder en cigarett, tar ett bloss och äcklas plötsligt över mig själv, vet inte om jag upprepar någon filmscen jag sett, eller om det är en banal tröst jag letar, hur som helst är det så... fegt. Jag stryker cigaretten längs asfalten så den smulas sönder. – Det är slut, va?, säger jag med vek röst. – Va?, fräser hon, fortsätter sitt förlåtförlåtförlåtförlåt. Jag spänner rösten, får precis ut sista ordet. – Det är slut, eller hur? Sen börjar jag äntligen gråta.

En halv dag på Dragon Gate

2009-08-04T11:35:00.008+02:00

Matsalen på Dragon Gate är stor som en simhall. Bristen på akustisk behandling, mattor, eller inredning utöver bord, stolar och en enorm båt gjuten i betong gör att den ekar ungefär lika mycket. Båten, med bog i form av en drake och med avancerade snickerier i kinesisk stil, är på två våningar och klarar runt fyrtio matgäster. Vi äter på undre däck, i skenet av lågenergilampor som lyser både dunkelt och kallt samtidigt. Bordet bredvid är upptaget av en asiatisk familj, vilket jag tolkar som ett bevis på att maten måste vara bra. Det är den inte. Det är helt vanlig kinabuffé som man själv slevar upp på sin tallrik. Men man får i alla fall äta den på en båt. Och dessutom är hovmästaren/kassaoperatören så pass entusiastisk att man inte riktigt har hjärta att vara besviken.

Johannes Brost går förbi. Han ser ut som vanligt: fast i ett tillstånd av evig bakfylla är han en av få människor som antagligen är som mest fotogeniska vid fyratiden på morgonen, lutade mot en bardisk. De spelar in en film på hotellet. Den har något att göra med svarta börsen, berättar min far som pratat med en produktionsassistent. Johannes Brost i en svensk film om svarta börsen, med scener från Dragon Gate – det framstår som en paradoxal strävan efter ett tillstånd av fulländad mediokritet. Ingen i filmteamet ler någonsin, och det gör de antagligen helt rätt i.

Efter lunchen möter vi vår guide. Han talar mycket, mycket snabbt, i galopperande meningar vars nersaktade sista ord fungerar som en anfang till nästa menings staccatoattack. Vi får höra om Mr. Li, affärsmannen som skapat Dragon Gate. Om hur han gjort sig en förmögenhet på myggmedel i Kina, och hur han fick en vision om att bygga en mötesplats för kinesiska och västerländska affärsmän någonstans i norden. Om hur han länge letade efter rätt plats innan han hittade – vad som måste vara det slutgiltiga monumentet för kommunal hybris – nedlagda Hotell Älvkarlen. Vår guide tvekar inte en sekund när han mitt i en mening går från att berätta om Mr. Lis visioner till att fråga ett par vilsna birakillar om han kan hjälpa till med något, i så fall så tar ni vänster i entrén, och sen tillbaka i en takt som är så hög att man hypnotiseras; dels för att den är imponerande i sig, och dels för att det han berättar, oavsett om det handlar om kinesisk historia, Dragon Gate eller Mr. Li är väldigt intressant. Ord som planer, tankar eller idéer används aldrig. Allt är visioner. Det passar.

Vi följer vår guide över gårdsplanen, till museiavdelningen. Muren som omringar Dragon Gate är ihålig där, och formar en avlång korridor. Han förklarar att när vi gått genom porten och in i muren, så ska vi ta till vänster och gå femtio meter framåt; sedan följer vi efter honom när han går den beskrivna vägen. Ena väggen är ett imponerande hantverk i trä: för hand har man skurit fram och målat en enorm widescreentavla som avbildar olika delar och epoker ur den kinesiska historien. På den andra väggen hänger skrynkliga fotoaffischer av dagens Kina, inköpta i souvenirshopen på något museum. Vår guide har ett tungt lass att dra, men han gör det utan problem. Vi lyssnar koncentrerat, och tittar lika intresserat, ömsom på väggmålningen, ömsom på affischerna.

(sen slutade jag att skriva och nu känns det för sent att ta upp tråden)

vårförkylning.

2009-05-17T16:24:00.006+02:00

En gång om året kommer den, tror jag att jag minns. Och i ungefär en vecka tar den min kropp i anspråk, och lämnar skuggbilden åt mig. Min vårförkylning, ett (troligen) årligt återkommande töcken av borttappade tankar och snabbtänkt irritation över min manifesta tröghet. Och så lite snor, och en del hosta. Så att man ska veta att det är en förkylning ändå. Symptomen är en tröst; de försäkrar mig om att det här är faktiskt inte normen hädanefter. Eller så blir min tankeförmåga varje vår så pass märkbart nedsatt att jag stör mig på det i någon vecka innan jag acklimatiserat mig och tycker att fan det här duger, och tror gör man i kyrkan!

Nu börjar den ge med sig. Det känns friskt. Livet kan få lite mening och hopp igen.

(Det här låter ju löjligt. Jag måste ha ett fel.)

Utanför står en båt. Inte direkt utanför, men man ser den. Båten har plötsligt mening och hopp. Där borta står en, eller flyter, en båt, en väg någon annanstans. En väg till en gammal öststat. Nej, en ung öststat! Sovjetunionen dog i barnsäng för dig, Estland (eller Lettland, eller Lituaen)! Och i sommar ska jag, om allt går vägen, åka för att besöka dig och bli öststatsmobbad av dina ungdomar som är jämngamla med dig själv, och jag ska fråga dem vad, vad är det för fel på mig i din världsbild, fast på engelska, och de ska svara,

bok.

2009-04-24T20:14:00.007+02:00

Boktipset.se är fantastiskt. Genom algoritmernas magi (eller medelklass-profiling) får jag direkt reda på vad jag tycker om litterära klassiker som jag ännu inte läst. Som en mikro-cliffnotes (mikro* är extremt hett), där de enda tre svar man behöver för att klara sig på en middag finns med:

1)
"Ah, den är fantastisk!"

2)
"Jo, den är helt ok."

3)
"Nej, jag vet att den ska vara så bra, men jag gillar den faktiskt inte."

- är det verkligen den bästa?
- jo... bortsett Idioten förstås!
- "1)"

bild.

2008-12-02T00:08:00.004+01:00

Ett gapskratt, med lite desperation som bränsle.

2008-11-19T23:09:00.002+01:00

Så här sa Tove:

"[chokladbiten] Japp är väl kul, men det är inte kul med horor!"

frälsning.

2008-10-18T16:20:00.006+02:00

Klockan var strax före fyra på lördagen och det ringde på dörren. Eftersom oanmälda besök i 95% utgörs av TV-kontrollanter stängde jag dörren till TV-rummet och gick för att öppna. Utanför stod två blonda unga män i kritstrecksrandiga kostymer, med något slags kyrko-ID i bröstsfickorna. Den ene frågade mig på nervös finlandssvenska om jag var troende. Jag svarade nej, och då berättade han, fortfarande lite stapplande, att han hade en bok (inte bibeln, kanske något slags greatest hits-samling, jag frågade inte) som skulle leda till frälsning om man läste den. Det hade det gjort för honom, och nu undrade han om jag var intresserad av att få ett exemplar. Jag tackade nej, och sa att om jag skulle upptäcka gud så skulle det nog ske på något annat sätt, om det var okej. Det var det. De tackade för att jag lyssnat, jag önskade dem lycka till och stängde dörren.

Synen av dem var rörande. Nervositeten, kostymerna, finlandssvenskan, viljan att osjälviskt arbeta för att rädda någon annans själ.* De kändes anakronistiska, som att de hörde hemma på 50-talet. Och även om jag vanligtvis – och fortsättningsvis – avfärdar religion som en enkel lösning på svåra frågor så kände jag att de här unga männen förtjänade bättre än så. Jag skulle kanske kunnat ställa dem mot väggen, diskutera politiska/religiösa frågor eller håna deras förenklade världssyn, men det hade varit fel. De tror på något som ska rädda dem, och om det är okej så vill de gärna rädda mig också. Det är inget att se ner på.

* Om motiven verkligen är helt osjälviska kan man kanske diskutera, men det är jag inte så intresserad av att göra just nu.

afton.

2008-10-10T00:37:00.002+02:00

under två veckors tid har jag bara interagerat med två människor. ikväll var det gamla nya människor och öl, vilket var förjävla trevligt, och på vägen hem så halkade jag till på en stålplatta i trottoaren, någonstans mellan "To hide a little thought" och "Let the beat build", men jag föll inte; jag gled, säkert en och en halv meter, och har du bara hört någon av de låtarna så kan du tänka dig ungefär hur fantastiskt det var. heja, världen, heja!

obehagliga minne.

2008-09-08T11:53:00.004+02:00

Jag står och torkar rent sophinken när ett minne plötsligt kryper fram ur det undermedvetna.

Runt 1999-2000 så jobbade jag som lärarvikarie. Det var oftast roligt. En gång lät jag en specialklass bestående av tre väldigt snälla högstadieklasskillar som hade halkat efter i matte och engelska översätta Britney Spears "Hit me baby one more time". De protesterade naturligtvis, mest för att de som tonåriga killar var tvungna att göra det, men när de väl satte igång tyckte de att det var nästan lika ironiroligt som jag. Men det här var en annan gång.

Jag jobbade på en liten landsortsskola utanför Gävle där dagis och lågstadie satt ihop. Minns jag rätt så jobbade jag på dagiset. En dag, vid stängningsdags, så hade jag spelat bandy på asfaltsplanen utanför skolan med ett gäng småkillar. De flesta hade sprungit iväg, och jag började plocka ihop de klubbor och bollar som låg kvar. En av killarna hade stannat, och hjälpte mig att plocka ihop grejerna. Så stannade han upp.

Min mamma slår mig, sa han.

Det är ett stort förtroende från en liten pojke som är fem-sex år gammal. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag minns inte om jag sa något överhuvudtaget, och i nästa sekund så dök pojkens mamma upp och han sprang iväg till henne. Och där stod jag och hoppades att det bara var något som han hört, något han ville säga för att se vad som hände.

Jag var 20 år och hade vikarierat där i två dagar, vilket kanske kan vara en ursäkt till varför jag aldrig berättade något för personalen, men det är en ynklig ursäkt. Så jag skäms.

mat.

2008-09-07T21:36:00.002+02:00

Idag har varit en riktig söndag. En sån som börjar med tomt huvud och vetskap om alltings meningslöshet.

Men idag har också varit en liten triumf. Även om Toves och min stadspromenad inte var särskilt rolig, så tog vi oss för den. Och väl hemma så både diskade och städade vi. Och jag gjorde ett storkok – en sysselsättning som när den väl var igång kändes så självklar för dagen att den borde vara ännu djupare kodad i kulturen än min första association, söndagssteken.

Alltså: har du en dålig söndag, laga väldigt mycket mat. Det hjälper (och räcker förhoppningsvis veckan ut).

3 liter Andys linsgryta.

Sopranosväder.

2008-08-28T11:01:00.002+02:00

I Sopranosavsnittet "Isabella" går en deprimerad Tony runt i ett lithiumtöcken samtidigt som höstvindar blåser genom grannens äppelträd; i bakgrunden Tindersticks' "Tiny Tears". Jag har samma höstvind, med samma rasslande löv här utanför. Utan tvekan ett av mina fem bästa väder.

Vilket inte låter helt grammatiskt korrekt.

in limbo

2008-08-27T22:40:00.003+02:00

det här är speciella dagar.

det är tillräckligt varmt för att man ska kunna gå och handla i t-shirt, men till kvällen blir det lagom svalt för att man ska kunna ha en jacka på sig.

jag vaknar vid 9, jag äter frukost och skriver lite. spenderar för mycket tid med internet, men det är också enda misstaget.

jag joggar med Andy. vi springer fortare och längre än jag vanligtvis springer, men jag hänger med.

Tove kommer hem. jag är väldigt glad att se henne och tror att jag kommer ihåg att säga det också.

jag skriver brev, till arbetsplatser och till vänner. det är en lyx att skriva brev. i känslosamma Hollywoodfilmer, antagligen med Morgan Freeman i en klok-svart-man-biroll, kan man tänka sig att man uppmanas att skriva ett brev. att det är viktigt. ibland kanske det är viktigt att skriva brev.

jag lyssnar och tittar på komiker. funderar på humor, hur den fungerar, varför inte, etc. jag lyssnar på Lewis Black, blir upprörd över uselheten. ser Jon Lovitz roasta Bob Saget, samma sak. Jon Lovitz ser för övrigt ut som att han borde kunna vara rolig. eller, egentligen kanske hans utseende skriver checkar som hans humor precis täcker. jo, så är det nog.

jag reviderar mina åsikter om Jon Lovitz utseende och tycker han ser ut som ett slibbigt Las Vegas-monster.

snart är det september.

web.

2008-06-25T16:26:00.008+02:00

(påbörjat igår, postat idag)

eftersom jag inte har något att göra på jobbet så sysselsätter jag mig med Internet. nu börjar jag känna mig rätt klar med det. jag känner att jag är redo för en paus. för att kolla vad jag gjort idag tänkte jag gå igenom de sidor jag besökt. det här är antagligen lika intressant som om jag skulle gå igenom mitt skafferi, men det får gå; jag har konsumerat så mycket att jag måste producera någonting nu.

08:50 dev.lundberg-co.com bra början på dagen! jobbrelaterat, men tyvärr en besvikelse.
08:53-resten av dagen Gmail rimligt.
08:55-resten av dagen Google Reader en outtömlig källa av tidsfördriv!
09:00-09:11 Defamer en förlust för mitt överjag.
09:15 Resumé jobbrelaterat igen!
09:25-09:35 The best page in the universe här ungefär börjar ett slags uppgivenhet infinna sig.
09:42-resten av dagen Google Docs mappbyggande, dvs jobbrelaterat så det stänker om det.
09:43 Lian-Li Olle B tipsar om datorlådeföretag som snart släpper hemmapularlåda till Xbox 360.
09:50 Expressen Tove mailade om att våldtäktsmannen som hänger kring Gärdet slagit till igen.
09:52-09:59 DN äntligen något i närheten av intellektuellt!
10:04 Acceleratorfestivalen ska jag gå? näe, det ska jag nog inte.
10:06 Wikipedia börjar, av någon anledning jag glömt bort, att läsa om det gamla äventyrs/skräckspelet Phantasmagoria.
10:14 Piratebay hittar Phantasmagoria med seeders; tycker att Internet är rätt grymt.
10:39 New Yorker dagens kulturella alibi fixat, genom en 7-sidig artikel om en retuscheringsexpert.
10:53-resten av dagen Macfeber hetsar efter information om iPhone.
11:20 Engadget läser om möjligheten att göra min PC till en Mac.
11:34 Piratebay Hackintosh-läsandet fortsätter.
13:10-13:20 Facebook stugfest i augusti?
13:49-13:51 Rodeo vad är hippt idag då?
14:16 Intresseföreningen jag prenumererar på RSSen via Google Reader, så att jag går in där ändå tyder på att jag har väldigt, väldigt tråkigt.
14:32 Wikipedia här läser jag om iPhone på svenska wikipedia. pinsamt.
14:44 Scamp reklamblogg.
14:46 Petters blogg via DN hittar jag Petters bloggpost om Jay-Z-konserten. man kan säga en del om Petter, men han verkar vara en hyvens kille i alla fall.
14:56 Photoshop Disasters Kele skickar länk precis när jag börjar känna mig helt klar med Internet.
15:14-15:39 typ 10 olika siter om Alone in the dark (både 1992 och 2008).
15:45-53 Smallnetbuilder + Prisjakt man kanske skulle köpa en ny router?
15:55 Deconstruction on... reklamblogg.
16:14 Pitchfork vad är hippt idag då?
16:26 Blogger ja, här sätter jag alltså igång med det här "projektet".

Sammanfattning: Internet, den 25/6 2008, får två av fem "2.0". Det innehåller alldeles för mycket teknik och ytlig underhållning, medan mer djuplodande artiklar får ett väldigt litet utrymme. jag föreslår att Internet riktar sig mer in på journalistik i New Yorkers anda, samtidigt som man koncentrerar sig på att leverera det mer lättsamma materialet i form av videosekvenser.

sommar

2008-06-23T21:41:00.010+02:00

Ungefär vid Bilman, på vägen hem från Josse, ökade regnet från "dugg" till "häll". Jag tog skydd vid ett hus, vilket fungerade hjälpligt tills vinden lugnade sig och regnet började falla lodrätt. Sprang för att ta skydd under bron vid Boulognern. När det var runt 50 meter kvar insåg jag att Parc Avenues "Bye, bye, bye" (Amazon bjuder på smakprov) som jag lyssnade på antagligen skulle sluta precis när jag nådde fram till bron. Det kanske förstörde ögonblicket en smula, den här självmedvetenheten, eller vad man ska kalla det, men det var rätt mäktigt ändå: crescendot svällde, regnet öste, och sen blev det tyst, lugnt och stilla. Och så stod jag under en bro och log brett åt de andra som också tagit skydd där. Det här livet, tänkte jag.

För övrigt såg jag "In Bruges" i lördags. Jag ångrar det, för den förtjänade så mycket mer än en bakfull Emil i en soffa. Den var värd en riktig biokväll.

återupplivat inlägg.

2008-06-13T11:43:00.004+02:00

Var ute igår och såg Johan och Simon spela skivor och bära udda kläder. Det var en fin kväll.

Tidigare i veckan har Tove pratat om att hon vill börja spela tennis. Eftersom jag känner Tove rätt bra, och mig själv ännu bättre, så vet jag att det kommer att bli en hemsk upplevelse. Tove kommer att slå ut bollar, och jag kommer få gå och hämta dem (eftersom de kommer att flyga över nätet, mig och sedan ännu ett nät, fast av stål). Hon kommer att bli irriterad för att jag slår "för hårt", och jag kommer bli irriterad för att hon slår för långt. Efter en kvart kommer hobbyn tennis placeras på den allt trängre hyllan, brevid marmeladtillverkning (vi kokade 1,5 kg och åt av det en gång), grappa, crumpets och citronscones; och dessutom kommer vi att vara irriterade på varandra i två dagar. Därför frågade jag efter ett par öl om Danne kunde börja spela tennis med Tove. Han tyckte att det lät som en bra idé, eftersom han "är mer pedagogisk än mig". Då började vi debattera vem som var mest pedagogisk; en så fånig argumentation att dess enda kvalitet är att det är näst intill omöjligt att den slutar med slagsmål.

Tidigare på kvällen såg jag en kille med en skinnjacka. På skinnjackan stod det "racing" skrivet med stora, gula skinnbokstäver. Praktiskt. När man kommer ut i hallen och känner för att köra lite motorcykel, så är det bara att öppna garderoben, skjuta "rävjakt" och "blottning" åt sidan och plocka fram "racing". Någon slags självmotsägelse finns ändå i tanken att man är gammal nog att läsa, men inte gammal nog att veta vilket plagg som passar till vad.

Det här fenomenet med bruksmärkning har redan funnits ett tag inom heminredning, och i den kontexten är det genialiskt. Får man någon att köpa en skål som det står "popcorn" på, så kommer de antagligen att komma tillbaka för att köpa "soppa", "glass" och "fil" snart.

ex-klassis.

2008-06-09T18:47:00.007+02:00

igår mötte jag Kristoffer, en gammal klasskamrat från högstadiet. eftersom vi inte känner varandra överdrivet väl, var det kanske lite oklokt av mig att stanna upp och skaka i hand i stället för att bara säga "hej!" och gå vidare, men så är det med sprit, på kvällen gör man stora sociala felsteg och dagen efter snavar man åtminstone litegrann. så jag sa "hej!" och skakade hand, och han sa "hej!" och skakade tillbaka. sen berättade han att han var bakfull, vilket är ett jättebra sätt att säga att man inte riktigt är taggad på att fortsätta prata. men jag hade liksom fått upp farten och fortsatte med att fråga vart han hade varit igår och yadayada, alltmedan han gav korta svar och långsamt gick iväg från samtalet. när han var två meter bort insåg jag vad som var på väg att hända och växlade från "jodå, jag drack ju också ett par öl..." rakt till "men du – vi ses!" samtidigt som jag raskt gick iväg.

en liten seger i en katastrofal social situation.

idag möttes vi igen. jag vinkade, trampade förbi i 25 km/h och tänkte att jag borde cykla oftare.

nästa vecka: Emil möter en klasskamrat från lågstadiet!

eko.

2008-03-26T20:19:00.002+01:00

På väg hem, i den alldeles för långa gångtunneln från Gärdets tunnelbanestation, såg jag min gamla klasskompis Natalie. Hon såg exakt ut som på gymnasiet.

Jag har åtminstone skaffat skägg.

...och lite på temat – widget som har koll på SL's tidtabeller.

SEO

2008-03-10T11:12:00.003+01:00

Sitter på jobbet och läser om sökmotorsoptimering. Kom på att den här sidan oförhappandes fått en riktigt fin placering på Google för ett sökord som ansvarar för ungefär en tredjedel av besökarna hit. Tråkigt nog är ordet "knullspel" (just nu ligger jag tvåa).

all right!

2008-03-07T08:25:00.004+01:00

Igår en strålande Band of Horses-spelning, där inslagen av gubbrock var bäst och jag äntligen förstod varför jag harvat med CCR. Idag lyxkaffe till frukost och nu busstur med uppgående sol i ögonen och Beirut i lurarna. Det är vår, uppenbarligen.

bilder.

2008-02-28T22:51:00.009+01:00

Idag har jag fyllt 28. Mina arbetskamrater gav mig presenter (samtliga giveaways utrivna ur tidningar).

Tvättmedel, Tallinn-guide och intimtvål (infoga
ditt eget Tallinn+intimtvål-skämt här).

I veckan har jag och Mattias agerat flygande reportrar. Sure beats att svettas över formuleringar. Här står Mattias och kritiserar formen på ett par lokala affischer. Jävligt moget.

Klubb Kompass behöver tänka över
sin formgivning.

För ett par veckor sen var jag och Tove i Uppsala. Tove tog ett kort, och jag tog ett kort av henne när hon tog ett kort. Detta kalla... (och här ropar Tove "Meta-fotografi!").

På gravstenen står det

"Borgarskapet i Uppsala".

I somras arbetade jag som droppåsemanufaktör. Arbetsklädseln såg ut så här:

När bilden togs var jag ensam i omklädnings-
rummet med fotografen. "Jag skulle kunna döda
dig nu utan att lämna ett enda DNA-spår",
tänkte jag.

Nu arbetar jag som (usch) "kreatör". Det innebär en ungefär lika strikt klädkod:

Nummer tre från vänster är en indivudalist.
Det är massmördare också.
(foto via Copyranter från AdAge)

genitalpasta.

2008-02-21T14:12:00.002+01:00

Har du redan sett den här
bilden så blir du förhoppningsvis lika glad igen.

Fotat på Gran Canaria – ön med köttbullar, svenska pensionärer och generande tandväxt.

FYI

2008-02-04T20:50:00.000+01:00

Hösten 2007 började jag använda iChat på jobbet (ärligt talat så började jag jobba då). Som iChat-ikon valde jag en panda. Jag har länge varit ett fan av pandor, faktiskt ända sedan jag som barn fick en panda som gosedjur. iChat-ikonen fixade jag genom att bildgoogla på ordet "panda", och välja den panda som såg sötast ut. Det blev "Babypanda".

Babypanda
– en väldigt söt panda

Jag var nöjd med Babypanda. Jag använde Babypanda i ungefär fem månader, under vilken tid Babypanda (tänker jag mig) förmedlade en bild av mig som en kille som inte har svårt att uttrycka känslor. Vi upplevde en synergieffekt, där babypanda gav mig mjuka värden, medan jag gav Babypanda en fräsch air av mediebransch (tänker jag mig). Allt fungerade väl.

Tills i tisdags. Daniel skickade en bild till mig, på mig, skapad av Vecko-Revyns frisyrgenerator. Jag tyckte att bilden var rolig, och böt, utan någon reflektion, ut babypanda mot den nya avataren "Hårdrocks-Emil". Till en början fungerade det bra. Jag fick glada tillrop från medarbetare som sa "men, vad är det där för bild?" och jag svarade lika glatt "det är jag, sommaren 2003!".

Hårdrocks-Emil
– en Emil som lever ett
miserabelt liv i ett parallellt universum

Men Hårdrocks-Emil håller inte längre. Ju mer jag ser honom (mig), desto fler likheter ser jag mellan honom (mig) och den orangefärgade brottaren King Slender i Pro Wrestling till NES. Dessutom upplever jag inga synergieffekter överhuvud taget. Vad kan Hårdrocks-Emil erbjuda mig – egentligen?

King Slender – en fribrottare med sitt
namn skrivet i hudfägad text strax under sig.

Samtidigt känns det inte bra att gå tillbaka till Babypanda. Det vore allt för... bakåtsträvande. Därför lanserar jag idag "Aggressiv stickad panda":

Aggressiv stickad panda
– en panda som inte är som andra pandor
(den är stickad).

Aggresiv stickad panda förmedlar värden som jag i mycket förknippar med mig själv 2008.

Det är en mognare panda. Jag har blivit äldre!
Den ber inte om ursäkt för sig själv. Knappt jag heller!
Det är uppenbart att den tränar. Jag har köpt gymkort!

snor.

2008-01-30T20:41:00.000+01:00

I fredags var jag ute. Det var en fin kväll; på O-baren var volymen tillräckligt låg för att det skulle gå att prata med varandra, jag var på sällsynt härligt humör, fick McDonald's som fyllekäk och avslutade kvällen med att vingla över det hala gräset på det gärde som gör att Gärdet heter "Gärdet" samtidigt som jag skreksjöng på Animal Collective's For Reverend Green (och frågar du mig, skrek jag inte en falsk ton).

AD-Mattias (mitten) visar vad InDesign
kan göra med en hand om man inte passar sig.

Idag, onsdag, är jag sjuk. Det irriterar, ofrånkomligen och som vanligt, men extra mycket eftersom jag blivit det just nu. Det enda jag gjort för att förtjäna förkylningen är att jag inte hade på mig mina hörlurar/öronmuffar i tisdags eftersom de glappade. Hade jag blivit sjuk i lördags hade det varit like, yeah, motherfucker, I'm fine!, för då hade det varit ett oundvikligt yang till mitt gin, så att säga (vafan, jag är förkyld), men nu är det bara en kass vecka som blir lite sämre.

Som smärtlindrande har jag i alla fall haft slutet på första säsongen av The Wire, som får en stark rekommendation för alla som gillar välskrivna TV-serier om knarkpoliser (och ändå missat serien), och King of Kong, en mycket underhållande liten dokumentär om två lätt störda mäns kamp om att bli världens främsta King Kong-spelare. Du behöver inte ens gilla TV-spel eller dokumentärer för att uppskatta den – har du en fetisch för star spangled banner-slipsar, Fabio-frisyrer eller autism är det en film för dig!

media

2007-11-29T19:09:00.000+01:00

Islam behöver verkligen en ny PR-byrå.

state of the tubes

2007-10-19T16:50:00.000+02:00

look

2007-09-11T19:38:00.000+02:00

Söndag morgon somnade jag vid fem, måndag morgon gick jag upp vid halv sju. Jag var naturligtvis trött, men tänkte ändå att jag borde raka skägget innan jag åkte upp till Gävle. Det gäller att ligga före med såna grejer när man måste tänka i fyradagars-intervaller. Så jag rotade fram min skäggtrimmer och ställde in trimmeravståndet till 2.

Eftersom jag hade ganska bråttom klev jag in i duschen, så att jag inte skulle behöva rensa handfatet från skägg; hår är i allmänhet mycket sämre när det lämnat kroppen. Sen började jag raka mig. Massor av skägg regnade från trimmern, och jag funderade på hur länge det var sedan jag sist trimmade skägget. Sen tittade jag i spegeln (som jag klokt nog vinklat mot duschen), och upptäckte att jag blivit av med halva skägget, eftersom jag (oklokt nog) glömt bort att sätta på själva kammen som trimmeravståndet reglerar.

Halva längden hade varit helt OK, men nu hade jag ett halvt ansikte med skägg, och ett halvt ansikte utan skägg. Inget "glaset är halvfullt"-scenario. Tiden jag tänkt använda till att äta frukost gick åt till att raka av resten av skägget. Men inte mustaschen. Något ville jag ha kvar.

Det jobbigaste var att ju mindre skägg jag fick, desto mer tydligt blev det att huden under skägget levat i skugga i ungefär sex år. Jag är grå i ansiktet. Dessutom är mustaschen lite sned, eftersom jag hade rätt bråttom när jag rakade till den. Jag är alltså grå i ansiktet, med en lite sned mustasch. Men det är OK. Nya upplevelser är alltid bra, och jag är redan uppe i tre:

fräschören av en kall bris över en slätrakad haka
min kind len som en väloljad planka
min kind sträv som ett sandpapper med 80 i grovlek

Ja, det där är alltså jag som gör mitt bästa

för att få till en min värdig ett Facebook-foto.

Nej, fyra; jag har en 5 o'clock-shadow av Homerisk rang också.

imorgon

2007-09-06T23:16:00.000+02:00

Matthew Fox sa just "because you're worth it" till mig, samtidigt som han log in i kameran. framtiden är här!

årets!

2007-08-28T12:23:00.001+02:00

Det började som en helt vanlig dag. Lite ont i halsen, tvättid om trekvart och grus i ögonen. Sen, medan de sista kläderna rumlar runt i torktumlaren, så har livet helt plötsligt ändrat riktning. Jag har ett nytt jobb. Och jag är väldigt, väldigt glad. Så jag firar.

The suit squad

2007-05-14T23:10:00.000+02:00

Det finns en hel del filmer och TV-serier om superhjältar som räddar oskyldiga från att dö. 2006 kom Dexter och började döda skyldiga. 2008 kommer jag vara i Los Angeles och pitcha The suit squad - en serie där en grupp kostymklädda åklagare (kanske är de fortfarande i law school?) åker runt och dödar folk som försöker få igenom orimliga stämningsansökningar. Tanten som fick tretusen miljarder av McDonald's för att hennes kaffe var varmt dör i första avsnittet, den här tjejen kommer sen.

This is Sweden

2007-05-07T15:00:00.000+02:00

tittade på De Utvalda, en dokumentär om A Small World, ett slags Forbes-community grundat av ~50-årige finansmannen (?) Peter Wachtmeister, hans dotter Louise (trodde jag, men när de hånglade insåg jag att det var hans fru) och ~25-årige Peder Dinkelspiel. lite torr humor bjöds man på, inte så mycket, men en del... här ett par höjdpunkter i punktform eftersom jag inte orkar wrappa detaljerna i mer ord.

Peter har sett att CNN har en animerad jordglob på sin sajt, och vill att Peder implementerar en likadan på A small world. Peder förklarar att en animerad GIF nog inte skulle ge så mycket mer för siten.
Peder, som ser ut som Mike Skinner/Mon-chi-chi, har en naiv hopfullhet om att han ska få vara med som något slags chef om företaget kommer igång. hans förslag till utveckling sågas milt av Peter och hårt av den influgne IT-gurun från USA; till sist dumpas han när företaget flyttar till USA för att tjäna riktiga pengar.
Peter förklarar hur en community fungerar för någon äldre finansmiljardär i NY (det är alltid roligt med människor över 40 som försöker förklara och förstå Internetfenomen).
Peter använder Skype - det kostar ju bara en och femtio i minuten (jag borde tipsa honom om grindande på Internet-blackjack).
Peter poserar på bild brevid Paris Hilton. jag hoppas att min far skulle avstå det.
de blir bjudna på födelsedagskalas för Tommy Hilfigers fru. Illa Dold Stolthet ligger i luften. sen kommer Louise på att de är bjudna på Hillary Clinton's födelsedag samma dag och kommer att bli tvungna att välja mellan Hilfiger och Clinton. och då går det inte att hålla tillbaka längre, det där leendet som sitter kvar stenhårt hur mycket man än vet att det är fel och försöker få bort det genom att tänka på barnen i Afrika.

och under hela timslånga dokumentären, på alla möten och under alla samtal är det aldrig någon som säger något insiktsfullt, roligt eller ens smart (IT-gurun kommer närmast, men han placerar ett -ass efter). allting är genomsyrat av en så otroligt deprimerande känsla av att man inte har vänner, utan kontakter, att man går på födelsedagsfester för att man lämnat ett visitkort, att man går på bokreleaser utan att veta vad boken handlar om, allt är bara business, en fin, blank, yta av menlöshet.

jag började titta på programmet för att jag trodde jag skulle få något att skratta åt, men jag fick mest en oavsiktlig moralkaka serverad. vilket kanske är nyttigt ibland.

2

tydligen har vi just nu en handväskedebatt här i Sverige. jag skulle vilja återvända ett 90-talsuttryck.

redan?

uttalas alltså i nedlåtande syfte. samtidigt blev jag osäker... hade jag mötts av ett "redan?" om jag introducerat uttrycket "redan?" för någon på nittiotalet? eller är det tidlöst? jag hör inte så mycket "redan?" nu förtiden, men det kan ha att göra med att jag inte umgås med människor i puberteten längre.

hur som helst. handväskedebatt. hur mycket pengar kan du lägga ner på mode medan folk dör, eller medan du borde investera i ett nytt kök, eller medan din stereo låter som skit? The Sartorialist är i stan, folk blir fotade och deras dag är gjord, för de har blivit godkända, till och med hyllade, du klär dig snyggt, du har uttryckt din individualitet på ett sätt som jag upskattar! är det verkligen skithärligt? eller är det inte det? egentligen skiljer det sig inte så mycket från andra sociala tävlingar, även om det alltid är lite trist när det går att fuska med pengar.

men, jag kan vara OK med det. för fan!

allt går bra, tills jag via Poppius' blogg hittar en länk till Okee bike. Som på Nitty Gritty säljs som "en ”single-speed”-cykel med fokus på cyklisten och individens behov av att vara lite bättre, snyggare och snabbare än alla andra."

och där blir jag så jävla trött. i den där copyn läser jag inte om någon som vill ha en snygg, snabb cykel. jag läser om barnen som var utanför, lite skönt svenskt utanför, inte nog för att skjuta ihjäl folk, utan bara tillräckligt för att bli till livrädda vuxna, vuxna som lever med ett såpass starkt behov av att vara lite bättre, snyggare och snabbare än alla andra att de är beredda att bortse från den mycket praktiska möjligheten att bromsa sin cykel (single-speed-cyklar är direktdrivna och har därigenom ingen broms. alls.). Marc Jacobs måste börja göra cykelhjälmar snart, annars kommer Spy Bar få gå tillbaka till E-Type.

edit: Olle (han i högra kolumnen) upplyste mig om att jag blandat ihop single-speeds med fixies. single-speeds har bromsar, och därmed förlorar halva inlägget poängen. till dig som är sugen på en Okee kan jag dock bidra med ett tips: skippa Okee idag och spara ihop till en fixie istället, det är hippt i NY (dvs. bäst).

3

ibland, när jag isolerats tillräckligt länge från vanliga människor (t.ex. under mina studieår i Uppsala) får jag för mig att jag och mina vänner representerar genomsnittsmänniskan i Sverige. inte i ålder eller så, utan att våra värderingar och åsikter är gemensamma med den största delen av befolkningen. naturligtvis inte helt och fullt, men ändå, en känsla av att de flesta människor, åtmistone de i samma ålder, borde tycka ungefär likadant. jag är naturligtvis medveten om att Radio Rix fortfarande existerar, och att [valfri lördagsunderhållning] har en publik, men den blir liksom diffus och otydlig; även om jag kan tänka mig människor som gillar det så har jag svårt att tänka mig att det finns konkreta exempel på människor som faktiskt uppskattar dessa kulturyttringar.

det är rätt omvälvande när man upptäcker att man inte alls är så normal som man trott.

för ett par veckor sen fick jag (detta fastnade då som en draft som jag fortsatte idag), av min tremänning Andreas, en länk till vad jag man bara kan kalla för en "svenneblogg". jag fick ingen förklaring till varför jag borde kolla på länken, vilket man skulle kunna tänka sig behöva eftersom det var en helt normal blogg, skriven av Lelle, en kille som antagligen är så mycket normal som det går att bli. men just tack vare hans extrema normalitet så kunde jag snabbt identifiera vad som var poängen med länken. Lelle är så normal att det känns som en välskriven sitcom-figur; man sitter där och läser de sparsamma texterna där han beskriver sin vardag (uppblandat med lite fräckisar och bilder) och väntar bara på att man ska få ännu fler svensson-fördomar uppfyllda. vilket kanske låter elakt. men samtidigt är det något så otroligt charmigt och härligt roligt i den här nya 2000-talsmannen, som är känslig och grabbig och posetivt [sic] inställd till nya saker... jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att du ska förstå, så jag cut n' pastar in ett utdrag istället:

Godmorgon Sverige

Igår fredag åt vi en underbar middag; pepparbiff med potatisgratäng (faktiskt Findus färdiga - fryst?!) och bearnessås. Till det delade jag och Kattis en flaska rött från Chile. Castillo de Molina, Cabernet Sauvignon - Lontue Valley 2005 (står det på flaskan) Kollade upp det på systembolagets hemsida men hittade bara 2006:an. Men den är säkert lika god. Varunummer 85437. Kostar 87 kronor! Rekomenderar, den är riktigt, riktigt god! (speciellt till kött)

Sen gick vi på biopremiär Beck (Den svaga länken den får betyg 3 av 5 det var och den sista av alla Beck filmer nu är det slut filmat.(Synd tycker jag älskar Beck filmerna.

Lördag då är det match igen Mellan Gantofta-Nyhem från Halland kl 11.45 är det start ute på ett soligt Laröd IP.

Återkommer med fler rapporter från helgen.

/Lelle

En till punktlista:

Kattis!
Bearnaisesås!
Beck!

det känns nästan som att Lelle ironiserar över sin normalitet.

samtidigt är bloggandet i sig, och vinrekommendationen - komplett med systembolagets varunummer - tecken på att något är på väg att hända med mansrollen. det här är Lelle, han är supernormal, och han skriver dagbok på nätet. visst, det heter blogg, men ändå: Lelle skriver dagbok och bryr sig om vin.

ännu roligare blir det när hans 2000-talsmanskompisar kommenterar bloggen.

Vad är din påskfavorit?

Påskkäringar
Ägg
Påskliljor
Påskgodis
Påskris
Påskledighet
Påskmust
Påskpyssla

Skriv en kommentar

PS glömde påsksnapsen :-)

2007-apr-03 @ 08:30 Allmänt Permalink

Kommentarer
Postat av: Pata

Jag anser att det enda det inte luktar fruktkaka om är ledigheten.
2007-apr-03 @ 13:26

Postat av: Loffe C

Vad hände med påsksnapsen?
2007-apr-03 @ 13:34

"Pata" tycker att de flesta påskattribut listade är bögiga, men är okej med påskledighet. "Loffe C" (det är så härligt att det finns människor som heter Loffe) gillar sprit.

OK, det här är väldigt smal humor, men fortfarande... det är något väldigt underhållande i detta upprätthållande av den traditionella mansbilden, speciellt som det sker i en kontext som är rätt ...omanlig, om vi ska utgå från den hockeybockska, spartanska mansbilden.

men om jag blev lite förvånad över Lelles metro-dragningar så lyckades den här YouTube-videon rasera otroligt många fler fördomar jag dragit på mig. här har vi vad jag tror är en ~50-årig redneck som snackar om förrymda grisar, besök på Hooters och öldrickande, samtidigt som hela monologen skiner av en otroligt rörande kärlek och omtanke för hans son (även om montaget på slutet är liiite over-the-top):

TGI Friday

2007-04-21T20:36:00.000+02:00

17:03 - "förfest" med Andy, bag-in-box-slattar och Tetris Attack.

23:30 - i ett desperat försök att finansiera en flytt till Göteborg, Malmö eller vilken annan stad som helst utan lattemorsor sätter sig Gabbe och Mats framför pokermaskinerna på Kingstown.

01:16 - Gabbe och Oscar chillar till "Emaho" med Stockholms vitvaruförsäljar- och programmerarelit på Metro.

Grinding

2007-04-14T19:09:00.000+02:00

Dödsmetall mot våld i Göteborgs största galleria, Nordstan. Dagens ord: motsägelsefullt.

lunch.

2007-02-15T16:48:00.000+01:00

vi satt och åt lunch idag, jag och Tove. började prata om de fina pastaskruvarna som Andy lämnat kvar (perfekt tjocklek och tuggmotstånd, samtidigt som deras makaron-ursprung innebär att de är ihåliga och därmed kan absorbera sås), och att vi borde be vår ICA-butik ta in dem. vilket påminde mig om något Seinfeld-avsnitt, eller om det var CYE.... att vi ber dem ta in pastaskruvarna, och de köper in massor, kanske låter de till och med lasagnen stryka på foten, men ingen vill ha dem. ingen utom oss, som varje vecka plikttroget kommer in och köper två nya paket, vilket är bra mer än vi i ärlighetens namn gör av med.

sen satt vi och diskuterade tänkbar dialog och vem som skulle säga vad (It's a carousel of flavor! känns som Kramer) ett tag. en smula anakronistiskt är att det var igår kväll vi diskuterade om det är sunt att använda en TV-serie som varm filt, inspirationskälla, evig referenspunkt och mingelmaterial.

Julbot

2006-12-24T15:30:00.000+01:00

Do androids puke electronic ham?

vi firar jul. Josse ville att vi skulle göra mandelmassafigurer - just like old times - men jag var mer intresserad av att leta efter en bra ripp på The Band's grymma självbetitlade skiva (den The Band-CD från tidigt 90-tal jag har låter riktigt illa, så det borde ha kommit ut en bättre remaster). Tove sa åt mig att rycka upp mig, så OK, jag slutade vara gubbe ett tag (inte för att det är något fel med det) och gjorde en mandelmassarobot som kräks. det var roligt.

iLife

2006-12-18T09:48:00.000+01:00

hela hösten har jag gått runt i ett massivt moln av ickekreativitet. jag har jobbat, komit hem, ätit och kollat på TV-serier. ibland har jag tänkt att jag borde ta tag i mitt liv och försöka skriva någonting, vad som helst, bara för att sätta igång de långsamt sönderrostande delarna av min hjärna där jag tänker mig att kreativiteten bor (på skisser över hjärnan från 1800-talet kan man se att kreativitet ligger granne med gudfruktighet), men det har, i stort sett, aldrig blivit av.

varför? visst är höst, trötthet, mörker, allt det gamla vanliga, en orsak, men det största skälet är att jag gått och väntat på att köpa en Macbook.

för är det något man blir efter att ha skaffat en notebook så är det kreativ. det vet man ju hur det är med folk som har bärbara datorer: de sitter på ett kafé, har en fräsch tidning brevid sig och skriver för fullt. tänk dig själv: man kan sitta var som helst - och skriva!

så, i onsdags, kom den äntligen. jag har levt mitt portabla liv i snart en vecka, och jag har inte gjort något som kan benämnas kreativt (om man bortser från ett par minuter spenderade med Photo Booth). visst, jag är besviken. onekligen känns det som att Studio 60 och Sex and the City givit en falsk bild av vad det hör med att äga notebook innebär. men det är OK. i det här stadiet av en datorrelation så finns det så mycket att göra att man faktiskt inte har tid att vara kreativ. jag har haft fullt upp med att ladda ner användbara program, ställa in mailkonton och föra över dokument från min Windowsmaskin. men nu. nu börjar det.

en TV-seriepilot inom tre månader, en bok klar inom ett år, första tre episoderna av funny web shorts uppe inom två månader, livsförändrande site i januari, ett blogginlägg i veckan och tre patent innan 2007 är över.

det borde funka. åtminstone en av dem. en enkel. "minst ett blogginlägg i veckan" får det bli. ett intressant blogginlägg i veckan.

äh, ett i veckan.

övriga nyheter:

Asiatisk ladyboy inte man nog att ta guld (Aftonbladet)

Steve Ballmer konfronterades med genusneutral varelse - agerade värdigt (Google video)

nöje.

2006-11-01T21:39:00.000+01:00

Har läst Aftonbladets nöjessidor. Man skulle kalla nöjessidorna för ytligt skräp, och man skulle naturligtvis ha rätt, men faktum är att jag har lärt mig en hel del, och fått ompröva vad jag tidigare trodde var sant på grund av Aftonbladets nöjessrapportering.

Till exempel var jag helt säker på att Courtney Love tog LSD första gången när hon var fem. Men i samband med att hennes nya bok "Batshit crazy - and blonde" har Courtney outat sig, igen, men nu ändrat åldern till fyra år. När filmen väl görs handlar det antagligen om att hon fick i sig LSD via modersmjölken.

Kjell Bergqvist börjar kännas . Han börjar i mina ögon gå från att vara en skådespelare som är väldigt skicklig på att spela förvirrade alfahannar till att vara en (alltid mycket väl castad) förvirrad alfahanne. Tidigare i veckan lyckades han kläcka "schyssta lökar", den svenska motsvarigheten till "sugartits", till Carolina Gynning i Förkväll. Detta blåses naturligtvis upp till en slags sexchock i kvällstidningarna, en chock som han försöker dämpa genom att skriva ett öppet brev till Jan Scherman i vilket han förklarar att all skuld till i stort sett allt (men i synnerhet Kjells lök-komplimenterande, antar jag) ska läggas på TV-programmet Idol (och Jan Scherman, som är en "GUBBJÄVEL!"). dessutom bör TV4 betala skadestånd till Gynning, "för all den skit hon får utstå på grund av er dubbelmoral, ert hycklande och er girighet."

Vilken "skiten" är framgår inte riktigt, men det känns som att han menar något annat än hans egen kommentar.

Jag tycker att du ska ta och läsa hela brevet från Kjell Bergqvist till Jan Scherman, försöka hitta någon slags struktur, fundera på om Bergqvist vill förlöjliga, hångla med eller sjunga en vaggvisa för Gynning. När du är klar med det, blunda en stund och tänk dig Kjell Bergqvist mumla något om en judekonspiration.

skitgammalt inlägg som jag aldrig postade. det kanske finns skäl för det, men det får du ha överseende med.

performance!

2006-10-22T11:34:00.000+02:00

var och såg en performance-föreställning som hette "I Apologize" och var regisserad av Giséle Vienne med Tove och Danne igår. jag har aldrig tidigare sett ett riktigt performance, även om Olle B ibland bjudit på upplevelser som nog faller inom begreppsramen...

...(verket ovanför heter "In reverse" och är en kommentar till sexhandeln i Thailand, myten om den lycklige sexköparen och koppel som uppfostringsredskap), så jag var ganska förväntansfull innan.

vi var inne i salongen rätt tidigt, men ju fler ringningar som ljöd, desto fler kulturtanter kom in. det var ganska roligt att titta ut över ett litet kulturlandskap, med runt 80 procent Gudrun Sjödén-koftor, 10 procent gråhåriga makar och resten en slags 20 plus-smet som jag har svårt att generalisera över eftersom jag själv är en del av den.

föreställningen började, en kille i svart hoodie och svarta jeans gick runt och placerade ut kvinnliga trädockor i 12-åringsstorlek på scenen, hällde ut blod lite varstans, och jag försökte på alla möjliga sätt förstå vad som hände, hitta metaforerna, förstå den bakvända kronologin och se hur den rakade, tatuerade mannen personifierade hans mörka sida eller hur den absurt dansande tjejen representerade sexualiteten, en docka eller ett kärleksintresse. till slut gav jag upp, slutade analysera och började titta på föreställningen. tänkte på det som Harmony Korine sa om Gummo, att det egentligen bara var ett gäng scener han ville göra utan att de egentligen hängde ihop. det hjälpte. om jag inte nödvändigtvis försökte hitta en logik och ett samband, utan såg vad som hände och uppskattade det för att det var vackert eller obehagligt eller konstigt, utan att behöva placera det i en kontext, så var det bra och berörande. eller berörande och därför bra, det kan bli en lång diskussion om det där.

visst, det fanns riktiga performance moments, där jag bara satt och tänkte att den här scenen lika gärna skulle kunna vara ur Family Guy, strax efter att Peter sagt "like the time i tried expressing myself artistically" (till exempel när den piercade kuken dök upp), men de var inte så många. två kanske.

vi gick ut från Dansens hus, jag kände mig rätt omskakad i huvudet, Danne sa att om man kallade det "intressant" så var man en idiot, vi pratade om föreställningen i 30 sekunder till, och sen kallade jag den intressant.

jag letade efter en bild från föreställningen att lägga upp, men jag hittade ingen, så istället letade jag reda på en Realdoll-bild (Realdolls är högteknologiska knulldockor, kvinnliga och manliga, med priser från 6500 dollar - wikipedia berättar mer). med gårdagens föreställning i bakhuvudet så känns den helt logisk. Realdolls transcenderar konst och verklighet, de är väldesignade bruksföremål eller provocerande konstverk, uttrycket av sexualiteten som maktutövande eller av ensamhetens desperation, ett av marknadsekonomins mest bisarra resultat eller en bitter samhällskommentar, de är med i Howard Sterns radioshow och i seriösa fotoböcker samtidigt. The fuckability of the doll is in the eye of the beholder, som man säger.

och jävlar vad jag kommer att få hits nu.

kom och plocka!

2006-10-11T00:26:00.000+02:00

nästa Lupe Fiasco-video borde utgöras av ihopklippta YuoTube-videor av folk som mimar till låten. jag vill ha 10K för idén, och det tycker jag ni kan betala (jo, jag känner till R.E.M.'s Crush with en eyeliner, men det här är nyare och därför bättre). cross-promotion så det stinker pengar om det.

...och Apple, jag har inte glömt bort er, fakturan för idén om den låsbara volymbegränsingen på iPods kommer snart.

film och psykologistuderande 12-åringar.

2006-08-27T13:22:00.000+02:00

igår var jag och (för nytillkomna) min flickvän Tove och såg på Thank You for Smoking. den var bra, men vetskapen om att den är regisserad och skriven av (iofs. adapterad till film och inte från grunden) en 27-årig man (kille?) gjorde mig rätt stressad. tacka vet jag 90-talet! då kunde man göra ingenting och vara tacksamt ovetande om att de jämnåriga författarna, musikerna och filmarna satt och förberedde sin världserövring på små svettiga rum med blå eller rosa väggar. nu har de AC och väggar med fräscht, synligt tegel, och jag borde ta mig i kragen.

men, om filmen. den var bra. Aaron Eckhart har huvudrollen som en tobakslobbyist och han än perfekt. första gången man ser honom, en mänsklig Kendocka med precis samma grop i hakan, så vet man att han är helt oförstörbar, att han alltid har rätt och att han alltid kommer påpeka att du har fel...

och nu gjorde jag en bildsökning för att kolla om Ken verkligen har en grop i hakan, han borde ju naturligtvis ha det, men empiri är ju kejserligt så jag kollade. och hittade den här bilden. hoppsan. jag var under den, såhär i retrospekt, naiva uppfattningen att Ken sett likadan ut i alla tider (med vissa kostymbyten), men så visar det sig att Ken läst King sen 70-talet*!

*vilket är en anakronism som ursäktas eftersom plastdockor inte kan läsa in the first place.

tja, han spelar det perfekta svinet, helt enkelt. och gör det bra. dessutom lyckas filmen få mig att respektera honom. inte för den lögnare och manupilatör han är, utan för att han älskar utmaningen i att manupilera och ljuga så bra som möjligt (utan att någonsin ljuga). ibland kanske filmen förlitar sig lite väl på simpla poänger, ett enkelt skämt i manus som tar plats istället för rollfigurerna som skulle kunna vara roligare på egen hand, men ofast är Thank you... bra.

förutom när vi får det klassiska, och enligt resten av biopubliken fantastiskt roliga, kanske höjdpunkten i filmen-skämtet om barnet som pratar som en psykologstuderande 22-åring. jag hatar barn som är lillgamla på film. det blir buskis och så absurt att man plötsligt inser att man tittar på en film där skådespelarna bara säger vad någon annan skrivit åt dem. de här lillgamla barnen finns i olika varianter, bland annat har vi

Michelle
(här äldre, kokainberoende och celldelad)
i Huset Fullt,

och

Haley Joel Osment
(här äldre och kokainberoende, men utan mutationer)
- i alla hans roller innan 2004.
det finns naturligtvis mängder fler. ibland så är barnen tonåringar - man skulle egentligen skulle kunna klassa hela Dawson's Creek som en "titta vad roligt det blir när barn pratar som 50-åriga äktenskapsrådgivare!"-serie istället för att kalla det en dramaserie. hur det än görs är det alltid realismhämmande, onaturligt och egentligen precis lika sorgligt som den där affischen av en apa som borstar tänderna sittandes på en toalett, den som du bläddrade förbi i jakt på Metallica-planscher i ett köpcentrum utanför en småstad 1991.

nästa gång: varför det inte är roligt med roliga repliker, om de roliga replikerna består av tjugo ord som ska yttras på 2 sekunder. Gilmore Girls ligger illa till. Arrested Development? Knappast - Michael lider av temporär logorré, det är bara det att scenen där det förklaras ströks ur piloten.

besvikelse. (Origami/UMPC)

2006-03-09T20:05:00.000+01:00

jaha, det blev inte så roligt som man tänkt sig.

första felet är att det inte är en ren MS-produkt. istället bygger olika tillverkare ihop sina UMPC's lite efter tycke och smak. jag tycker inte om det. jag gillar att bygga ihop min hemdator, visst, men när det blir bärbart kan jag skippa prestandpressande och konfigurerbarhet för stabilitet och något som verkligen sitter ihop. jag gillar inte tanken på att det finns olika UMPC's med olika maskinvaror i, med olika funktioner, med olika drivers, med olika fel. när det kommer till bärbara maskiner så gillar jag Applemodellen: "vi väljer delarna. vi plockar ihop den. vi skriver OS:et. " det eliminerar chansen för strul. jag hade gillat en MS Origami med ett hårdoptimerat Vista Origami. skär ner på lite funktionalitet, skär ner på strömkonsumtionen och se till att den klarar 10h+. istället kör den vanliga XP och slut på batteriet fortare än du hinner säga "två filmer".*

för det är väl det värsta; den där framtidsmaskinen jag drömde om visade sig fungera ungefär så rolig som man kan vänta sig 2006. 3 timmars batteritid. jaha.

nå, iPod var inte heller så fantastisk när den kom.

men den såg i alla fall bra ut.

Origami/UltraMobilePC ser inte bra ut. de första modellerna kommer från Samsung och ett par andra PC-afiniciados. och det märks att de inspirerats av PC-designens spännande utveckling. svart är tydligen det nya vitt (jag måste ha rört ihop det). den här sidan sammanfattar snabbt och löjeväckande hur otroligt trötta designers som jobbar på det här med UMPC. svart! silver! plastiga knappar! LED! (svart och silver är så 1990, LED är så 1970).

på frågan vad de ville kommunicera med designen svarade samtliga VD:ar på en presskonferens unisont "we all want to communicate. communication is what the UMPC is all about. therefore we wanted the design to communicate our unique personalities and views on life: that we're straight men in our late forties who subscribe to the Swedish magazine "Slitz", wear bad suits, enjoy the odd prostitute and have no taste other than "expensive". we're told we really hit the spot."

ibland roas jag av att ett storföretag som Apple lyckas hålla sin image av att vara underdogs och rebeller vid liv. tittar man på vilka de tävlar med så inser man att de inte behöver jobba särskilt hårt.

just nu är Origami lite för mycket PC, både i strömkonsumtion och design. och jag är ändå rätt glad att den inte blev så där underbar. jag har inte råd att kommunicera hur mycket jag gillar att vara 40 och utan smak för priser runt 800$. jag ger det 1-2 år så kan det nog bli intressant igen. eller när Apple släpper sin, helt enkelt.

* iofs. finns det många födelar med att den gör XP och inget mini-OS, iom. att man kan köra vad man vill på den...

teknik och politik.

2006-02-28T18:32:00.000+01:00

jag har inte gillat Microsoft särskilt mycket på ett bra tag. det är liksom det som gäller när man hyser ett rätt stort teknikintresse och läser nya hemskheter om DRM och Palladium ett par gånger i veckan. det där vände dock rätt hårt när jag igår upptäckte Microsofts Origami (film här, text och bilder på Engadget här). Origami verkar vara den apparat jag drömt om sen 2001 ungefär, fast liksom trivsamt uppdaterad efter vad dagens teknik kan erbjuda. Origami är, kort sagt, en Tablet PC med tangentbord, GPS (och WLAN, men det är väl standard nowadays). eller en stor PDA. eller något som Apple borde varit först med. Origami lyckas nämligen, på ett sätt som annars är förbehållet Apple, skapa den där känslan av att bara jag hade x så skulle mitt liv vara så skulle mitt liv vara så underbart och se ut som en reklamfilm.

jag kan redan tänka mig hur jag sitter på ett café i Barcelona och skriver otroligt insiktsfulla (och välbetalda) krönikor på min Origami för att sedan sätta mig på en Vespa och åka iväg in i solnedgången. med Origami kan jag dåsa på en tänkt balkong där solen alltid skiner, dricka en Vodka Sunrise, slösurfa och lyssna på väldigt, väldigt bra musik. med en Origami kan jag kolla på en livestreamad VM-final i fotboll som Sverige vinner.

okej, det kanske inte blir riktigt så, men Origami är, som sagt, precis vad jag vill ha. med en sån tar man bort alla krav på mobiltelefonen av att vara webläsare och videospelare, och kan istället låta den göra vad den är byggd för, dvs. att vara kamera och mp3-spelare. och att den kommer med tangentbord är pricken över i:et och samtidigt livsnödvändigt. en microlaptop som - förhoppningsvis, annars är den körd - kostar hälften av en riktig laptop, har all nödvändig funktionalitet och lämnar storleken, tyngden, elkonsumtionen och processorkraften åt den stationära. perfekt.

vi kommer att bli så lyckliga.

nej, jag är inte sponsrad: det finns en hel del om: batteritid! pris! operativsystem! prestanda (dvs. att den är responsiv, inte att den fixar Doom 3)!

och förresten...

du vet hur politiker egentligen är maktgalningar som ljuger så mycket de kan för att få opinionen på sin sida? med det i bakhuvudet är det ganska intressant att deschiffrera varför Reinfeldt väljer att polisanmäla förtalsmailen från socialdemokraterna. eller inte... det är väl så enkelt som att han gör det för att antyda att han misstänker en enorm sossekonspiration mot honom. well, Fredrik, jag tror att det finns en sån. jag misstänker också att de flesta socialdemokrater inte vill att du ska få makten. sen är frågan om han vinner många sympatipoäng på att springa till polisen för att någon har skrivit att han smygfilmat illegalt invandrad svart arbetskaft som lägger golv hemma hos honom, editerat ihop det till en softcorefilm och sedan sålt det på internet (hittar tyvärr ingen länk till mailet). nej, S vinner istället mina sympatier då det visar sig att den som författat breven ifråga inte är någon SSU-praktikant gone haywire utan en en partianställd som jobbat för S sen 1999: jag tycker faktiskt att det är lite charmigt att någon kastar masken och verkligen definierar vad politk handlar om. större, bättre lögner åt folket!

att denna "affär" sedan fått sån uppmärksamhet att en karikatyrteckning där Reinfeldt "liknas vid ett djur" också dras upp gör i parallell med Muhammedteckningarna att allting blir så underbart bisarrt... Reinfeldt lyckas på något vis surfa på antikarikatyrvågen och får känna sig kränkt och upprörd och S-aporna måste respektfullt be om ursäkt och det är bara löjligt, löjligt, löjligt. okej för att ett foto på Reinfeldt med texten "Pedofil" under är lite över gränsen, men så är det med humor, ibland går man lite för långt.

(trasig) lista. på skivor. som kom 2005.

2005-12-20T21:02:00.002+01:00

årsbästalistor är roliga att läsa och ger (i alla fall för mig, i alla fall i år¨) upphov till trevligt socialt postitionsbekräftande genom små "fel-låt-vann"-debatter. men nej, det är ett alldeles för stort och tungt åtagande att göra en årsbästalista. det blir så lätt vetenskapliga pretentioner över dem, och även om jag gillar det ena så har jag svårt för det andra, så det skippar jag. istället tänkte jag ta en walk down memory lane och kort diskutera skivor jag lyssnat på en del med hjälp av gamla goda iTunes, en smart playlist inställd på "år - är - 2005" och mina näst mest älskade hörlurar. för att göra det enkelt (för mig) så sorteras allt alfabetiskt och inte enligt preferens. för att göra det roligt (för dig) så länkar jag artistnamnen till recensioner på Pitchfork.

...and you will know us by the trail of dead - Worlds Apart

jag gillar tydligen pretentiös musik, för skivan har fått två 5:or (Worlds Apart och Let it Dive). lyssnade på den väldigt mycket i somras och var nästan på väg att gå och se Soundgarden 2 (jag kommer faktiskt inte på vad de heter, jo, Audioslave) bara för att få se Trail of dead. det kan debatteras huruvida den öppnande domedagskören är speciellt 2005, man kan ifrågasätta hur coolt det är att ropa "fuck you, man" till en barnkör (Worlds Apart), och man kan diskutera hur pass djuplodande analysen av Irakkriget är, men jag kommer alltid att tappa intresset och höja volymen när refrängen kommer. dessutom har man gjort en av Oasis bästa låtar med Let it Dive. De där jävla grymma trummorna (och det öppnande Woho!:et) träffar mig mitt i bredbent-rock-hjärtat.

50 cent - The Massacre

Get rich or Die Tryin' var helt jävla grym. jag minns en efterfest där vi lyssnade igenom hela skivan, räknade skotten i Many Men (Wish Death) och hade djuplodande diskussioner om huruvida Fiddy var schysst eller inte. The Massacre då? The Massacre känns som en bra sammanfattning på why hip-hop sucks in '05.

Animal Collective - Feels

jag har lyssnat en hel del på Feels. den är helt galen, väldigt vacker, ibland tråkig och den fick mig att tänka att "det här är framtidens musik". jag har aldrig tidigare tänkt det (tack och lov), men det här låter faktiskt som framtidens musik. det är organiskt och elektriskt som tar en promenad på en sommaräng, smetar in sig med målarfärg och dansar och skrattar och kryper på knä och tittar på insekter och långsamt flyter ner längs en å och berättar för varandra vad molnen ovanför ser ut som. det är melodier ibland och det är ljudnoveller ibland. det är otroligt vackert, som Loch Raven, och det är popeufori blandat med psykedelia och mer eufori ibland, som i Grass. det är hälften av alla klyschor om musik du har hört, fast på riktigt, och på en enda skiva. och sen är det Banshee Beat, som är ett soundtrack till åtta och en halv minut så perfekta att jag inte kunnat ge rättvisa åt dem än.

Antony and the Johnsons - I am a Bird Now

det är.... fint? jag såg Antony i början av november med Tove. jag hade en kass måndag och tyckte spelningen var OK. killen brevid Tove satt och storgrät, själv kände jag mig lite utanför och oengagerad. förutom i Cripple and the Starfish. då rös jag i hela kroppen. och det är väl en bra sak? rätt många sega låtar på skivan, när man tänker efter, och Cripple är ju från förra...

Architecture in Helsinki - I Case We Die

har jag skrivit om tidigare. och det kanske var årets skiva? nu har jag ju tröttnat lite förstås. men riktigt, riktigt bra.

Boards of Canada - Campfire Headphase

jag har inte lyssnat på den här skivan nästan alls. min höst har varit väldigt rörig och jobbig, och då passar inte riktigt Boards of Canada. eller så är den sämre än Music Has the Right to Children och Geogaddi, jag vet faktiskt inte.

Death Cab for Cutie - Plans

hm. det jag minns mest av den här skivan är att jag fick hem en fulripp på 192 kb/s som måste ha varit rippad från en 64 kb/s-stream, och att alla hade den. och att What Sarah Said lät jävligt fin. men sen vet jag inte... jag har aldrig använt uttrycket förut, men det är nog dags nu... Fadd Smak!

det är faktiskt för mesigt för mig. med titeln Soul meets body har man redan förlorat den låten. "Gay meets Ness" liksom. och det känns lite väl... äh, det är svårt att förklara, men den här smetiga romantiseringen av allt, iBooksvingande collegestudenter på Greyhoundbussar som är så kära och kanske äter lite för mycket E någon gång men inte fan kräks de... nej, det är Fadd Smak!

Doktor Kosmos - Ett Enkelt Svar

Natalia Kazmierska sågade skivan i en recension som använde sig av termen "blåbärsbajs" (vilket osökt får mig att tänka på bakfylla). jag höll på Uje.

...sen började vi flytta, och sen blev det februari, och nu känns det inte så hett med en 2005-lista längre. samtidigt känns det trist att slänga bort 2 timmars slit vid datorn. så listan slutar här. eller snart; The New Pornographers, Vitalic, Wolf Parade var också väldigt bra.

podcast.

2005-12-14T12:15:00.000+01:00

jag är mycket medveten om att jag är sent ute. jag har redan läst om Ricky Gervais' och Stephen Merchants podcast på Guardian i typ tre bloggar och två tidningar, men jag känner ändå att jag måste tipsa om den - eller åtminstone dagens avsnitt (podpisode?). Det var nämligen så roligt att jag var tvungen att stänga av det.

Att det var kul kanske inte verkar så konstigt, men har man lyssnat på tidigare "The Raunchy Ricky & Spectacular Stephen show" (vilket den inte alls heter) på XFM eller premiäravsnittet av Guardian-podcasten så har man vant sig vid att bli besviken. Det är väl kul, men inte alls Extras-kul. Inte i närheten av The Office-kul. Det är mest Ricky & Stephen som sitter och hånar Karl Pilkington, en 30+ bloke som har drag av demens och idioti för att han har drag av demens och idioti. det är sådär; ibland känns det nästan som att man lyssnar på något slags radioteateruppsättning av Revenge of the nerds. och det känns trist, för man gillar ju verkligen Ricky (ännu ett av skälen att gilla Ricky är att hans karriär kom igång efter att han fyllt 40 - det ger hopp. Wikipedia kan berätta ännu mer).

Nå, dagens avsnitt (eller åtminstone de fem minuter som jag hann lyssna på innan jag var böt till musik på poden, eftersom det mest är sociala avfällingar som sitter och skrattar högt för sig själva på tunnelbanan) var riktigt roligt, nästan skrivet roligt. De diskuterade nämligen en artikel om The Cambodian midget-fighting league vs. an african lion, och som alla allmänbildade människor som vet så är dvärghumor den bästa humorn. Bisarr politiska korrekthet är också med och kämpar i toppen:

(28 dvärgar döda, 14 allvarligt skadade. )

Ricky: But the lion wasn't hurt?
Stephen: It would seem that the lion was OK.
Ricky: Good. Because the lion had no choice in this.

...och om du oroar dig för dvärgarna kan jag trösta dig med att allt var fejk.

reklam

2005-12-09T12:32:00.000+01:00

Läste på Resumé att Coca-Cola ska lansera en ny slogan: "Welcome to the Coke side of life". get it? jag tycker att det verkar som ett fint initiativ egentligen... jag menar, efter ett antal år av att ligga i topp fem för företag som vänstergymnasister bojkottar (tillsammans med McDonald's, Microsoft, Shell och J. Lindeberg) så verkar det som ett fint strategiskt drag att sprida lite goodwill i form av ett antidrogbudskap. de behöver inte ens bekosta egna filmer utan kan bara köpa loss material ur Spun (vilken iofs. mest har ett anti-Jonas Åkerlund-budskap) och Requiem for a Dream.

...om vi ska vara allvarliga så kräks jag alltid litegrann när jag tänker på hur jävla många miljoner som kastas på vidriga kostymer på äckliga reklamfirmor (där jag gärna skulle jobba) när Coca-Cola ska profilera sina produkter mot en ung, efterbliven publik. jag skulle så hemskt, hemskt gärna se samtalen runt pitchen för Fantakampanjen "stay bamboocha". jag skulle se "Pitching Bamboocha" på bio! Bengt Ohlsson skrev en krönika om vidrigheten i "In Sweden sleeping with the best is easy" (reklam på Arlanda för Radisson hotell/fräscha svenska horor - och där höll jag mig ifrån en fyndig länkning), och även jag håller med om att den reklamidéen känns tagen rakt ur ett skönt svettigt efter-sex-med-minderåriga-på Pattaya-ölsnack så blev jag mest irriterad för att "Stay bamboocha" inte nämndes i något slags "fast Radisson/fräscha svenska horor-kampanjen har ju ändå ingen chans mot..."-sammanhang.

Stay bamboocha-kampanjen lyckas sammanfatta allt som är fel med reklam. Och de använder inte ens sex.

edit: stavfel. det blir lite hetsigt när man skriver på lunchen...

film.

2005-12-08T12:23:00.000+01:00

lyssnade på Lantz i P3, där Pontus Enhörning och en Cecilia B Jonson intervjuade en frälst Liam Norberg som är ute ur fängelset och promotar Sökarna 2, nej, Blodsbröder. Cecilia skrattade åt alla Pontus' skämt, hälften av vad Liam Norberg sa och mest åt ett eget skämt om att Liam förtjänat sina 6 år i fängelse på grund av sin vidriga page. visst, det var väl kul, men jag vet inte om jag skulle dra ett skämt som hånar den ex-fängelsekund som sitter brevid mig. när hon dessutom började skratta efter att Pontus frågat hur det kändes att vara frälst började jag misstänka att hon inte var där som en skarpsynt bisittare utan som en kvinnlig motsvarighet till David Brent (dvs. Maggie Jacobs i Extras). Liam var höll sig dock väldigt blid och var överlag en grym posterboy för dethär med att finna gud i fängelset.

efter att ha hört intervjun tog jag och läste Strages sågning av Blodsbröder (som nämndes i intervjun - återigen var Liam blid, t.om. ganska ärlig angående filmens kvaliteter, vilket verkar vara vara en vanlig dygd bland svenska skådisar som är med i svenska dyngfilmer - har för mig att någon eufemerade runt Medicinmannen värdelöshet tidigare i år) och efter lite klickande på DN fick jag veta att Magnus Härenstam ska sluta på Jeopardy för att ersättas av Adam "marsipangrodan" Alsing. Härenstam har dock mycket på G, fick man veta, bland annat har han en roll i Göta Kanal 2.

japp.

det var då jag kände att det här blir nog ett inlägg ändå. för liksom, nej, det är fan svårt att hitta ord... men varför? finns det inget bättre att filma än ett manus som heter Göta Kanal 2? vem behöver Göta Kanal 2? vilket intresse har SF av att förse sveriges 40- och 50-talister med smörja? räckte det inte med Hälsoresan? och isåfall - kan de inte bara köpa boxen (vilken f.ö. måste vara årets ironiska julklapp)?

skönt världsfrånvända klädimperium

2005-09-20T14:43:00.000+02:00

eftersom det kommit ut att Kate Moss snortat kokain, så har H&M bestämt sig för att inte använda henne i en kommande annonskampanj hon tidigare skulle fronta. DN vet mer. detta är fan det sjukaste... hon är/var/blir snart gift (det är en jävla röra och eftersom jag ändå vet hur det slutar så är det inte så intressant att se var i filmen man är just nu) med Pete Doherty, är över 30 och smal, har snackat öppet om sitt drogbruk tidigare (ledsen, men jag orkar inte googla upp något om det) och *ding-ding-ding* är modell! att förvånas över att hon snortat havets läckerheter (en helt missvisande eufemism, men det låter bra mycket roligare än "näsgodis") är som att uppröras över att H&M har blöjor på personaltoaletterna i Asien (...och så en knackig allusion till ett ämne som säkert dog ut någon gång innan 2002 - jag borde skriva oftare).

äh, du förstår vad jag menar. hoppas att H&M nu kommer att drogtesta alla sina modeller innan fotograferingar och modevisningar, för att vara konsekventa och kunna garantera total drogfrihet.

skönt världsfrånvände amerikan

2005-07-29T14:51:00.000+02:00

ledsen för den på något vis förutsägbara titeln, "advokat som ljuger allt vad han har för att tjäna mycket pengar" är väl egntligen mer korrekt, men jag jobbar med upplagor här. det handlar om en mod till Sims 2 som gör att alla karaktärer i spelet blir nakna, inklusive barn, och advokaten som påstår att detta förvandlar Sims 2 från ett familjespel till en pedofilsimulator. tidigare har det varit bråk om Hot Coffee-modden till Grand Theft Auto: San Andreas som låser upp ett inbyggt men "bortklippt" knullspel, och där har väl den moraliska majoriteten lite mer rätt i sak, eftersom Rockstar faktiskt byggt in knullandet från början. i sak, men sen är det naturligtvis det här problemet med att folk blir upprörda först när man börjar knulla i ett spel, medan det är lugnt så länge man bara går runt och skjuter sönder folk.

med nyfikenheten som en av mina laster har jag naturligtvis kört Hot Coffee-modden, vilken är rätt ofarlig. det är ganska kantiga polygonfigurer som rör sig i sexliknande ställningar utan att blotta så mycket som en bröstvårta. dock är positionerna ganska komplicerade (jag tror att en kan kallas "pile driver", men jag är inte säker (en googling senare - jo), och det kanske är det som är det egentliga problemet? en Vanilla Frappucino-mod, där positionerna består av mer kristna (där "kristna" naturligtvis betyder "den totala perversion av kristendom som nu utövas/tillbes/utnyttjas i USAs religiösa höger") positioner som "missionären, under täcket" och "inget sex alls, under täcket" kanske hade varit mer bekanta och därför OK.

men, för att gå tillbaka till pedofili-simulatorn; vilka otroligt referensironiroliga citat som advokat Jack Thompson bjuder på:

"[...]In other words, the game was released to the public by the manufacturer knowing that the full frontal nudity was resident on the game and would be accessed by use of a simple code widely provided on the Internet. Much to the delight, one can be sure, of paedophiles around the globe who can rehearse, in virtual reality, for their abuse."

full frontal nudity - resident! evil! delight! virtual reality! abuse! of the legal system! [vissa tillägg från min sida]

om Jack Thompson verkligen tror på sig själv så tror jag att han skulle göra sig otroligt bra i ett avsnitt av High Chaparall.

medieteori

2005-07-27T14:10:00.000+02:00

jag vet inte riktigt vad som har hänt (men jag tänker diskutera det ett tag), men något är det som har hänt. jag har nämligen slutat titta på film. eller, det är inte riktigt sant; jag tittar fortfarande på film, men jag slutar oftast runt halvtimmesstrecket. jag orkar helt enkelt inte kolla längre. ser jag klart en film så kollar jag åtminstone tre gånger hur lång tid det är kvar - och oftast inte för att jag undrar om de ska hinna reda upp allt innan filmen är slut, utan för att jag vill veta hur lång tid det är kvar tills jag kan göra något annat. TV-serier klarar jag av utan problem, jag kan t.o.m. bränna av 2-3 timmar av samma serie på ett bräde, men att kolla på en film känns som ett för stort åtagande.

but why?

allt beror på den jävla on-demand-värld vi lever i.

jag kan slanga hem vilken film, vilket spel, vilken skiva som helst och köra igång dem på en kvart. med denna enorma valfrihet kommer också, såklart, det förbannade ansvaret. tack och lov har man här ansvaret enbart inför sig själv, men det räcker ändå bra för att skapa ångest. om jag kan kolla på all världens filmer, varför ska jag då låsa mig vid den här? det har ju gått 20 minuter och jag är nästan säker på att 20 minuter med Batman Begins skulle kunna vara bättre! jag kanske skulle se om den kommit som DVD-rip än? och kolla mailen! och när jag ändå sitter vid tangentbordet så kan jag ju ändå svara på ICQ-messen som kommit...

här tappar jag visst spåret, men det skulle du också göra. det är inte bara det att man egentligen aldrig lämnar videoaffären efter att man laddat ner (stulit) sin film, och sålunda bara kan byta film i oändlighet om man tröttnar (eller om man är flera, börja om den socialt slitsamma processen att tillsammans enas om nästa film), dessutom så ser man på filmen med samma verktyg som man också arbetar, spelar och kommunicerar med. det ligger många femkronor på rälsen.

lägg dessutom till att du varken behövt anstränga dig eller betala för filmen. det finns ingen "vi har fan gått två kilometer och lagt femtio spänn på det här så nu jävlar följer vi 3000 miles to Graceland till botten"-känsla: man är alltid fri att stänga av (även om stoicism tagit mig igenom en hel del filmer jag laddat ner) utan att känna att investeringar i tid/pengar försvinner.

att TV-serier vinner över filmer beror naturligtvis till stor del på att de är kortare, men detta är långt från det enda skälet. som tittare vet man ungefär vad man ska få, redan innan man tittar på nästa episod. man känner karaktärerna, tempot, tematiken, etc. därför har jag börjat på andra varvet av Arrested Developments säsong ett, när jag inte ens vågat mig på Cecil B Demented. denna trygghetstanke återkommer också när jag, vid de få tillfällen det sker, ska välja film att titta på. i 8 fall av 10 så ser jag hellre en blek, medioker Den där Mary-klon, där jag kan förutse och invänta alla dramatiska kurvor, än Stalker, som är rysk och därför per definition knepig. och i 8 fall av 10 så tycker jag att filmen är rätt OK med tanke på sin genre och har haft det tråkigt i 90-98 minuter. everything-on-demand har gjort mig till ett ADHD-barn med stort trygghetsbehov.

det om film vs TV.

när det gäller musik så kan man enkelt säga så här:

hiphop är den nya rock 'n rollen.
båda är/var representanter för en farlig subkultur.
genom att lyssna på och klä dig efter musiken tar du attribut från den farliga (och därför åtråvärda) kulturen.
undrar vem som skulle vinna en fight to the death, Fiddy eller en ung Iggy?
Paul Simenon åt affischklister gjort av vatten och mjöl när han var blev hungrig.
rika som stjäl de fattigas attribut är vidriga.
Master P är antagligen republikan.
jag är jävligt medelklass.
skivbolagen har konstant så jävla fel.
jag tänker inte betala 90 kronor för en skiva jag laddar ner utan fodral, booklet, extramaterial och i ett hårdkomprimerat lossyformat.
bleep.com säljer FLACar och är sålunda på helt rätt spår.
eftersom man kan ladda hem skivor gratis och enkelt spela upp dem (i spellistor, t.o.m) utan att gå igenom en lång process (kortad redan då man gick över från LP till CD) så tappar man den emotionella kontakten med Skivan/Artisten, vilket skulle kunna ge upphov till en hitvärld där allt som inte är singelvärdigt försvinner. eftersom jag har ett större intresse av den musik jag lyssnar på än att få se så mycket hud som möjligt i de tillhörande videorna, och de artister jag lyssnar på oftast gör bra skivor, kommer inte jag att dra utvecklingen åt det hållet. jag tror att musiklyssnande - som intresse, och inte som ett sätt att klara sig från att bli en social paria - kommer att finnas kvar och därmed bevara artister och skivor.

...slutligen lite mervärde i form av ett indietest (i xls-format, så du behöver Excel. Openoffice kanske också funkar?). skriv i artistnamnen under skivomslagen och skippa åäö!? och "the". jag fick 37, och är därmed novis-indie. vilket är OK. jag har tagit bort alla indie-taggar i iTunes. jag är post-indie.

lösryckta

2005-07-17T19:44:00.000+02:00

jojo, lång tid. sorry. en gång försökte jag skriva ett inlägg, hade massor att säga, men bloggersiten var nere. jag reloadade, provade i IE och allt! ...men eftersom jag hade inspirerats av aftonbladet.se så hade det antagligen blivit något otroligt förutsägbart om att medierna är skit och förgiftar oss med lögner om lycka i prylar och kött...

nå. jag vaknade just efter att sovit från 18 till 19:30. konstig tid att sova på, men jag har något slags virus som min kropp jobbar med. nå, jag vaknade och var väldigt seg - säkert virusrelaterat, det med - men gick upp direkt från sängen ändå och började att hänga in mina kläder i garderoben (jag har inte bara virus, utan tvättdag också) vilket, efter att jag drömt en halvkonstig dröm, kändes väldigt konstigt och annorlunda. har du inte sett Waking Life så kan jag inte stenhårt rekommendera den, men den är ganska cool... Richard Linklater (som också gjort fantastiska Before Sunrise/Before Sunset) har gjort den, en ganska konstig film som är en dröm där varenda filmruta först är filmad och sedan övermålad. och i den pratar de om medvetna drömmar, det riktiga svenska ordet hittar jag inte just nu, vilket påminde mig om att jag läst en del om det... och hursomhelst, jag står och hänger in mina kläder i garderoben och det är nästan så att jag måste prova att tända och släcka hallampan för att se om jag drömmer eller inte, för trots att vad jag gör är så otroligt vardagligt så känns det helt surrealistiskt.

läste i Popbitch för någon vecka sen att

"Paul Winchell, the voice of Tigger in the Disney
movies and John Fiedler, who was the voice of
Piglet, both died last week."

och jag började direkt tänka på en risig deckare. det börjar som en lustig slump, med två Nalle Puh-röster som dör samma vecka, men en hängiven kriminalare vägrar släppa slumpen och upptäcker att de visste för mycket och nu... äh.

så tänkte jag rekommendera en skiva också. skivan jag tänkte rekommendera heter "In Case We Die" och är gjord av en grupp som heter Architecture in Helsinki och kommer från Australien. den är också en av årets bästa skirvor. min syster sa något om att de var för bra för att komma från Finland, vilket antagligen är sant, trist och fördomsfullt men ändå okej eftersom vi är andra generationens invandrare. från Finland. (jag tror inte att jag får säga att Magnus Uggla är för bra för att komma från Polen, men det kan ha mer att göra med att argumentet är fullt av uppenbara logiska luckor än fördomsfullhet. jag skulle lika gärna kunna säga att Magnus Uggla är för bra för att komma från Jamaica. eller? Magnus Uggla kanske är precis så bra att han skulle kunna komma från Polen.) nå, IT'S 5! ropar de i en låt och trots att jag inte förstått vad de menar så ropar jag med ändå, och jag är säker på att det är ett tecken på att det är en otroligt bra låt. "Maybe You Can Owe Me" börjar med en hihat, sen ett piano, så går det ett tag och sen kommer en sån där refräng som är så bra att man måste lyssna på den en gång till innan man springer ner till taxin, och som man sen inte kan slita sig ifrån förrän folk börjar ringa efter en eftersom taxametern börjat ticka för länge sen. dessutom innehåller den en rad som jag förstår precis;

there's no way that i'll sleep when you're near me.

Architecture in Helsinki låter lite som Fiery Furnaces, fast med popmelodier. hur bra som helst.

det regnade hårt igår.

14 bra extensions till Firefox

2005-05-25T13:00:00.000+02:00

det var ett tag sen, och jag är rädd att det kommer att fortsätta så, men räkna med ungefär 10 dagar mellan uppdateringarna. jag är en mycket, mycket upptagen man.

nej, det är jag inte. idioter och mediokriter stjäl mina jobb.

nå, idag tänkte jag ge tillbaka till världen lite ökad browsingglädje (jag tänker inte använda mig av ordet "surfa", och det tycker jag inte att du ska heller) som tack för allt den erbjudit mej. som du säkert känner till har Firefox ett slags light-plugin-system med små extensions (tillägg på svenska) som ytterligare förbättrar programmet. efter att ha använt Firefox (FF hädanefter) ett bra tag har jag till slut samlat på mig 14 av dessa tillägg som jag uppskattar så mycket att jag kanske inte skulle kalla dem omistliga, men i alla fall väldigt händiga. ja, "väldigt händiga" får det bli. för att browsa bland alla extensions så går du hit (jag orkar inte hyperlänka alla, men söker du bara efter dem här (och väljer "extensions" ) så borde du hitta dem.

först en honorable mention: Foxytunes, som ger trackinfo och basala kontroller av bl.a. iTunes, WMP och FB2K. trots att det är väldigt praktiskt så använder jag det inte, eftersom det gör så att iTunes inte går att stänga när jag har FF igång (tydligen så använder sig Foxytunes av funktioner i iTunes); dessutom använder jag mig av det otroligt händiga Konfabulator vilket har en liknande widget (deras uttal av light-plugin), som är tillgänglig vare sig jag har FF igång eller inte.

let's get these extensions (i kronologisk ordning av när jag la till dem, inget annat) on the runway!

1. DOM inspector
ska vara "a powerful tool for viewing and manipulating documents". antagligen något som följer med FF, jag tror iaf. inte att jag någonsin använt mig av det.

2. All-in-One Gestures
antagligen min bästa extension. ever! håller jag in höger musknapp (RMB) och drar uppåt så får jag en ny flik (tab, alltså). RMB och neråt, så stängs fliken, RMB och vänster respektive höger så går jag framåt eller bakåt i historyn. RMB + höger-vänster-höger på den sista fliken så stänger jag FF. de är de enda musgesterna jag orkat göra, men man kan nog göra musgenvägar till det mesta om man vill. enda nackdelen är att det inte heter Mandrake. en lika fantastisk motsvarighet finns till Win XP, den heter StrokeIt och låter mig t.om. gå till min download-mapp med RMB + höger (men då krävdes det faktiskt en .bat-fil).

3. ieview
ibland programmerar webkreatörer inte hemsidor i html, utan i en MS-version av html. då är det väldigt händigt att, i FF, kunna högerklicka på länkar och kunna välja att man vill öppna dem i IE. man kan t.o.m. välja att "always view this link in IE".

4. DictionarySearch
aporetic, dour, obfuscation. markera orden, högerklicka och välj "Search Dictionary for...". det gjorde jag.

5. SessionSaver.2
den senaste tiden har jag haft problem med min Bluetooth-dongle. till slut löste jag det genom att flasha den med fel firmware, slänga den och dagen efter köpa en ny. innan jag kom fram till lösningen spenderade jag dock väldigt mycket tid på flera olika mobilsiter, siter som jag inte hade något intresse av att bokmärka. tack vare SessionSaver behövde jag inte heller det; om jag stänger FF med tio flikar öppna, kommer nämligen SessionSaver ihåg dem, och öppnar dem igen när jag startar FF.

6. Tabbrowser Preferences
ger, via FF's options, tillgång till en hel del händiga inställningar. bl.a. att länkar man klickar med mittenknappen, och sökningar gjorda i mini-sökfönstret, öppnas i en ny flik.

7. Single Window
tvingar nya fönster att öppnas som flikar istället för som - just det - nya fönster.

8. BugMeNot
vissa tidningar (och även andra siter), kräver att man ska registrera sig för att få läsa artiklar och så vidare. tack vare BugMeNot så högerklickar man bara i loginfönstret så får man ett login fixat.

9. Add Bookmark Here
istället för att behöva dra omkring bokmärket till siten du är på genom en snårig skog av mappträd så är det bara att klicka dig fram till mappen du vill lägga bokmärket i och välja "add bookmark here".

10. FLST
Focus Last Selected Tab. utan detta plugin så klickar du på flik 8, sedan flik 9. när du sedan stänger flik 9 hamnar du på flik 1. FLST tar dig, med fullt stöd av all logik i världen, till flik 8.

11. downTHEMall!
har inget att göra med väpnad konflikt (det kommer snart), utan ger via ett högerklick möjlighet att ladda hem alla filer på en sida som har en viss ändelse (jpg och mp3 poppar snabbt upp i mitt huvud).

12. PDF Download
jag har länge haft svårt för PDF:er. det kan ha att göra med att forna datorer haft ett väldigt sjå med att ladda dem, eller att det tar tid att dra igång det tunga pluginet i browsern, men nu beror det mest på att jag har en något uppfuckad installation av Adobe Reader (eller vad det heter nuförtiden). när jag klickar på en PDF-länk, så startas Adobe Reader och säger sedan att det inte fungerar ihop med min webbläsare. sen stänger Adobe Reader, jag får gå bakåt (iofs. bara ett RMB+vänster...), högerklicka på PDF-länken, välja "save file" för att sedan dubelklicka på den och slutligen beskåda den i Adobe Reader. med PDF download så slipper jag det. PDF download frågar mig nämligen vad jag vill göra varje gång en PDF-länk klickas. topp!

13. Image Zoom
jag sitter just nu och väntar på en K750i. innan jag beslutade mig för att köpa den så ville jag se hur bra 2MP-bilderna blev. medveten om att ingen digikamera (som jag har råd med, i alla fall) ger bra, eller användbara, bilder när man ser dem med 100% zoom, så laddade jag hem bilderna, körde in dem i Photoshop och resizade dem där till 50%. med Image Zoom kan man göra det i FF, genom att helt enkelt högerklicka på bilden och välja Zoom Image -> 50%.

14. U.S. Homeland Security Threat Level
tidigare i bloggen har jag kanske gett intryck av att att jag inte bryr mig så mycket om min omvärld. nå, med hjälp av denna extension så är det slut med det. längst ner till höger av FF så sitter en liten ruta som håller mig konstant uppdaterad om vilken threat level som CIA arbetar under. just nu är det "elevated", men det har det varit sen jag installerade extensionet (...) i fråga, så ni behöver inte ora er. nu behöver jag bara en extension som har koll på The Fiery Furnaces' Audioscrobbler och en som följer Prylfeber, så får jag en vackert skevfiltrerad koll på min omvärld.

Xbox 360-premiär på MTV

2005-05-14T17:22:00.000+02:00

Microsoft har betalat någonstans mellan en otrolig massa och en löjlig summa pengar för att få Elijah Wood (a.k.a. Frodo) att presentera nya Xbox 360 på MTV i ett programformat som, om man bortser från produkten, produktionskosnaderna och kändisgästernas något fräschare bäst-före-datum, påminner väldigt mycket om en infomercial. att använda MTV som lanseringskanal istället för CES eller någon Microsoft-keynote är ett tydligt - och säkert klokt - steg mot att få Xbox/TV-spel/underhållningslådor att bli en del av mainstreamkulturen, men det känns som att de inte riktigt tänkt igenom programformen. eller så har de det, men jag är inte riktigt bekväm med att nördteknik lanseras mitt i ett jublande - på det vis som bara amerikanska tonåringar kan - TRL-inferno där Frodo, likt en... tja, likt en gullig liten hobbit-överstepräst, predikar corporate bullshit som "a console that's going to change digital entertainment forever", "the digital revolution" och "over 650 megabytes of data, on one single disc!".

äh, stryk den sista.

när de sen slänger in dels The Killers som liveband och dels "Pimp My Ride"-snubbarna känns det som att producenten försökt få in varenda jävla del av demografikakan som är större än 4 procent. jag gissar att The Killers var för mig.

efter att Elijah hypat, tonåringarna jublat, Bill Gates fått synas i en kvarts sekund, lådan burits upp på ett podie av en modell, tonåringarna jublat, The Killers sålt sig (i en livespelning som till häften var CGI-ad som en musikvideo i ett misslyckat försöka att inte tråka ut TV-tittarna), tonåringarna jublat, Lil' Jon befäst sin postition som 2000-talets Rick James, man visats klipp från spel som nästan bara bestod av färdigrenderade introvideos, Rim My Pride-gänget sodomiserat/moddat ett gammalt Xbox, och tonåringarna jublat ett par gånger till så slänger de in Ryan Cabrera (Ashlee Simpsons pojkvän, tror jag) som gör en rejält påkolad cameo som Andrew Van De Kamp ur Desperate Housewives (äh, men han är obehagligt lik):

EW: I've got Ryan here, we're gonna talk about games...
RC: do it!
EW: and you were saying...
RC: I'm in. I'm in.
EW: are you in?
RC: I'm in. I'm in... I'm invested.
EW: who... who... who actually is in?
RC: everybody here is in, obviously.

(well, obviously.)

sen spöar en gamertjej en übergeek som inte kan erkänna att han förlorat (jo. nej. jo... nej. jooo... nej!). och så är det slut, Elijah wrappar med lite mer corporate bullshit och skickar, med en av världens tröttaste miner, över till The Killers, som inte heller den här gången känns riktigt som mitt band.

och jag saknar tre grejer.

1: att man inte fick se några vettiga, längre in-game-videor från ett enda spel (kan ha att göra med att de jobbar mot en ADHD-publik).

2: att man inte fick reda på några techspecs över huvud taget. eller okej, det fick man faktiskt: en kille i Xbox-teamet förklarar för wannabe-nåntingen(...) Sway att "there's a lot more to it than just what you're seeing here... it's all the circuitry that goes on inside, unbelievably... you know, on the outside it's sexy, on the inside it's a monster." [sic] det var allt. visst, specsarna är släppta på annat håll, men något om prestandan kunde de väl sagt? ingen tröttnar för att de snackar om hästkrafter i bilprogram. hursomhelst, för nördarna finns den här videon.

3: att inte Steve-O fick vara med... jag skulle vilja se honom föra upp en fjärrkontroll i rektum och spy upp den, för att sedan spela Dead or Alive Beachvolley. en rejäl hands-on demonstration av de möjligheter som öppnats tack vare den nya, trådlösa tekniken - utan att tråka ut kidsen!

IT & knark

2005-05-03T15:55:00.000+02:00

fick en länk till Ebba Von Sydows blog på Expressen av Kele. den är såklart skönt menlös och fylld av illa dolt hävdelsebehov (jag med!). hittade Linda Skugges också; mycket med barn blir det. jävligt små mikrokosmos som folk simmar runt i, men LS visade åtminstone prov på självdistans (det kanske hon alltid har gjort. jag läser inte så mycket tidningar, eftersom det rubbar mitt mikrokosmos*). självdistans är grisfett med hårt rockande på.

...vilket, jävligt sökt, får mig att tänka på AMG's recensioner av Limp Bizkit's hårt rockande album, som är dissekerande, elaka och åtminstone kul i ett par minuter: "And truth be told, there is a certain fascination in hearing Durst flail about, particularly now that the music is somewhat better -- never has someone been so earnest and well-intentioned in his utterly clueless idiocy."

* jag är till och med så opåläst att jag totalt missat den proteststorm som med all säkerhet blåste (? sög?) när Expressen Fredag blev "Ebbas jeans och Paris' skor" ...om de nu stannade där? eller skriver man i "Ebbas jeans och Paris' skor" om Paris' hackade Blueberry och M-K Olsens kokainberoende? är det OK? är kola hippt? eller lever man sunt på mäklarbrickor vid Stureplan? röker man gräs om man sitter på ett Von? Von Dutch? är vissa droger reserverade till vissa sociala fält? (ja, och om blåställen inte lärt sig det än så tar det nog inte lång tid innan alla större industrier infört obligatoriska urinprov).

irritation

2005-04-29T14:19:00.000+02:00

"dagens" känns som ett väldigt bra namn för en blog om man vill kommentera verkligheten utan att binda upp sig till teknik, nyheter osv... iofs antyder "dagens" att de ska ha något slags nyhetsvärde, men i det fall då det inte finns så får aktualiteten isåfall representeras av att jag upptäckt detta först nu. vilket kanske kommer att innebära mycket gammalt tjafs. eller inte, jag börjar allt mer tycka att folk snor mina idéer. så jag har köpt en plåthatt.

nå, "dagens" känns som ett bra namn, och då vill man ju gärna ha adressen dagens.blogspot.com också. men det får man inte, för där skriver en norrman ständigt uppdaterade nyheter om vad som händer med hans liv och Ingeborg.

det är irriterande.